Att berätta sig själv.

”Jag dricker svart kaffe. Jag skriver akademiska. Jag dricker mer svart kaffe. Jag röker en cigarett. Jag skriver mer akademiska. Jag gör det bra. Jag har druckit svart kaffe, skrivit akademiska och rökt förut.

Det är skönt att vara i bekanta trakter igen.

Det sägs att det finns bloggar som berättar om världen och försöker förändra den. Jag har aldrig förstått det där. Jag kan bara skriva om mig. Kanske därför läsarna och kommentarerna blir allt mer sällsynta. Men jag tänker inte sälja mig. Jag tänker inte hora för uppmärksamhet. Jag vänder världen ryggen. Och blickar inåt.”

Det är skönt att vara i bekanta trakter.

Ovanstående rader skrev jag på min blogg för några dagar sedan. Ja, jag har en sådan. En alldeles egen. Den heter Vegaland – Sällsamma sånger från Sundbyberg och har funnits i sin nuvarande form i lite mer än två år. Jag antar att den är ett uttryck för mitt behov att få berätta… mig själv. Mitt främsta begär är onekligen det narrativa och min identitet är likaså den narrativ. Jag inser det mer och mer för varje dag som går, för varje text som skrivs, för varje del av mig själv som görs synlig.

Jag har berättat mig själv över nätet ända sedan det blev tillgängligt för mig. Långt innan blogg som begrepp existerade skrev jag dagboksliknande texter i några av de första forum som fanns för det. Det måste vara över tio år nu. Någon gång från mitten av nittiotalet. Och fast jag alltid skrev under synonym och utan bild fylldes mitt behov av att se och bli sedd. Det var fantastiskt att upptäcka och inse att det fungerade så (för att inte tala om att alla terapeutkostnader jag lyckades spara in på så sätt). För mig. Och säkerligen för alla andra som skrev regelbundet i samma forum.

Dessa skrivforum var små förhistoriska embryon till de stora communitys som senare utvecklades och som ungdomarna efter ett tag tog över. Många krävde dessutom ett godkännande från forumets ägare eller moderator för platserna var begränsade. Antalet aktiva skribenter kunde vara sexton, som jag minns från ett exempel, och för att bli en av dem, i mån av plats, fick man skriva provtexter och skicka in och sedan hoppas att moderatorn tyckte att de var så pass välskrivna och fyllda med intressant innehåll att man sedan fick en av platserna när möjlighet fanns.

Jag vet inte hur jag kunde bli invald. Mina texter på nittiotalet var svarta inåtblickande ältande litanior. Men det var det väl som var gångbart. Vem vill läsa någon som berättar om att de dammsugit golvet och sedan ämnar skura det? Det är ju tankarna och känslorna man vill åt i mötet med andra människor. Och dem där sista åren i äktenskapet, innan jag vågade sätta ord på allt inför henne och kanske framför allt inför mig själv, var det via skrivandet, att se mina egna tankar och känslor svart på vitt framför mig, som jag dels kunde andas och dels nådde en förståelse av det sammanhang jag befann mig i.

Sedan jag lade jag ner det inåtblickande forumskrivandet. Jag mötte Åsa, hon blev en del av mitt liv och plötsligt kunde jag andas igen utan problem. Jag fortsatte skriva sporadiskt vid behov men nöjde mig med att spara texterna som mail ställda till mig själv.

Men givetvis har skrivandet förändrats. Sedan jag skaffade en offentlig blogg, som även de som känner mig i det verkliga livet läser, försvann de mest privata och innersta tankarna och känslorna. Jag antar att det var oundvikligt. Det narrativa formas efter det sammanhang det verkar inom. Och jag är dessutom lycklig nu och har inte längre samma behov av att älta ångest och instängda tankar genom att skriva.

Sålunda skriver jag därför nu om golv, damm, städning och andra intressanta ämnen.

Min äldsta dotter tycker för övrigt också om att skriva, att vara uppkopplad och att se och bli sedd. Men för henne tar det sig andra uttryck. Hennes narrativa begär kanaliseras just nu i att skriva en egen fortsättning på Stephanie Meyers Twilight-svit. Hon är uppe i 84 tätskrivna wordsidor nu, åtminstone sist jag frågade, och av det jag läst börjar hon bli riktigt skicklig i att använda språket sett utifrån hennes ålder. Jag vet att hon har skrivit in sig själv som en fiktiv karaktär i denna berättelse och det är onekligen ett intressant sätt att bearbeta sina tankar om identitet och tillvaron som hon valt.

Nätet använder hon till att chatta över MSN och kommunicera via kommentarsmöjligheten i Bilddagboken. Bilderna hon publicerar där är visserligen i första hand en utgångspunkt för de samtal hon sedan för via kommentarer med sina vänner. Men de fyller nog, och då framför allt de collage hon blir allt bättre på att sätta samman, fler funktioner än så.

Så jag misstänker att hon är mer multimodal i sitt skapande av sig själv än vad jag är, som nog – efter mitt långvariga (miss)bruk av det – sitter ohjälpligt fast i det skrivna ordet. Trots att hon bara är tolv år. Och trots att det är jag som kan förklara begreppet.

Men vem behöver förklara något som är självklart?

Det vidgade hinduiska textbegreppet.

Inom hinduismen, där jag för tillfället befinner mig ur undervisningssynpunkt, har en utveckling skett från det heliga som något hörbart till det heliga som något synligt.

 

Till en början reciterades Veda, den religiösa kunskapen, som kretsade kring det rituella offrandet som stod i fokus för den vediska religionen, av prästerskapet som byggde hela sin maktställning på att de, och endast de, kunde recitera de icke-nedskrivna formlerna och hymnerna som krävdes för att offret skulle accepteras av gudarna.

