Junior-MEP

Har fått starta upp en liten juniorfilial till MEP - dvs en SV/SO inriktning på skolan – där jag givetvis passar på att testa gamla bekanta såväl som nya idéer jag fått (och förhoppnings kommer fortsätta få) under det senaste året som elev på DI och Södertörn.

Denna filial – Junior-MEP? – kan man besöka i deras nyskapade digitala hem: http://svsosh.blogspot.com/

Välkomna!

Att berätta sig själv.

”Jag dricker svart kaffe. Jag skriver akademiska. Jag dricker mer svart kaffe. Jag röker en cigarett. Jag skriver mer akademiska. Jag gör det bra. Jag har druckit svart kaffe, skrivit akademiska och rökt förut.

Det är skönt att vara i bekanta trakter igen.

Det sägs att det finns bloggar som berättar om världen och försöker förändra den. Jag har aldrig förstått det där. Jag kan bara skriva om mig. Kanske därför läsarna och kommentarerna blir allt mer sällsynta. Men jag tänker inte sälja mig. Jag tänker inte hora för uppmärksamhet. Jag vänder världen ryggen. Och blickar inåt.”

Det är skönt att vara i bekanta trakter.

Ovanstående rader skrev jag på min blogg för några dagar sedan. Ja, jag har en sådan. En alldeles egen. Den heter Vegaland – Sällsamma sånger från Sundbyberg och har funnits i sin nuvarande form i lite mer än två år. Jag antar att den är ett uttryck för mitt behov att få berätta… mig själv. Mitt främsta begär är onekligen det narrativa och min identitet är likaså den narrativ. Jag inser det mer och mer för varje dag som går, för varje text som skrivs, för varje del av mig själv som görs synlig.

Jag har berättat mig själv över nätet ända sedan det blev tillgängligt för mig. Långt innan blogg som begrepp existerade skrev jag dagboksliknande texter i några av de första forum som fanns för det. Det måste vara över tio år nu. Någon gång från mitten av nittiotalet. Och fast jag alltid skrev under synonym och utan bild fylldes mitt behov av att se och bli sedd. Det var fantastiskt att upptäcka och inse att det fungerade så (för att inte tala om att alla terapeutkostnader jag lyckades spara in på så sätt). För mig. Och säkerligen för alla andra som skrev regelbundet i samma forum.

Dessa skrivforum var små förhistoriska embryon till de stora communitys som senare utvecklades och som ungdomarna efter ett tag tog över. Många krävde dessutom ett godkännande från forumets ägare eller moderator för platserna var begränsade. Antalet aktiva skribenter kunde vara sexton, som jag minns från ett exempel, och för att bli en av dem, i mån av plats, fick man skriva provtexter och skicka in och sedan hoppas att moderatorn tyckte att de var så pass välskrivna och fyllda med intressant innehåll att man sedan fick en av platserna när möjlighet fanns.

Jag vet inte hur jag kunde bli invald. Mina texter på nittiotalet var svarta inåtblickande ältande litanior. Men det var det väl som var gångbart. Vem vill läsa någon som berättar om att de dammsugit golvet och sedan ämnar skura det? Det är ju tankarna och känslorna man vill åt i mötet med andra människor. Och dem där sista åren i äktenskapet, innan jag vågade sätta ord på allt inför henne och kanske framför allt inför mig själv, var det via skrivandet, att se mina egna tankar och känslor svart på vitt framför mig, som jag dels kunde andas och dels nådde en förståelse av det sammanhang jag befann mig i.

Sedan jag lade jag ner det inåtblickande forumskrivandet. Jag mötte Åsa, hon blev en del av mitt liv och plötsligt kunde jag andas igen utan problem. Jag fortsatte skriva sporadiskt vid behov men nöjde mig med att spara texterna som mail ställda till mig själv.

