TRETTONplusSTINA.

Första riktiga sommarhelgen och doften av gräs och solvarm hud dröjer sig ännu kvar i näsan. Vid Zinkensdamm där jag bor kan man varma sommarkvällar höra brölet ifrån överförfriskade picknickare ifrån såväl Skinnarviksberget som Tantolunden. Hos mig är det dock lugnt, ett stilla snusande ifrån tre små flickor som sover med öppna munnar är det enda som stör (eller skapar?) friden. Jag är gräsänka sedan några dar och vore jag inte så fullständigt slut så skulle längtan efter ett vuxet sällskap kunna infinna sig. Tänker på dem som alltid är ensamma när barnen har somnat, och på vilken fantastisk tillgång den medierade kommunikationen är för människor som av olika anledningar inte kan förflytta sin lekamen. Telefoner, communities, bloggar (!), spel. Att kunna umgås, samtala, gå på fest, fast man sitter utanför en nedsläckt barnkammare är ändå en fantastisk möjlighet. Om man bara orkar…

Länge har man ju, inom forskningen liksom i folkmun, gjort skillnad på det liv som levts i ettor och nollor, jämfört med det som pulserat av kött och blod (In Real Life). Under Pirate Bay-rättegången turnerade de åtalade en fråga om vad som hänt IRL med att de inte längre talar i dessa termer. Deras distinktion gällde istället livet AFK (Away From the Keyboard) till skillnad emot det liv som levdes genom/vid tangentbordet. En helt rimlig distinktion tycker jag, om än svindlande i vissa dimensioner. Nu är inte längre de nätbaserade platserna för umgänge, handel, politik, m.m. i stort skilda ifrån andra platser exempelvis vad gäller lagliga rättigheter och skyldigheter. Man kan tjäna, äga och göra av med pengar i otaliga former på Internet. Köpa och sälja. Leka och spela. Begå brott.

När min äldsta dotter, Rut, var fyra år ville hon ofta tillbringa tid i den virtuella världen Second Life. I Second Life kunde hon förutom att äga en vuxen kvinnas kropp och ha hår ned till midjan (något som verkade lockande på henne) både gå på havsbottnen och flyga. Vi fick hjälpa henne att logga in och förflytta sig (till någorlunda barnvänliga platser), men själva navigationen i den virtuella världen lärde hon sig snart att bemästra. En eftermiddag stod jag i köket och lagade mat och försökte roa hennes lillasyster Mina, då ett drygt år. Plötsligt ropade Rut ”Mamma, Mamma, jag kan inte röra mig”. Synen på skärmen var förfärande: mitt lilla fyraåriga barn (med en vuxen kvinnas kropp och hår ned till midjan) stod omringad av stora biffiga FBI-agenter, som samtliga tryckte sig emot henne. Hon hade klampat in på privat område och endast en snabbt manövrerad flygtur fick henne ur deras grepp. En virtuell värld med skrämmande förtecken: riktiga pengar, riktig äganderätt, riktiga övertramp, där ett litet litet barn (med oansvariga föräldrar) kunde klampa omkring hur som helst. Numera får hon bara vara på Bolibompa-webben, och nöjer sig tack och lov med det.

Genom de öppna fönstren hörs spridda ljud ifrån Hornsgatan. I lägenheten är det är stilla, endast några försynta fnysningar ifrån minstingen (Marta, nu fem månader) spräcker tystnaden. Med en sambo på jättekul konferens i Boston, en 16-åring (bonusdotter) på jättekul picknick på stan och tre sovande små känner jag mig ganska ensam och lite trist, kanske som en mamma helt enkelt. Fast en mamma som utan att vara en dålig sådan faktiskt skulle kunna gå på nöjespalats, rockkonsert eller engagera sig för att rädda världen redan denna kväll, utan att behöva lämna barnen i sticket. Det mesta kan man faktiskt göra i ettor och nollor, med (nästan?) samma intensitet, känsla och socialt engagemang som AFK. Men en sak finns som inte alls kan göras i virtuell skepnad (med större framgång i alla fall): sova. Och det är vad jag längtar efter allra mest just nu. God natt och all lycka med era magisteruppsatser och projekt!

Stina B

Om lite av varje: estetik, semiotik, retorik

Det är Lars som initierat. Hade han bara slutat innan hinduismen blev för visuell, skriftens visualitet ”gick att låta” bli att börja skriva om men när darsan dök upp tog det fyr. Då tändes blicken kanske jag skulle säga. Darsan är upp-seende-väckande!