 

När den vediska kulturen århundradena före vår tid sakta pressas undan till förmån för prototyperna av dagens varianter av hinduism återinförs skriften i området, den samlade religiösa kunskapen skrivs ned, nya texter författas och gudastatyer skapas. Men trots att det visuella alltmer börjar betraktas som viktigare än hörseln för att nå kunskap om det gudomliga behåller det talade ordet speciella egenskaper som ljud vilket ger den skrivna texten som ljud högre status än den enbart skrivna synliga texten.

 

Sanskrit, ansågs vara det enda språk som religiösa sanningar kunde uttryckas med, och att lära sig hantera språket ses än idag som en aktivitet som underlättar vägen till frälsning (även om de s.k. diktarhelgonen senare påvisar att den yttersta sanningen kan formuleras på andra lokala språk). Ty den yttersta gudomliga verkligheten är en verklighet av ljud, sabdabrahman, och sanskrit blir därmed en tillgänglig manifestation av denna verklighet och anses dessutom vara det språk som gudarna använder för att tala sinsemellan.

 

Det är detta faktum som gör att ett mantra på sanskrit får en sådan kraft. Ljuden som ett mantra består av är hämtade från sabdabrahman, den yttersta verkligheten som inte låter sig beskrivas, men som heliga män lyckats få tillgång till och därmed delvis kan göra tillgänglig för människan att interagera med.

 

Det innebär också att en text, i första hand, inte är helig på grund av dess mening eller huruvida den kan förstås av människan som möter den, utan utifrån dess karaktär som ljud som reciteras. När t.ex. Rigveda reciterades var formen, inte meningen, så central att det vid fel uttal av en stavelse eller fras riskerade hela offerritualen att misslyckas.

 

Ljuden har ansetts vara så heliga att skriften i jämförelse periodvis betraktats som oren. Prästlärjungar instruerades därför att inte recitera Veda efter att ha ätit kött, sett blod eller ett lik, haft samlag, utfört en olaglig handling eller skrivit ner något.

Kunskap som tillägnats via läsning ansågs vara underlägsen den kunskap som en lärare muntligen kunde överföra. Sålunda uttrycks ”att lära” på många indiska språk med verbet ”att höra” och en lärd person är inte beläst utan en som hört mycket, en s.k. bahusruta.

Elever som lärde från böcker var den värsta sortens elever då böcker ansågs tillhöra den grupp av hinder för kunskap dit även spelberoende, teater, kvinnor, slöhet och sömn hörde.

 

Varför nu denna antipati gentemot skriften i det gamla indiska samhället?

 

Ja, skriften som återinförd i samhället ansågs fortfarande under period som något främmande. Sedan var prästerskapet intresserade av att bevara sin status som utgick från deras exklusiva kontroll över den religiösa kunskapen. För dem fanns ingen vinst i att kunskapen gjordes tillgänglig för alla. Ur pedagogisk synpunkt saknade texten också den närvarande lärarens, vars erfarenhet av att kontextualisera och förklara texten såväl som att kontrollera rätt uttal och tonfall blev inlärt, förmåga att fungera som ett föredöme för eleven i lärprocessen.

 

Senare traditioner tillför texten dess roll som meningsbärare. Det gäller framför allt Upanishaderna (de äldsta är från 800talet f.vt) – som rymmer de flesta av de begrepp som utgör kärnan för dagens moderna hinduiska inriktningar – till vilka en mängd kommentarer och tolkningar publicerats genom århundradena för att ”säkra” (eller kanske styra?) läsarens förståelse. Av mängden kommentarer och tolkningar som en text tillägnats under åren kan dess betydelse för de religiösa traditionerna utläsas och vissa hinduiska texter går överhuvudtaget inte att förstå utan de tillhörande kommentarerna och förklaringarna. Men samtidigt är blotta namnet Upa-ni-sad, viket kan översättas med att sitta nära, en hänvisning till att ursprungligen förmedlades kunskapen muntligen från en lärare till lärjungarna som vanligtvis bokstavligen satt ner framför honom.

 

Allt efter att tiden går ökar texternas status. Heliga skrifter får inte läsas av vem som helst. Att kopiera böcker och skänka dem till tempel blir handlingar som medför ytterst god karma. Inom vissa traditioner, t.ex. den gururörelse som senare blir känd under namnet sikhismen, hamnar boken som föremål i centrum för den religiösa kulten. Vissa texten går helt enkelt vidare till att betraktas som Murti, en synlig form av Gud. I Bhagavadgita förklarar Krishna att texten ska ses som ”den språkliga manifestationen av” honom själv på jorden. Att se boken blir sålunda detsamma som att se Gud. Och nu har det ursprungliga ljudet gått till att vara bild.

 

Och plötsligt förs även det visuella in i heligheten via den form av tillbedjan som kallas för Darshan som innebär att den troende, via gudastatyn eller gudabilden, genom att möta dess blick, ser och blir sedd av Gud. Men Darshan är i sig ett så fascinerade begrepp att det förtjänar ett eget framtida inlägg.

 

Ja, där gick jag några dagar i Norrtäljeland och uppdaterade mina kunskaper i hinduismen inför arbetsområdet jag skulle starta upp när sportlovet var över. Jag funderade över detta med ljud och mening och plötsligt, någonstans mellan stugan och pulkabacken, dök frågan upp huruvida om sabdabrahmans heliga ljud även kunde fungera i en kontext som svensk sportlovsskog. Väl hemma förverkligade jag mina tankar och så här blev det:

 

  

För övrigt anser jag att Carthago redan är förstört och att essän om Homo Documentus, den bildtagande människan, som publicerades i DN häromdagen är klart läsvärd.