Men givetvis har skrivandet förändrats. Sedan jag skaffade en offentlig blogg, som även de som känner mig i det verkliga livet läser, försvann de mest privata och innersta tankarna och känslorna. Jag antar att det var oundvikligt. Det narrativa formas efter det sammanhang det verkar inom. Och jag är dessutom lycklig nu och har inte längre samma behov av att älta ångest och instängda tankar genom att skriva.

Sålunda skriver jag därför nu om golv, damm, städning och andra intressanta ämnen.

Min äldsta dotter tycker för övrigt också om att skriva, att vara uppkopplad och att se och bli sedd. Men för henne tar det sig andra uttryck. Hennes narrativa begär kanaliseras just nu i att skriva en egen fortsättning på Stephanie Meyers Twilight-svit. Hon är uppe i 84 tätskrivna wordsidor nu, åtminstone sist jag frågade, och av det jag läst börjar hon bli riktigt skicklig i att använda språket sett utifrån hennes ålder. Jag vet att hon har skrivit in sig själv som en fiktiv karaktär i denna berättelse och det är onekligen ett intressant sätt att bearbeta sina tankar om identitet och tillvaron som hon valt.

Nätet använder hon till att chatta över MSN och kommunicera via kommentarsmöjligheten i Bilddagboken. Bilderna hon publicerar där är visserligen i första hand en utgångspunkt för de samtal hon sedan för via kommentarer med sina vänner. Men de fyller nog, och då framför allt de collage hon blir allt bättre på att sätta samman, fler funktioner än så.

Så jag misstänker att hon är mer multimodal i sitt skapande av sig själv än vad jag är, som nog – efter mitt långvariga (miss)bruk av det – sitter ohjälpligt fast i det skrivna ordet. Trots att hon bara är tolv år. Och trots att det är jag som kan förklara begreppet.

Men vem behöver förklara något som är självklart?

Waitin” around to die.

Jag funderar på form och innehåll.  För mitt Northeimprojekt blev det (som oftast i skolans värld) det skrivna ordet som hamnade i fokus trots nyttjandet av webb 2.0 för de historiska blogginlägg som eleverna författade. Visserligen använde vi oss av både film och bilder under lärsekvensens första transformationscykel men under den andra transformationscykeln, där eleverna skulle gestalta sin förståelse, fanns bara det skrivna ordet att välja på. (Men indirekt finns ändå andra medieformer representerade i många elevers texter likt matriserrs texter likt matriser att hämta känslor och handlingar för rollfigurerna från, vilket kanske inte är så förvånande: film som input ger filmisk text som output. Dessa elever vred det skrivna ordet i multimodal riktning för att omforma situationen för att passa det behov mot vilket de var orienterade.) Så hade jag iscensatt det

I efterhand är jag inte helt nöjd med detta. Till stor del innebar det att den frihet och kontroll som jag uppfattade att eleverna gavs mest var skenbar. Innehållet kunde de påverka. Men formen var låst för dem. Och om då formen är en del av innehållet genom att den styr vilket innehåll som möjligt att presentera. Hur mycket kunde eleverna då egentligen påverka? Jag har funderat på varför det blev så. Jag vill tro att det berodde på någon form av välvilja att hjälpa eleverna att begränsa alternativen inför deras uppgift att producera och presentera en representation. (Men kanske bottnar det mest i en osäkerhet i mig inför hur dessa varierande representationer annars skulle bedömas.) Det fanns redan så mycket annat nytt för dem i arbetsområdet. Likt kemilärarna i Design för Lärande skulle elevernas eftersökta förståelse i SO – i grundskolans senare år – för första gången konkretiseras med hjälp av en berättelse.

Min utgångstanke har ju varit att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag har framför allt varit intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Kunde narrativiteten, i form av ett regelbundet bloggskrivande för eleverna, fungera som en röd tråd (en didaktisk design?) för ett arbetsområde vars syfte var att öka deras medvetenhet om att den Stora berättelsen, såsom historien ofta presenteras, egentligen består av många små som sinsemellan skiljer sig åt?