Begreppet uppseendeväckande är inte, inte direkt ialla fall så vitt jag kan förstå, hinduistiskt. Men borde kunna vara det. Mitt sätt att se på seendet och intresset för det väcktes definitivt när jag började läsa om skådandet inom hinduismen.

När jag konstaterat detta vaknar jag upp här och nu – vad gör jag? Håller jag på att ta ifrån Lars ett framtida (kanske redan förberett?) inlägg? Blogg kan vara kommentar, dialog men också kamp om vem som ska (få) säga vad, när och hur?

Här tränger sig frågan om bloggandets estetik fram. Är den i första hand en uttrycksestetik? Är det den skrivande som synliggörs mer än det skrivna? Ja inte i fallet med Lars kommande text om darsan kanske. Där kommer den kommunikativa tyngdpunkten genom förebådandet att ligga på innehållet. I den här bloggen är deltagarna dessutom kända för varandra innan skrivande börjar. Något som borde göra uttrycksestetiken mindre framträdande. Men det finns uppenbarligen olika genrer (är det ordet?) även i detta fall. Genrer eller sorter som på olika sätt sorterar fram vad som ska tecknas.

Men om man inte har något att skriva om men ändå har sin dag/vecka vad är det då som visar sig? Varje genre gör sin typ av överenskommelse med användarna om vilka koder som gäller. Kod är för semiotiken beteckningen på relationen mellan uttryck och innehåll. Koden reglerar med andra ord hur ett visst innehåll ska komma till uttryck. Den både sorterar bort och sorterar fram. Om ”inget innehåll finns”, som när man inte vet vad man ska skriva, måste något ”annat” ta ämnets plats: den som skriver!?

Nu har väl ingen seriös semiotiker någonsin påstått att det endast är ”innehållet” som utgör utsagan. Tvärtom heter det i retorikens sk järnlag att det är talaren som är det viktigaste och inte talet. Tror vi inte på talaren tror vi inte på vad hon säger lyder den.
Vän av ordning kan nu invända att jag plötsligt talar om talare och inte skrivare. Om retorik och inte semiotik. Men betecknar inte de båda orden (skrivare och talare alltså) samma kommunikativa funktion här?

Under alla omständigheter så har vi dem nu där de tre stora: estetik, semiotik och retorik. Sida vid sida eller snarare inflätade i varandra som de bästa kumpaner. Som trio med Bumba höll jag på att säga. Men dom var väl fyra? Ett, två, tre på det fjärde skall det ske. På det femte gäller det på det sjätte smäller det! Och vips är vi framme vid den sjuarmade ljusstaken. De sju små dvärgarna. Sju fria konster och vetenskaper – sjutalet.

Striden om och för bilden är inte bara en Mep-företeelse. Vi har våra förfäder ikonodulerna (bildförespråkarna) i den grekiskortodoxa sfären och ikonteorin. Mycket kan sägas uifrån ikonteorin men för att här och nu ta upp ett drag i själva bilden/ikonen: ljuset. När vi talar om bild och ljus, ljus och bild är det framförallt ljuset i bilden det handlar om. Ljuset ska falla så uttrycksfullt så möjligt på den/det avbildade för att på så sätt gestalta och uttrycka bildens innehåll. Ikonens ljus däremot är ämnat att falla på betraktaren. Ut ur bilden ska det strömma. Från Gud via den avbildade människogestalten (Gud inkarnerad) vidare mot betraktaren. Som när ljuset faller in i rummet från ett fönster.

Öppningen, har någon sagt är, det viktigaste uppfinningen i den visuella kulturhistorien. Vem kan stå för den?

Slut och hej från

Thomas

Astrofuturism

Moon is the oldest television. Så heter ett verk av Nam June Park beståendes av tolv tv-monitorer som visar månen i olika faser. Det visades för första gången i mitten av 1960-talet. Att Park intresserade sig för såväl televisionen som rymden är kanske inte så konstigt då 1960-talet dominerades av såväl Kalla krigets rymdkapplöpning som utbyggnaden av ett internationellt tv-system med hjälp av satelliter. Men som Park poängterar, rymden och månen har fascinerat mänskligheten sedan långt innan televisionens inträde. Om man nöjer sig med att titta på science fiction litteraturen kan man snabbt konstatera att de två fadersfigurerna Jules Verne och H.G. Wells tidigt intresserade sig för månen och rymdfärder, Vernes Från Jorden till Månen kom i mitten av 1860-talet och 1901 släppte Wells sin First Men in the Moon. Mindre känt är kanske att fransmannen George Méliès använde dessa som förlaga för sin film A trip to the moon som kom redan 1902 (filmen finns i flera olika versioner på Youtube för din som vill kolla). Så månfärderna tycks har funnits med redan i de rörliga bildernas vagga.

