A Grand Day Out

Jag håller animationsworkshop för lärare i Gnesta kommun.
Leranimation. Wallace och Gromit i klassrummet.
Jag berättar om tidiga metoder att åstadkomma rörliga bilder. Flippböcker, zoetrope, Muybridge och märker att jag letar mig tillbaka till det gamla Egypten.

Berättar om en korridor. Bilder på fåglar. Små variationer mellan varje bild. Vingarna lyfts, breder ut sig och ned igen. Kejsaren bekvämt placerad i en liten tron på en vagn, stirrade in i väggen, på fåglarna, medan ekipaget dras framåt. Och de lyfter sina vingar. Svävar. Och så ned igen. 

 

Jag börjar tvivla på mig själv. Minns jag rätt? Har jag läst det här någonstans?
Eller har jag drömt om det forna Egyptens sätt att åstadkomma rörliga bilder? 

Jag granskar lärarna i Gnesta. Ingen verkar ha något att invända.

Jag sammanfattar.

 

Animation handlar om att skapa rörelse medan film fångar den.

Den helg som var, den helg som kommer

Lyssnade förra veckan på Klas Dykhoff från Dramatiska Institutet som i UR:s regi, och i deras lokaler, talade om Ljudets betydelse vid ett seminarium. Det var intressant även om det mesta tangerade kunskap som förmedlats under hösten till mig under MEP-kursen. Fast han visade en del spännande filmklipp som t.ex. inledningen filmen Contact, baserad på Carl Sagans bok, där sannerligen ljud, icke-ljud och bild kombineras och harmoniserar på ett underbart sätt för att skapa mening och betydelse inom betraktaren utifrån filmens bärande idé.

 

 

 

Helgen som var präglades av att Åsa tog med de två små barnen till stugan och lämnade mig kvar hemma med den stora dottern. Jag hjälpte henne ordna en middag för sin bästis som hon hade bjudit över och de satt senare på kvällen tillsammans i soffan, med en skål grillchips framför sig, och hånade alla artister som uppträdde i Melodifestivalen. De har båda lämnat schlagermusiken bakom sig, tolv år gamla som de nu är, för mer emo-relaterade orkestrar. Alla gamla lojalitetsband till tidigare dyrkade idoler är nu som bortblåsta.

 

Även Måns Z är nu en tönt.

 

Själv drack jag ett glas vin och ägnade mig åt intressanta projekt som att ladda ner program från P1:s Vetandets värld, undersöka hur man gör ljudfiler tillgängliga från en bloggsida och fördjupade mig i Picasa 3:s underbara möjligheter som digital bildbehandlare.

 

Jag antar att det kvalificerar även mig som tönt. I deras ögon.

 

På söndagen, innan övriga familjen kom tillbaka, gjorde jag s.k. moderna-män-saker: jag rengjorde badrummen, dammsög, skurade golven och lagade till en söndagsstek för middagen. Såsen styrde dock Åsa upp när hon kom hem. Men underbar som hon är poängterade hon att även jag hade kunnat få till den om jag bara hade försökt.

 

Den helg som kommer ser dock också väldigt spännande ut. För lördagen är nämligen barnvakt ordnad och ser ut att fyllas med en middag hos Peter och Paula, pilsnersamkväm med Jörgen, min vän som av någon outgrundlig anledning flyttade tillbaka till Luleå men som under helgen förgyller huvudstaden med sin närvaro, och som en perfekt avslutning på kvällen: ett besök på Sthlm Reggaeklubb nere på Strand vid Hornstull där Christopher Ellis och, inte minst, Syster Sol uppträder.

 

 

Christopher Ellis är väl mest känd för att vara son till legenden Alton Ellis, vilket gör att jag inte har några större förväntningar på honom, men han får gärna överraska mig. Syster Sol däremot gör mig glad och lycklig varje gång hon uppträder, vare sig det är som soloakt eller som del av Livelihood. Hon är alltid full av smittande positiv energi och baktaktsglädje i alla de kulörer. 

 

Jag ser fram emot att höra alstren från hennes kommande skiva. 

Och jag ser fram emot att få dansa och ha roligt med Åsa. 

Det förtjänar vi.

