A Grand Day Out

Jag håller animationsworkshop för lärare i Gnesta kommun.
Leranimation. Wallace och Gromit i klassrummet.
Jag berättar om tidiga metoder att åstadkomma rörliga bilder. Flippböcker, zoetrope, Muybridge och märker att jag letar mig tillbaka till det gamla Egypten.

Berättar om en korridor. Bilder på fåglar. Små variationer mellan varje bild. Vingarna lyfts, breder ut sig och ned igen. Kejsaren bekvämt placerad i en liten tron på en vagn, stirrade in i väggen, på fåglarna, medan ekipaget dras framåt. Och de lyfter sina vingar. Svävar. Och så ned igen. 

 

Jag börjar tvivla på mig själv. Minns jag rätt? Har jag läst det här någonstans?
Eller har jag drömt om det forna Egyptens sätt att åstadkomma rörliga bilder? 

Jag granskar lärarna i Gnesta. Ingen verkar ha något att invända.

Jag sammanfattar.

 

Animation handlar om att skapa rörelse medan film fångar den.

Astrofuturism

Moon is the oldest television. Så heter ett verk av Nam June Park beståendes av tolv tv-monitorer som visar månen i olika faser. Det visades för första gången i mitten av 1960-talet. Att Park intresserade sig för såväl televisionen som rymden är kanske inte så konstigt då 1960-talet dominerades av såväl Kalla krigets rymdkapplöpning som utbyggnaden av ett internationellt tv-system med hjälp av satelliter. Men som Park poängterar, rymden och månen har fascinerat mänskligheten sedan långt innan televisionens inträde. Om man nöjer sig med att titta på science fiction litteraturen kan man snabbt konstatera att de två fadersfigurerna Jules Verne och H.G. Wells tidigt intresserade sig för månen och rymdfärder, Vernes Från Jorden till Månen kom i mitten av 1860-talet och 1901 släppte Wells sin First Men in the Moon. Mindre känt är kanske att fransmannen George Méliès använde dessa som förlaga för sin film A trip to the moon som kom redan 1902 (filmen finns i flera olika versioner på Youtube för din som vill kolla). Så månfärderna tycks har funnits med redan i de rörliga bildernas vagga.

 

Ingen av dessa tre herrar levde länge nog för att få uppleva den första riktiga månlandningen. Och man kan ju förstås frågas sig hur mycket science fiction överhuvudtaget har något att göra med Sputnik, Apollo och Christer Fugelsang? Mer än vad man kan tro. Faktiskt.

 

När andra världskriget led mot sitt slut så var det inte bara en kapplöpning om att nå fram till Berlin. Samtidigt, om än inte lika uppmärksammat, så försökte såväl Sovjet som USA nå fram till Peenemünde på den tyska nordkusten. Där hade tyskarna utvecklat sitt missilprogram, framförallt som ett vapensystem, men tanken på rymdraketer fanns hela tiden latent. Ryssarna kontrollerade till slut det mesta av forskningsstationen men amerikanarna lyckades ändå lägga beslag på ett hundratal så kallade V2-missiler, och inte minst den ledande raketingenjören – Wernher von Braun. Lite drygt 20 år senare landade Apollo 11 på månen, och von Braun hade kommit att spela en mycket viktigt roll under rymdkapplöpningen som ledde fram till landningen. Men jag lämnar von Brauns vetenskapliga bidrag därhän.

 

Han var nämligen inte bara en mycket framstående raketbyggare, han var också skicklig på att förankra sitt arbete även utanför den närmaste ingenjörskretsen. Han insåg snabbt att hans villkor i USA var helt beroende av att han lyckades få stöd för sitt fortsatta arbete, inte bara från de inom rymdprogrammet men också från politiker och en intresserad allmänhet. Von Braun blev därför en del av vad som senare har kommit att kallas Astrofuturismen som rör sig i gränslandet mellan fiktion och (natur)vetenskap. Han var inte på något sätt den förste eller ende rymdforskaren som på detta sätt kombinerade ett vetenskapligt intresse med populära framställningar av rymden; David Lasser skrev populärvetenskapliga böcker om rymdfärder redan på 30-talet, andra namn är Willy Ley (också exiltysk) som var med och grundande det tyska Verein für Raumshiffart, Carl Sagan och mer kända science fiction författare som Arthur C. Clark  och Robert E. Heinlein. En förenande faktor mellan alla dessa (förutom att de var män) var att de insåg att vetenskapen behövde fiktionen lika mycket som fiktionen behövde vetenskapen, och all stod de med ett ben i varje läger. Genom att skriva science fiction lyckades man helt enkelt hålla det (nationella) intresset för yttre rymden levande och la därmed grunden för 50 – och 60-talets space age.

