De med och de utan betydelse.

Jag har också sett henne. Susan Boyle. Det var inte helt oväntat Anders, min anglofiliska vän och kollega, som visade mig klippet för några dagar sedan. Ja, vad ska man säga? Hon sjunger makalöst vackert och jag låter mig manipuleras av hela upplägget till den grad att jag nästan får tårar i ögonen av insikten att hon nu inte längre tillhör gruppen människor helt utan betydelse. Nu kommer hon få sin stund i rampljuset. Bra Susan, njut av din stund i uppmärksamhet. Du förtjänar den.

Men var tog Pol Pot (Paul Potts?) vägen? Han som sjöng sig fram i rampljuset förra året. Är hans stund över nu? Är han återförd till kategorin betydelselösa människor igen?

På tal om det. Jag läste klart Johan Klings hyllade Människor helt utan betydelse i helgen som gick. Den som bland annat fått beröm för det fantastiska stilistiska språket. Vad menas egentligen med ett stilistiskt språk? Jag inser att jag inte har en aning.

 

Jag läser förlagets saxade recensionsklipp från olika tidningar och samlar ihop allt språkrelaterat i förhoppningen om att komma det stilistiska på spåret:

 

Varsamt, mycket varsamt, målar han fram sin Magnus som den enda betydliga människan i en stad av silhuettklippta obetydligheter. Det är en vacker och ömsint debut som är diskret som en snyftning i eftermiddagssolen.
Jonas Thente, Dagens Nyheter

 

Elegant är det, helt enkelt. En klassisk liten flanörroman full med fina detaljer, med skildringar av skuggor och ljus – av aprikosfärgad skymning, stilla dragande moln och grus som dammar över skorna. Prydligt, men också stämningsfullt. Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd.
Anneli Dufva, SR

 

Det är en liten nätt volym; en bladvändare fylld av glasklart språk och vackra vemodiga bilder från ett sommartomt Stockholm.
Mikael Ankarvik, Norra Skåne

 

Med ett avskalat rent språk fångar han precist det sociala spelet och tränger utan större åthävor in under huvudpersonens hud.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar

 

Jag blev i alla fall först lite besviken. På boken. Kanske för att jag är så förtjust i filmen han gjorde; Darling. Jag tyckte det kändes som en bok skriven av en människa hämtad från en reklambyrå som skrivit en liten novell med hjälp av sin (stilistiska?) yrkesförmåga. Skickligt hantverk men utan den innerliga och djupa relation till det skrivna språket som jag romantiskt inbillar mig att s.k. riktiga författare har.

Men visst, mediaelitens elitistiska ytlighet, huvudpersonens handlingsförlamning och låga självkänsla gav mig onekligen ont i magen. Kling manipulerade mig antagligen lika skickligt som producenterna bakom den brittiska talangshowen. Och det är väl ett tecken på att vara en riktig författare: att kunna få läsaren dit man vill?

 

Dessutom tog min relation till boken inte slut efter att sista sidan var läst. Den har fortsatt att hemsöka mig. För nu är jag i första hand inte besviken på boken. Utan på mig själv. Ty alla recensionerna fortsätter att rida mig likt maror om natten. De kan ju inte alla ha fel? Och är det inte de som har fel… då måste det vara jag som inte förmår att se vad de ser i boken.

 

Kling kan det här, han har fullständig kontroll över det vardagsspråk han klär sin berättelse i, inte minst i de ofta virtuosa dialogerna. Den inre monologen är finstämd och uttrycker lika lågmält som effektivt huvudpersonens handlingsförlamning. Och man slås av den innerlighet med vilken han förmår skildra mänsklig patetik utan att vända bort blicken eller ens trösta läsaren med en förlösning.”
Jens Liljestrand, Sydsvenskan

 

I dialogerna finns vackra tomrum, uteblivna ord och fraser som genom sin frånvaro bara blir tydligare och starkare. De understryker det fint utmejslade psykologiska spelet mellan karaktärerna.
Fredrik Borneskans, Borås Tidning

 

Det är en liten bok, drygt 150 sidor, men med hög densitet. Det som överraskar mest är Klings språk. Rent, utan skönhetsfläckar, med en tvingande poesi mellan orden. Resultatet är exakt och djupt som en Edward Hopper-tavla. Rent stilistiskt är det en inre monolog byggd på dialog hämtad ur dessa vardagsmöten där inte människorna, men väl deras prat, förefaller vara helt utan betydelse och där alla säger en sak och menar något annat. Det är grymt skickligt, språkligt nerkokat, avskalat, effektivt, minerat.
Landskrona-Posten

 

Jens, Fredrik, Landskronaposten… Nåd, jag ber om nåd! Jag orkar inte längre. Det är jag. Det är mig det är fel på. Jag förstod inte. Inte då. Men nästa gång jag läser boken vet jag att också jag kommer att se det ni såg. Jag lovar.

 

Den kom bara vid fel tillfälle för mig. Böcker kan göra det. Som den där gången jag försökte läsa Satres Äcklet trots att jag befann mig i ett religiöst universum iklädd en religiös identitet med de heliga tovorna i skägg och hår. Det gick inte. Den gången fick jag för övrigt också ont i magen.

 

Ja, så var det nu också. Klings bok kom till mig vid fel tillfälle. Jag ville inte bli påmind om allt det där jag ansträngt mig så hårt för att hålla på avstånd: känslan av att vandra genom dagarna som en av människorna helt utan betydelse.

 

Nästa gång jag läser den, när det rätt tillfälle, kommer allt gå bättre. Jag kommer också associera till Hjalmar Söderberg, Annelie! Ty det är en man som betyder något.

 

För mig.

 

Men jag vill inte sluta i melankoli. Inte som Magister Glas. Jag vill vara något annat. Valborgsmässoaftonskanin Santelius, med presenter… det vill jag vara! Så varsågod… här kommer några vackert målade (visuellt eller audiellt) brinnande häxägg:

 

 

 

Jag är sådan. Jag kan vara sådan. En ohelig treenighet av stillsam dans alldeles inom sig själv, med känslorna likt anemonens spröt svävande runt om kroppen, hyperreaktiva och transparenta, utan att det alls är märkbart på ytan. Inte ens en enda krusning.

 

Som om det vore eftersträvansvärt.

 

Så galet.