 

Ingen av dessa tre herrar levde länge nog för att få uppleva den första riktiga månlandningen. Och man kan ju förstås frågas sig hur mycket science fiction överhuvudtaget har något att göra med Sputnik, Apollo och Christer Fugelsang? Mer än vad man kan tro. Faktiskt.

 

När andra världskriget led mot sitt slut så var det inte bara en kapplöpning om att nå fram till Berlin. Samtidigt, om än inte lika uppmärksammat, så försökte såväl Sovjet som USA nå fram till Peenemünde på den tyska nordkusten. Där hade tyskarna utvecklat sitt missilprogram, framförallt som ett vapensystem, men tanken på rymdraketer fanns hela tiden latent. Ryssarna kontrollerade till slut det mesta av forskningsstationen men amerikanarna lyckades ändå lägga beslag på ett hundratal så kallade V2-missiler, och inte minst den ledande raketingenjören – Wernher von Braun. Lite drygt 20 år senare landade Apollo 11 på månen, och von Braun hade kommit att spela en mycket viktigt roll under rymdkapplöpningen som ledde fram till landningen. Men jag lämnar von Brauns vetenskapliga bidrag därhän.

 

Han var nämligen inte bara en mycket framstående raketbyggare, han var också skicklig på att förankra sitt arbete även utanför den närmaste ingenjörskretsen. Han insåg snabbt att hans villkor i USA var helt beroende av att han lyckades få stöd för sitt fortsatta arbete, inte bara från de inom rymdprogrammet men också från politiker och en intresserad allmänhet. Von Braun blev därför en del av vad som senare har kommit att kallas Astrofuturismen som rör sig i gränslandet mellan fiktion och (natur)vetenskap. Han var inte på något sätt den förste eller ende rymdforskaren som på detta sätt kombinerade ett vetenskapligt intresse med populära framställningar av rymden; David Lasser skrev populärvetenskapliga böcker om rymdfärder redan på 30-talet, andra namn är Willy Ley (också exiltysk) som var med och grundande det tyska Verein für Raumshiffart, Carl Sagan och mer kända science fiction författare som Arthur C. Clark  och Robert E. Heinlein. En förenande faktor mellan alla dessa (förutom att de var män) var att de insåg att vetenskapen behövde fiktionen lika mycket som fiktionen behövde vetenskapen, och all stod de med ett ben i varje läger. Genom att skriva science fiction lyckades man helt enkelt hålla det (nationella) intresset för yttre rymden levande och la därmed grunden för 50 – och 60-talets space age.

 

Men det handlade inte bara om att grunda populärvetenskapliga föreningar eller skriva science fiction romaner i Vernes och Wells anda. Redan i mitten av 1950-talet engagerades von Braun och Willy Ley som konsulter (’imagineer’ på Disney-språk) av Disney och mellan 1955 och 1957 sändes tre tv-serier om framtida rymdfärder; Man in Space (mars 1955), Man and the Moon (dec 1955) och Mars and Beyond (dec 1957). Förutom att bidra med expertkunskap till tv-seriernas producenter så medverkade von Braun ibland själv i avsnitten (vilket ni kan se nedan). I tv-serierna framställs inte rymden som en avlägsen oupnåelig dröm utan tvärtom som något vi oundvikligen är på väg in i, eller ut i, snart. von Braun var inte bara en pionjär inom det amerikanska rymdprogrammet, han lade också grunden för ett samarbete som kommit att prägla den amerikanska tv- och filmindustrin under de senaste 50 åren.

 

 

Han är både övertygande och charmig, den där Wernher!

 

Idag är det få som skulle motsätta sig att den rörliga bilden kan vara en viktig del i en kunskapsprocess, och inte heller som PR-verktyg. Men hur har egentligen filmindustrins och rymdindustrins samarbete utvecklats, hur ser det som ibland kallas the military-information-entertainment complex ut idag, dryga 50 år efter Man in Space sändes första gången? I samband med lanseringen av Wall-E, Disneys senaste (?) storfilm meddelade Disney och NASA att:

  

“This collaboration [mellan Disney och NASA] highlights the similarities between the movie’s storyline and NASA’s real-life work in robot technology, propulsion systems and astrophysics.”

 

Musse Pigg i rymden? På riktigt? Jajamän!

 

Lasse

 

Dagsnoteringar från alla Mörkrets hjärtans dag

 

En tidskrift som emellanåt publicerar stora fotoreportage är Folket i Bild Kulturfront.
I senaste numret finns fotografen David Magnussons ”Ett skepp kommer lastat”
Där såg jag bilden på Vincente. Han tittar på mig. Det är svårt att komma undan hans blick.