 

Vad jag hämtade från Vetandets värld? Bland annat den här ljudfilen, om hur vårt bildtittande har förändrats genom århundraden, som är ett samtal mellan Lena Johannesson, professor vid Göteborgs universitet och Solfrid Söderlind, professor och chef för Nationalmuseum. Jag hade velat kunna ordna det så att den spelades upp vid ett endaste klick på länken men jag lyckades inte lära mig hur det skulle gå till. Den får laddas ner istället och spelas av intresserade.

 

P1 är för övrigt en fantastisk kanal. Jag är beroende av den. Och deras digitala arkiv på nätet är en guldgruva full av skatter.

 

Picasa, Googles bildbehandlingsprogram, bekantade jag mig med genom att slänga ihop några bilder från de senaste årens besök på Uppsala Reggaefestival till en liten stillbildsfilm som en sorts aptitretare för de vänner som jag brukar åka till festivalen med. Jag har varit där alla år sedan starten 2001. Får jag medalj snart? Hur som helst: kanske ville jag vältra mig i nostalgi. Kanske ville jag bara göra ett återbesök i glada minnen. Kanske längtar jag efter sommaren.

 

Hur som helst fungerar filmen. På mig i alla fall. Jag vill ha sommar igen.

 

 

Och jag vill ha den nu.

 

Jag ska avsluta med en bild. För andra året använder jag nu mig av bilder, på ett litet mer genomtänkt sätt, i religionskunskapsundervisningen för årskurs 8. Jag har en sådan klass nu.  Vi tar oss för tillfället an ett arbetsområde som jag döpt till Kristendomens rötter där vi sätter fokus på hur Jesus lära förvaltades av den kristna kyrkan som institution från dess uppkomst och fram till och med reformationen.

 

Varje vecka, som alla har sitt eget tema eller fokusområde, avslutas med att jag klistras in en bild i deras reflektionsböcker (dvs vanliga skrivhäften döpta av mig till något mer storslaget). Bilden är okänd för dem när de först möter den men bilden illustrerar något eller kan relateras till/förklaras med hjälp av kunskap hämtad från det vi ägnat oss åt under veckan som gått.

 

Till bilden får de några hjälpfrågor. De två första är alltid: Beskriv vad du ser på bilden! (dvs allt du ser som kan vara viktigt att notera för att du senare ska kunna förklara den). Förklara bilden! (dvs på vilket sätt hänger den ihop med det vi läst och talat om under veckan som gått?)

 

Det roliga är att det oftast finns flera ”rätta” svar. Jag brukar poängtera att det viktigaste inte är att pricka in min tanke med bildvalet eller konstnärens tanke bakom motivet, utan att den förklaring de ger fungerar ihop med beskrivningen som den bygger på – förutsatt att kunskapen som används är relevant för arbetsområdet.

 

Igår mötte de bilden jag avslutar mitt inlägg med. Någon som kan förklara den? Utan att ha deltagit på mina lektioner. Jag kan ge följande ledtrådar: tid – den kristna kyrkans första århundraden, fokus – alternativa kristna läror.

 

Beskriv bilden!

Förklara bilden!

Vilken betydelse har trädet i bilden? 

Utan story ingen history.

Ibland undrar jag varför jag blev nazist, inte för att jag tvivlar på mina åsikter, jag bara undrar vad som attraherade mig så tidigt i partiets historia. Jag tvivlar starkt på att det var politiken som var viktigast, den var oviktig för mig på den tiden. Det var mer den glada stämningen, att vi kunde förändra våra liv, våra vänners, våra familjers liv.

 

Hur som helst, sedan slutet av fjolåret har ekonomin stagnerat, Amerika vill inte ge oss pengar och vi kan inte betala tillbaka vårt skadestånd. Nu börjar folk i staden återigen förstå hur djupt såret som judarna skurit i Tysklands pulsåder är. NSDAP har börjat värva hundratals medlemmar, vi har ibland kö utanför Die Revolver-Kugel på möteskvällar. Talarna blir allt bättre när det blir fler i sållet och partiet blir starkare i området. En siffra för vår framgång är att 1742 Northeimbor lade sin röst på Det nationalsocialistiska arbetarpartiet tidigare i år. NSDAP har nu 107 av 577 platser i riksdagen. Numera är det inte endast på Die Revolver-Kugel som man kan tala fritt som nazist, man räds inte längre att göra det offentligt.

