Waitin” around to die.

Jag funderar på form och innehåll.  För mitt Northeimprojekt blev det (som oftast i skolans värld) det skrivna ordet som hamnade i fokus trots nyttjandet av webb 2.0 för de historiska blogginlägg som eleverna författade. Visserligen använde vi oss av både film och bilder under lärsekvensens första transformationscykel men under den andra transformationscykeln, där eleverna skulle gestalta sin förståelse, fanns bara det skrivna ordet att välja på. (Men indirekt finns ändå andra medieformer representerade i många elevers texter likt matriserrs texter likt matriser att hämta känslor och handlingar för rollfigurerna från, vilket kanske inte är så förvånande: film som input ger filmisk text som output. Dessa elever vred det skrivna ordet i multimodal riktning för att omforma situationen för att passa det behov mot vilket de var orienterade.) Så hade jag iscensatt det

I efterhand är jag inte helt nöjd med detta. Till stor del innebar det att den frihet och kontroll som jag uppfattade att eleverna gavs mest var skenbar. Innehållet kunde de påverka. Men formen var låst för dem. Och om då formen är en del av innehållet genom att den styr vilket innehåll som möjligt att presentera. Hur mycket kunde eleverna då egentligen påverka? Jag har funderat på varför det blev så. Jag vill tro att det berodde på någon form av välvilja att hjälpa eleverna att begränsa alternativen inför deras uppgift att producera och presentera en representation. (Men kanske bottnar det mest i en osäkerhet i mig inför hur dessa varierande representationer annars skulle bedömas.) Det fanns redan så mycket annat nytt för dem i arbetsområdet. Likt kemilärarna i Design för Lärande skulle elevernas eftersökta förståelse i SO – i grundskolans senare år – för första gången konkretiseras med hjälp av en berättelse.

Min utgångstanke har ju varit att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag har framför allt varit intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Kunde narrativiteten, i form av ett regelbundet bloggskrivande för eleverna, fungera som en röd tråd (en didaktisk design?) för ett arbetsområde vars syfte var att öka deras medvetenhet om att den Stora berättelsen, såsom historien ofta presenteras, egentligen består av många små som sinsemellan skiljer sig åt?

Det är i alla fall otroligt roligt att få bearbeta resultatet av detta projekt. Ändå gnager den låsta formen i mig. Den gnagde ganska illa ända tills jag omformade det kommande arbetsområdet för årskurs 9, övningen i att analysera, till något som åtminstone släpper in mer gestaltningsformer än det skrivna ordet: 

Framtidsfrågan

Det är dock fortfarande låst till bloggens form. Och det är fortfarande långt kvar tills eleverna får dansa fram sin samhällsanalys inför mig. Men allt har sin tid (och kanske plats).

I övrigt är jag hypokondrisk. Min vänstra arm och axel domnar bort, pirrar och gör ont. Den har gjort det i flera veckor nu. Kanske går jag till en doktor snart. Kanske. Ty jag är inte den sortens hypokondriker som ränner till doktorn regelbundet. Jag lider i tysthet. Lider och fantiserar ihop nya hemska diagnoser som kommer att ställas på mig om det väl fastlås vad som orsakar mitt tillstånd.

För tillfället ser jag framför mig Amyotrofisk lateralskleros.

Och det verkar inte alls kul.

Därför blir Townes van Zandts sång om sin vän vid bordet extra vacker i mina öron. Jag är nog lite sårbar just nu. Precis som hans vän. Men vem skulle inte gråta om Townes hade skrivit en sådan här fantastisk sång om en.

En längre version med hela introt där vännen berättar om sitt liv, dock med lite sämre bild, finns här.