 

Men det handlade inte bara om att grunda populärvetenskapliga föreningar eller skriva science fiction romaner i Vernes och Wells anda. Redan i mitten av 1950-talet engagerades von Braun och Willy Ley som konsulter (’imagineer’ på Disney-språk) av Disney och mellan 1955 och 1957 sändes tre tv-serier om framtida rymdfärder; Man in Space (mars 1955), Man and the Moon (dec 1955) och Mars and Beyond (dec 1957). Förutom att bidra med expertkunskap till tv-seriernas producenter så medverkade von Braun ibland själv i avsnitten (vilket ni kan se nedan). I tv-serierna framställs inte rymden som en avlägsen oupnåelig dröm utan tvärtom som något vi oundvikligen är på väg in i, eller ut i, snart. von Braun var inte bara en pionjär inom det amerikanska rymdprogrammet, han lade också grunden för ett samarbete som kommit att prägla den amerikanska tv- och filmindustrin under de senaste 50 åren.

 

 

Han är både övertygande och charmig, den där Wernher!

 

Idag är det få som skulle motsätta sig att den rörliga bilden kan vara en viktig del i en kunskapsprocess, och inte heller som PR-verktyg. Men hur har egentligen filmindustrins och rymdindustrins samarbete utvecklats, hur ser det som ibland kallas the military-information-entertainment complex ut idag, dryga 50 år efter Man in Space sändes första gången? I samband med lanseringen av Wall-E, Disneys senaste (?) storfilm meddelade Disney och NASA att:

  

“This collaboration [mellan Disney och NASA] highlights the similarities between the movie’s storyline and NASA’s real-life work in robot technology, propulsion systems and astrophysics.”

 

Musse Pigg i rymden? På riktigt? Jajamän!

 

Lasse

 

Den helg som var, den helg som kommer

Lyssnade förra veckan på Klas Dykhoff från Dramatiska Institutet som i UR:s regi, och i deras lokaler, talade om Ljudets betydelse vid ett seminarium. Det var intressant även om det mesta tangerade kunskap som förmedlats under hösten till mig under MEP-kursen. Fast han visade en del spännande filmklipp som t.ex. inledningen filmen Contact, baserad på Carl Sagans bok, där sannerligen ljud, icke-ljud och bild kombineras och harmoniserar på ett underbart sätt för att skapa mening och betydelse inom betraktaren utifrån filmens bärande idé.

 

 

 

Helgen som var präglades av att Åsa tog med de två små barnen till stugan och lämnade mig kvar hemma med den stora dottern. Jag hjälpte henne ordna en middag för sin bästis som hon hade bjudit över och de satt senare på kvällen tillsammans i soffan, med en skål grillchips framför sig, och hånade alla artister som uppträdde i Melodifestivalen. De har båda lämnat schlagermusiken bakom sig, tolv år gamla som de nu är, för mer emo-relaterade orkestrar. Alla gamla lojalitetsband till tidigare dyrkade idoler är nu som bortblåsta.

 

Även Måns Z är nu en tönt.

 

Själv drack jag ett glas vin och ägnade mig åt intressanta projekt som att ladda ner program från P1:s Vetandets värld, undersöka hur man gör ljudfiler tillgängliga från en bloggsida och fördjupade mig i Picasa 3:s underbara möjligheter som digital bildbehandlare.

 

Jag antar att det kvalificerar även mig som tönt. I deras ögon.

 

På söndagen, innan övriga familjen kom tillbaka, gjorde jag s.k. moderna-män-saker: jag rengjorde badrummen, dammsög, skurade golven och lagade till en söndagsstek för middagen. Såsen styrde dock Åsa upp när hon kom hem. Men underbar som hon är poängterade hon att även jag hade kunnat få till den om jag bara hade försökt.

 

Den helg som kommer ser dock också väldigt spännande ut. För lördagen är nämligen barnvakt ordnad och ser ut att fyllas med en middag hos Peter och Paula, pilsnersamkväm med Jörgen, min vän som av någon outgrundlig anledning flyttade tillbaka till Luleå men som under helgen förgyller huvudstaden med sin närvaro, och som en perfekt avslutning på kvällen: ett besök på Sthlm Reggaeklubb nere på Strand vid Hornstull där Christopher Ellis och, inte minst, Syster Sol uppträder.