 

(Manfred Neuman, 3 september 1930)

 

Jag reser i dessa dagar. Jag reser i tiden. Men jag reser inte ensam. Tillsammans är vi mer än 60 resenärer, tidsresenärer. Vår första resa förde oss tillbaka till året 1919 och den anspråkslösa staden Northeim i Tyskland och tillsammans har vi sedan tillsamman upplevt de händelser som i grundskolans SO-undervisning brukar paketeras under beteckningen Mellankrigstiden/Andra världskriget. För tillfället befinner vi oss någonstans mellan nationalsocialisternas maktövertagande 1933 och krigets utbrott 1 september, 1939.

 

Vilka mina medresenärer är? Eleverna i tre niondeklasser på Stadshagsskolan. Två av klasserna undervisar jag själv. Den tredje har en kollega hand om.

 

Hela staden var samlad på torget för att höra Adolf Hitler tala om bättre tider. Det var näst intill omöjligt att höra vad han sa eftersom folkets jubel överröstade honom gång på gång. Jag stod tyst, som vanligt. Det var många främmande ansikten i folkmassan men det var några jag kände ingen. Johannes Haffner var där och jag såg till och med Grete Mutschmann, då strosar säkert hennes bröder runt här också, tänkte jag. Jag visste redan innan att Hans skulle vara där och att han skulle bära den svarta uniformen med hakkorset på armen. Jag visste men jag blev ändå så chockad när jag såg honom där i ledet, skrikandes ”sieg heil”. Han vinkade glatt till mig, jag vinkade inte tillbaka.

 

(Ebba Schenk 1932)

 

Min utgångstanke var att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag var framför allt intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Idén fick jag just före jul, i MEP-salen på Södertörn, efter att ha läst Brynn Alexander och Alan Levines artikel Web 2.0 Storytelling – Emergency of a new genre. I den omnämns hur bloggar kan användas till att publicera ”brev” från svunna tider skrivna utifrån ett skönlitterärt berättandeperspektiv och/eller som en del av en lärande kontext. Jag började fundera på hur jag skulle kunna använda mig av detta synsätt och plötsligt började bit efter bit ramla på plats.

 

När jag mötte eleverna i januari beskrev jag omedelbart vad jag såg framför mig. Jag förklarade att var och en skulle skapa en rollfigur utifrån ett påhittat tyskt namn som de skulle få av mig. Till sin hjälp, och för att bidra till en viss enhetlighet, fick de ett antal hjälpfrågor som jag formulerade utifrån de s.k. sju v:na som Bengt Larsson, under höstens kursmomentet i Scenisk Gestaltning, föreslog som en god utgångspunkt för arbete kring rollgestaltning. Mina elever fick 6 av de 7 v:na, sitt namn i ett kuvert så att de – om de så önskade – kunde skriva helt anonymt utan vetskap om varandras fiktiva identiteter, och året 1919 att placera sin rollfigur i.

 

Därefter har vi, parallellt med gemensamma genomgångar, diskussioner och uppgifter utifrån bilder och filmer, läsning i såväl lärobok som andra texter, upplevt och förhållit oss till olika händelser under en viss tidsperiod utifrån våra fiktiva rollfigurer. Det har skett via ett individuellt skrivande, som veckans hemläxa, men där sedan varje text har gjorts tillgänglig för samtliga deltagare på en för projektet skapad blogg: Northeimdagböckerna.

 

Texterna kan genremässigt, antar jag, benämnas som faktion, en blandning av fakta och fiktion, där den yttre ramen är de historiska händelser och skeenden som utspelades i Tyskland och Europa mellan åren 1919-1945. Eleverna gavs friheten att själv skapa händelser, i Northeim eller övriga Tyskland, så länge dessa inte motsades av den faktiska händelseutvecklingen inom den aktuella tidsperioden. 

 

Hon kom förbi skomakeriet och hade väl bara tänkt att titta förbi. Men vi började prata och jag kände att jag ville prata med henne om hur jag påverkas av nazisterna. Jag berättade precis hur det var. Att jag absolut inte ville, men på något sätt så trängde sig deras idéer in i mitt huvud och väl där inne så verkade dem realistiska.

Då hände det som inte fick hända…

 

Elise sa att hon var tvungen att berätta något. Hon började prata om hennes gamla släktingar och deras traditioner. Sedan kom de orden som aldrig kommer lämna mitt huvud.

- Min mor är judinna, sade hon.

 

(Ulrich von Kappel, 17 september 1932)

 

 

Jag poängterade också att samtliga åsikter som framförs i bloggen i första hand representerar rollfiguren och inte nödvändigtvis behöver delas av sin skapare/författare. Sålunda är det antal elever som valt att låta sina rollfigurer att, likt så många tyskar då det begav sig, av varierande skäl bli medlemmar i NSDAP och därigenom utforska de mörkare djupen i människan.