Skeppet Sofie Maersk ligger i hamnen Yantian i södra Kina. 700 containers ska lastas på och lika många lastas av.
Vincente är en av filippinerna som arbetar ombord. Han är 48 år och har arbetat på båtar i 30 år. Jobbet har gett familjen tryggad ekonomi och barnen utbildning.

 

I hans hytt finns inga bilder av familjen.
-Det är för smärtsamt, säger han och tar sig åt hjärtat. Jag vill inte bli påmind om dem.

Vad gör bilder med oss och vad gör vi med bilder? Och hur bemöter jag Vincentes blick? Jag vill ändå försöka se ut ur Mörkrets hjärta.

Skriften och boken i behov av hjälp

 

Ett av mina senaste favoritklipp från youtube. Den medeltida helpdesken. Det säger en del om skriften/boken som teknologi.

Taliban med iPhone
Såg en intressant bild på en taliban med en iPhone. Pesonen på bilden är Mullah Zaif, som varit talibanernas ambassadör i Pakistan.
-I´m addicted, säger Mullah Zaif om sin nya mobilttelefon.
Frågan är vem han ringer till, eller spelar han ett spel?

Artikeln finns att läsa här  (gå ner till 7 feb 2009):
http://english.aljazeera.net/focus/2009/02/200928133747620542.html

 

Kulturutredningen

Jag har inte läst utredningen men förstått att det handlar om kultur för näringslivet och individens val, mindre om kulturens roll och funktion och mer om kulturdistribution. Men tydligen inte ett ord om fildelning.

 

Mashups och hasbara – två nya ord

Själv har jag lärt mig två nya ord den den senaste tiden, mashups och hasbara.

Så här ska mashups förstås:
”Med aktiva användare och möjligheten att ta informationen vidare i andra sammanhang, kan nya dimensioner och funktioner ta form på en webbplats. Den börjar att användas på fler sätt än som var tanken från början. Denna kombination av funktioner och lösningar har fått ett eget engelsk ord – Mashups. Ett exempel på detta är hur Google Maps, Googles webbplats med kartor, kopplats till en annan webbplats som säljer bostäder. Man söker efter en bostad och kan även utforska området den ligger i.”

Och så här hasbara:
”För åtta månader sedan bildades en särskild informationsbyrå, som bygger på erfarenheterna – och misstagen – från Libanonkriget 2006.Denna byrå, Nationella informationsdirektoratet, som är direkt underställd Israels premiärminister, ska se till att alla regeringens och militärens talespersoner talar med en röst inför världspressen. Direktoratet ska sköta det som kallas hasbara på hebreiska, offentliga förklaringar, en blandning av information och propaganda.”

 

 

Nästan autentisk scen från Polishögskolan

-Ni kanske har hört om poliserna i Malmö. De som skrek ”apajävel” åt
någon ungdom i Rosengård i Malmö, säger polisläraren.
-Ja, svarar polisstudenterna.
Det är fel, säger polisläraren. Det heter apjävel. Säg efter mig!
-Apjävel.
-Öva på det för nästa lektion kommer Jan Björklund och ska göra
en språktest.

 

Lavada Lauralee

Jag är en eftertraktad man. Många kvinnor är väldigt ihärdiga i sina försök att få kontakt med mig. De har vackra namn, nästan överjordiska i sin skönhet: Dorothy Mara, Jovita Ashanti, Debi Jeneva, Fae Elidia, Mignon Micheal, Karon Dolores, Delora Love, Estela Modesta, Marquerite Benita, Elinore Ingrid, Berna Cleopatra, Mario Egypt och Lavada Lauralee.

De erbjuder mig potensmedel, billiga Rolex-kopior och förmånliga intyg från internationella utbildningar utan att behöva gå några kurser. Kvinnorna vill mig väl och det känns trist att epostprogrammen sorterar ut deras mail till skräpposten.

Jag tror att kvinnorna med de vackra namnen bor tillsammans i ett kollektivt systerskap,
troligen i ett slott i en dal som heter någoting som Shangri-la. Där skulle jag också vilja bo, med Lavada Lauarlee.

Jag skickade henne ett mail med kärleksdikten nedan:

Kära Lavada Lauralee
Jag tror det kan bli vi
Vi förstår varandra så bra
Maila mig idag!

Sen undertecknade jag, inte med nördnamnet Roland utan snodde namnet Louis Earline, han som erbjöd billiga Rolex-klockor.

Little Red Rooster