 

 

Christopher Ellis är väl mest känd för att vara son till legenden Alton Ellis, vilket gör att jag inte har några större förväntningar på honom, men han får gärna överraska mig. Syster Sol däremot gör mig glad och lycklig varje gång hon uppträder, vare sig det är som soloakt eller som del av Livelihood. Hon är alltid full av smittande positiv energi och baktaktsglädje i alla de kulörer. 

 

Jag ser fram emot att höra alstren från hennes kommande skiva. 

Och jag ser fram emot att få dansa och ha roligt med Åsa. 

Det förtjänar vi.

 

Vad jag hämtade från Vetandets värld? Bland annat den här ljudfilen, om hur vårt bildtittande har förändrats genom århundraden, som är ett samtal mellan Lena Johannesson, professor vid Göteborgs universitet och Solfrid Söderlind, professor och chef för Nationalmuseum. Jag hade velat kunna ordna det så att den spelades upp vid ett endaste klick på länken men jag lyckades inte lära mig hur det skulle gå till. Den får laddas ner istället och spelas av intresserade.

 

P1 är för övrigt en fantastisk kanal. Jag är beroende av den. Och deras digitala arkiv på nätet är en guldgruva full av skatter.

 

Picasa, Googles bildbehandlingsprogram, bekantade jag mig med genom att slänga ihop några bilder från de senaste årens besök på Uppsala Reggaefestival till en liten stillbildsfilm som en sorts aptitretare för de vänner som jag brukar åka till festivalen med. Jag har varit där alla år sedan starten 2001. Får jag medalj snart? Hur som helst: kanske ville jag vältra mig i nostalgi. Kanske ville jag bara göra ett återbesök i glada minnen. Kanske längtar jag efter sommaren.

 

Hur som helst fungerar filmen. På mig i alla fall. Jag vill ha sommar igen.

 

 

Och jag vill ha den nu.

 

Jag ska avsluta med en bild. För andra året använder jag nu mig av bilder, på ett litet mer genomtänkt sätt, i religionskunskapsundervisningen för årskurs 8. Jag har en sådan klass nu.  Vi tar oss för tillfället an ett arbetsområde som jag döpt till Kristendomens rötter där vi sätter fokus på hur Jesus lära förvaltades av den kristna kyrkan som institution från dess uppkomst och fram till och med reformationen.

 

Varje vecka, som alla har sitt eget tema eller fokusområde, avslutas med att jag klistras in en bild i deras reflektionsböcker (dvs vanliga skrivhäften döpta av mig till något mer storslaget). Bilden är okänd för dem när de först möter den men bilden illustrerar något eller kan relateras till/förklaras med hjälp av kunskap hämtad från det vi ägnat oss åt under veckan som gått.

 

Till bilden får de några hjälpfrågor. De två första är alltid: Beskriv vad du ser på bilden! (dvs allt du ser som kan vara viktigt att notera för att du senare ska kunna förklara den). Förklara bilden! (dvs på vilket sätt hänger den ihop med det vi läst och talat om under veckan som gått?)

 

Det roliga är att det oftast finns flera ”rätta” svar. Jag brukar poängtera att det viktigaste inte är att pricka in min tanke med bildvalet eller konstnärens tanke bakom motivet, utan att den förklaring de ger fungerar ihop med beskrivningen som den bygger på – förutsatt att kunskapen som används är relevant för arbetsområdet.

 

Igår mötte de bilden jag avslutar mitt inlägg med. Någon som kan förklara den? Utan att ha deltagit på mina lektioner. Jag kan ge följande ledtrådar: tid – den kristna kyrkans första århundraden, fokus – alternativa kristna läror.

 

Beskriv bilden!

Förklara bilden!

Vilken betydelse har trädet i bilden? 

Pendlarblues

Pendlarblues

Jag råkade nyligen se om slutet av Appollo 13. Jag försökte värja mig, fnyste åt stråkarna. Det gick inte. Fast. Tårögd. Klump i bröstet. Till min jungfrufärd med Tretton ville jag göra nåt liknande. Med mobiltelefonen (naturligtvis). Tack Dusty. Tack Einar.