 

Apropå makt, när jag berättar saker för mina kamrater om vad de ska göra så känner jag en känsla som jag aldrig känt förut. Den känslan när flera hundra människor lyssnar på allt man säger och gör precis som man vill att de ska göra. Den känslan är den vackraste känslan som finns. Den överstiger kärleken och förälskelsen, för det är känslan av makt som få har fått äran att känna.

 

Idag beordrades jag att skicka ut mina medlemmar till olika tyska städer för att besöka alla bibliotek eller affärer där det finns böcker och bränna upp böckerna som är skrivna av antinazister eller andra som på något annat sätt går emot vårt tankesätt.

 

(Gregor Lilienthal, 18 mars, 1930)

 

Det stora flertalet har dock valt att antingen forma sina rollfigurer till individer som aktivt tar avstånd från nazismen som ideologi eller som rollfigurer som förfasas i tysthet men av rädsla för att själva utsättas inte förmår göra sin stämma hörd i det nazistiska samhället som sakta växer fram i vår fiktiva verklighet.

 

De brände ner dem. Alla böcker som stod i vår lilla bokhandel tillsammans med flertal från andra. Jag såg röken sprida sig långt bort och jag undrade om inte Heidi till och med kände den nere i vår källare. Flera stod och grät och jag kunde inte låta bli att sätta mig på huk och hålla händerna för ansiktet, jag såg en skymt av Johannes Haffner och även han som är så tystlåten kunde inte hålla tillbaka tårarna. Detta är sorgens dag, en dag då en värld av lärdom brinner upp.

 

(Grete Mutschmann, 10 mars 1933)

 

För att driva ramberättelsen berättelsen framåt, inte bara i klassrummet genom min roll som lärare, utan även i skrivandet skapade även jag en rollfigur i staden. Han fick namnet Johannes Haffner (som en intertextuell blinkning till Sebastian Haffner, som skildrade den tyska mellankrigstiden i mästerverket En tysk mans historia) och är verksam i staden som borgmästarens sekreterare. Johannes Haffner publicerar en s.k. nyckeltext inför varje ny tidsperiod som eleverna ska låta sina rollfigurer uppleva och förhålla sig till. I dessa nyckeltexter beskriver jag dels faktiska skeenden i Tyskland under den aktuella tidsperioden samt låter dessa avspegla sig i fiktiva händelser i Northeim.

 

I framför allt den sistnämnda kategorin använder jag mig medvetet av elevernas rollfigurer och försöker väva in dem i nyckeltexterna utifrån vad de har skrivit om dem. Jag gör det dels för att visar eleverna att jag faktiskt läser samtligas berättelser men också för att visa på vilken nytta de kan ha av varandras texter som utgångspunkt för interaktivitet mellan texterna. En interaktivitet som jag tror kan leda till ett ökat lärande då de utnyttjar varandras kunskap på ett helt annat sätt än vid traditionellt och individuellt skrivande i syfte att öva förmågan till perspektivbyte. Och via bloggen är samtligas texter hela tiden bara ett musklick bort.

 

Det skapar också känslan av att alla texter verkligen ingår i en enda större berättelse. Något som många, inte minst jag själv, verkar uppleva som enormt fängslande. Men samtidigt, blir vi också medvetna om att denna Stora berättelse egentligen består av en mängd små som sinsemellan skiljer sig markant åt i frågan om hur ett och samma skeende upplevs och tolkas.

 

Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. En grupp demonstrerande nationalister skrek slagord som de garanterat fått från att läsa Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München. Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Deichmans betongindustri skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar följa med förbannelserna. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att slicka sina sår. De lär mötas igen.

 

(Johannes Haffner, 1 november 1923)

 

Jag kom nyss hem från värsta slagsmålet jag har sett på länge. Det började så att en grupp demonstrerande nationalister stod och skrek och höll på, egentligen hade jag bara velat tysta varendas käft i gruppen. Och just då, som på beställning, kom en massa människor som verkade ha samma tanke som jag. Så jag rycktes med i gruppen och stod o skrek mot nationalisterna, det kunde ju inte gå på ett annat sätt än att vi började slåss, vi och nationalisterna.

