Vad har jag gjort?

Tilltalet ska vara personligt. Inte privat. Vad innebär det egentligen? Betyder personligt att formen är genomtänkt, lite lagom kulturkreddigt nischad – full av nonchalant droppade spår av möjliga konnotationer till allehanda hög- och populärkulturella traditioner – med en egen touch över det hela, medan innehållet – präglat av tillrättalagda lagom uppseendeväckande tankar och känslor – egentligen spelar andra fiolen?

 

Och privat, är det då tankarna och känslorna är av den magnituden inombords att de lämnar hemmakajen och vildsint ger sig av i riktning: Planlöst – utan att hamnkaptenen hinner, eller kanske bryr sig om, att kontrollera huruvida någon annan hamn egentligen är intresserad av att ta emot dem? Då formen hamnar i skymundan bakom ett innehåll som för subjektet är AlltSomBetyderNågot, men som för alla andra som behärskar den sociala koden blir till en potentiellt påträngande pinsamhet: ty innan något kommuniceras måste budskapet filtreras till den grad att… det blir personligt, inte privat…

 

…och den eventuella betydelsen överlämnas till mottagaren att definiera eller överhuvudtaget se.

 

Äsch. Vad vet väl jag? Jag har aldrig någonsin funderat över tilltalsproblematik tidigare. Jag blir bara så förvirrad ibland av alla borde och måsten. Och kanske är det därför jag viger denna veckas inlägg till den lägsta och mest privata formen av bloggestetik:

 

Bloggbekännelsen. Den som ingen bett om men ändå blir påtvingad. Likt ett skepp kommer lastat…

 

Lyra fick en gummianka av min vän och kollega Hasse i födelsedagspresent. Hon blev glad. Det visade sig dock vara Satans egen gummianka från Helvetets innersta domäner. Den kunde nämligen börja kvacka – helt oprovocerad – när som helst under dygnet – och sedan fortsätta kvacka tills den själv fann lust att vara tyst. För den gick inte att stänga av när den väl satt igång.

 

Häromdagen kvackade den på i över tolv timmar. Och jag kunde inte kasta bort den. Lyra älskar sin anka. När hon hade somnat för natten satte jag mig framför datorn och skrev lite håglöst på min projektrapport. Jag kunde höra ankan kvacka i badrummet. Trots att dörren var stängd. Jag försökte vänta ut den. Den skulle snart ge upp. Men nej. Det var förgäves.

 

Till slut – halvvägs som jag var nerför vansinnets brant – reste jag mig från stolen, letade rätt på ankan och virade in den i en handduk. Sedan placerade jag den på kylskåpet längst in i köket, så långt bort från mig själv som möjligt. Det gjorde att även jag kunde somna den kvällen. Även om jag av någon anledning sov oroligt.

 

På morgonen, när jag klev upp för att laga barnens havregrynsgröt, rådde tystnad i köket. Det tog ett tag innan insikten om vad det innebar landade i mig. Jag vände mig mot kylskåpet. Handduken låg kvar där jag lagt den. Jag vecklade upp den. Gummiankans stela livlösa ögon mötte mina. Den var död. Troligen kvävd till döds.

 

Jag var en mördare.

 

 

Nästa natt var drömmarna en enda lång anklagelseakt riktad mot mig. Det goda liv gummiankan hade levt och som jag hade tagit från den hemsökte och red mig likt en mara. Ungefär så här var det…