Into the light of the dark black night

 

Jag sitter i soffan med Einar i famnen. Han har precis somnat. 
Dörren står på glänt och en koltrast sjunger.

Jag har suttit hela dagen hängandes över datorn och försökt komma någonstans med projektet. Får idéer. Tar dom tillbaka. Lyssnar på inspelade samtal med lärare. Tror mig hitta något. Vet förresten inte. 

Naturligtvis får jag Blackbird i huvudet. Det får man alltid när man lyssnar på koltrastar. Och jag är säker på att Beatles är historiens band med stort B. 

(Depeche Mode är förresten stora D)

/per

Nu är det hela igång! (Och allt kommer att gå toppen.)

I fredags satt min fru Yvonne och jag och pratade om lycka. Hon hade sett på talkshowen ”Skavlan” där en (irriterande ung) professor hade talat om ämnet:

”Vi människor kan inte vara lyckliga i mer än tre månader,” hade han sagt. ”Efter som mest tre månader är man tillbaka i de dominerande känslotillstånden som föregick lyckan, oavsett om man vunnit miljontals kronor eller om man funnit den stora kärleken.” (Tydligen gällde denna normalisering även i någon mån personliga tragedier; ett förlorat ben eller en personlig konkurs är inte lika påträngande efter de magiska tre månaderna.)

Därefter satt Yvonne och jag i vårt blivande före detta vardagsrum och surrade om filosofien trots att ingen av oss är experter. Vi undrade varför något så oundvikligt övergående som lyckan kan ha blivit ett ideal och en utgångspunkt för såväl etisk som estetisk strävan? Vi pratade om hur man, när man är ung som vår dotter tänker på känslotillstånd som eviga. Vi gottade oss i att vara medelålders och förnuftiga i vår brist på fåfänga samt i vår mogna stabilitet. Vi var förnöjda!

Plötsligt loggar Yvonne in på Mälardalens Högskolas hemsida. Ett mail från hennes förtrogna kurskamrat! ”Jag fick godkänt på hemtentan, så nu kör vi vidare!” ”Va, är resultaten ute?” Yvonne lyssnar inte mer på mitt pladder. Nu läser hon. Högt.  Jag ser i hennes ansikte att hon inte förstår de ord som kommer från hennes egen mun: ”Vege…” Jag skrattar. Hon skriker. Vi gråter. Jag skäller på henne: ”Din jävel, varför har du plågat mig så?” ”Jag har vetat det från första stund!” Hon stammar: ”Men de sa ju att de nästan aldrig delar ut VG?”

Nu kan jag se lyckan och i samma stund minns jag ett ögonblick i början av vår relation då Yvonne hade fått ett konstnärsstipendium. Vi behövde pengarna och hon blev lika lycklig då som nu, men jag blev svart i min själ. Utan att ens ha sökt stipendiet missunnade jag min älskade bekräftelsen. Fy fan vad det var synd om mig då! Men det har flutit vatten på broarna sen dess (Refat el Sayed) och där, i den insikten, finner jag min egen lycka.

Nu är vi rika, nu ska vi flytta, alla är snälla, Yvonne har fått VG men snart är det slut! Mina beräkningar ger att partyt är över lagom till Valborg. Men till dess ska jag fan njuta…

Fridens liljor!

Felix