 

 Till min förvåning såg jag efter ett tag att det var flera av mina kompisar bland nationalisterna, då kunde jag inte göra något annat än att sticka där ifrån.

 

Nu förstår jag att dom jag slagits tillsammans med var kommunister, fast det spelar egentligen inte så stor roll. Den stora frågan som jag har suttit och funderade över hela kvällen är hur dom, mina kompisar, kunnat ansluta sig till det där gänget, nationalisterna.

 

(Urs Bauerhoff, 1 november 1923)

 

När jag stod i kassa på förmiddagen idag så hörde jag hur rösterna kraftigt höjdes ute på torget. Jag och herr Wägner gick ut för att kolla varför det var en sådan uppståndelse, och där möttes vi av en syn jag sent kommer att glömma. Det var en grupp nationalister som stod och skrek fula ord om judarna, kriget och Versaillesfreden. En kort stund senare ser vi hur en stor grupp kommunister kommer springandes. Det blir ett vilt slagsmål mellan de båda grupperna och man kan se hur alla kvinnor och barn flyr från platsen.

 

När jag sedan berättade om denna incident för far (som nu endast är sängliggandes) var hans kommentar: det kommer att gå utför för Tyskland, jag känner det på mig.

 Ta väl hand om dig Susi, sa han och kollade sedan allvarligt på mig.

 

Jag vet inte vad min far menade när han sade så – men är sak vet jag och det var att jag såg min kusin Konrad vid torget idag när han slogs för nationalisterna.

 

(Susi Wieghardt, 1 november 1923)

 

Idag vid middagsbordet hörde jag hur lärarna resonerade kring något. Jag kunde inte riktigt höra vad de sa, men vad min hörsel kunde tyda var att det var slagsmål idag. Utanför Lehmanns järnaffär. Det var nationalisterna som var i bråk med kommunisterna. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag hoppas att kommunisterna fick kvad de förtjänar, men tanke på vad dom ställt till det här i Tyskland!

 

(Marta Schleicher, 1 november 1923)

 

Vad har jag då fått syn på under dessa inledande veckor? Det första som slog mig var med vilket liv och lust ett stort antal av de elever som vanligtvis inte gör många knop under lektionstid tog sin an uppgiften. Det var något i denna form av undervisning och eftersträvad kunskap som lockade dem. För det andra att.. nej, jag vill inte försöka fånga allt detta i ord redan nu. Jag vill genomföra hela projektet, utvärdera det noga och därefter reflektera över vad som egentligen skedde med vårt gemensamma lärande. Det har skapat så många nya tankar kring narrativitet, lärande och digitala medieteknologier hos mig. Tankar som blev ännu flera när jag läste Elmfeldt & Erixons Skrift i rörelse där jag fann många tänkvärda beröringspunkter.

 

Men bara en sak till: en fantastisk möjlighet med texter som skrivs på nätet är den möjlighet till hypertextualitet som t.ex. bloggen som verktyg medför. När jag/Johannes Haffner skriver sina nyckeltexter tillförs möjligheten att, inte bara t.ex. beskriva att rollfiguren passerar förbi en biograf och att filmen som där inne visas är Leni Riefenstahls Viljans triumf, utan jag kan, genom att länka texten ge läsaren möjligheten att själv ta steget, via texten, in på biografen, och själv uppleva vad våra fiktiva rollfigurer kunde se samma år på sina biografer. Det är på gränsen till yrselframkallande. Åtminstone i mig.

 

På vägen hem, efter en middag på Vildsvinet, passerade jag biografen. Det var kö utanför, trots att det var nästan en timme kvar tills kvällens film skulle börja. På biografen visar de ohämmad nazipropaganda. Det är Hitlers nya gunstling: Leni Riefenstahls film Triumph des Willens (Viljans triumf) som rullar kväll efter kväll. Jag förstår inte varför folk betalar för att se den. De lever ju redan mitt i den.

 

(Johannes Haffner, 15 september 1935)

 

På samma sätt kan jag i nyckeltexterna, som utifrån vad jag kan se fungerar utmärkt som lärotexter – det är inte alltid eleverna orkar lyssna på allt vad jag har att säga under lektionstid, men texterna verkar de på sin fritid läsa grundligt – koppla alla begrepp och situationer som ger chansen till ett ökat lärande, till länkar som jag själv valt ut och kan rekommendera.

 

Gud, vad jag pladdrar. Tar det aldrig slut? Ja, det gör det.

 

Nu.