Det är i alla fall otroligt roligt att få bearbeta resultatet av detta projekt. Ändå gnager den låsta formen i mig. Den gnagde ganska illa ända tills jag omformade det kommande arbetsområdet för årskurs 9, övningen i att analysera, till något som åtminstone släpper in mer gestaltningsformer än det skrivna ordet: 

Framtidsfrågan

Det är dock fortfarande låst till bloggens form. Och det är fortfarande långt kvar tills eleverna får dansa fram sin samhällsanalys inför mig. Men allt har sin tid (och kanske plats).

I övrigt är jag hypokondrisk. Min vänstra arm och axel domnar bort, pirrar och gör ont. Den har gjort det i flera veckor nu. Kanske går jag till en doktor snart. Kanske. Ty jag är inte den sortens hypokondriker som ränner till doktorn regelbundet. Jag lider i tysthet. Lider och fantiserar ihop nya hemska diagnoser som kommer att ställas på mig om det väl fastlås vad som orsakar mitt tillstånd.

För tillfället ser jag framför mig Amyotrofisk lateralskleros.

Och det verkar inte alls kul.

Därför blir Townes van Zandts sång om sin vän vid bordet extra vacker i mina öron. Jag är nog lite sårbar just nu. Precis som hans vän. Men vem skulle inte gråta om Townes hade skrivit en sådan här fantastisk sång om en.

En längre version med hela introt där vännen berättar om sitt liv, dock med lite sämre bild, finns här.

Vardagsmorgon

Hej, här är en vanlig sketen morgon på väg till jobbet. Stäng av om ni inte står ut! Ljudet är kass, men ni hör nog en del i alla fall…Datorn har hängt sig fyra gånger och jag är ute i sista minuten. Tack ändå för att jag tvingas göra något eget nu när jag uppslukas av jobbet och livet. Skulle alldrig gjort det annars!

I morgon ses vi igen kära MEPare

Karin

Utan story ingen history.

Ibland undrar jag varför jag blev nazist, inte för att jag tvivlar på mina åsikter, jag bara undrar vad som attraherade mig så tidigt i partiets historia. Jag tvivlar starkt på att det var politiken som var viktigast, den var oviktig för mig på den tiden. Det var mer den glada stämningen, att vi kunde förändra våra liv, våra vänners, våra familjers liv.

 

Hur som helst, sedan slutet av fjolåret har ekonomin stagnerat, Amerika vill inte ge oss pengar och vi kan inte betala tillbaka vårt skadestånd. Nu börjar folk i staden återigen förstå hur djupt såret som judarna skurit i Tysklands pulsåder är. NSDAP har börjat värva hundratals medlemmar, vi har ibland kö utanför Die Revolver-Kugel på möteskvällar. Talarna blir allt bättre när det blir fler i sållet och partiet blir starkare i området. En siffra för vår framgång är att 1742 Northeimbor lade sin röst på Det nationalsocialistiska arbetarpartiet tidigare i år. NSDAP har nu 107 av 577 platser i riksdagen. Numera är det inte endast på Die Revolver-Kugel som man kan tala fritt som nazist, man räds inte längre att göra det offentligt.

 

(Manfred Neuman, 3 september 1930)

 

Jag reser i dessa dagar. Jag reser i tiden. Men jag reser inte ensam. Tillsammans är vi mer än 60 resenärer, tidsresenärer. Vår första resa förde oss tillbaka till året 1919 och den anspråkslösa staden Northeim i Tyskland och tillsammans har vi sedan tillsamman upplevt de händelser som i grundskolans SO-undervisning brukar paketeras under beteckningen Mellankrigstiden/Andra världskriget. För tillfället befinner vi oss någonstans mellan nationalsocialisternas maktövertagande 1933 och krigets utbrott 1 september, 1939.

 

Vilka mina medresenärer är? Eleverna i tre niondeklasser på Stadshagsskolan. Två av klasserna undervisar jag själv. Den tredje har en kollega hand om.

 

Hela staden var samlad på torget för att höra Adolf Hitler tala om bättre tider. Det var näst intill omöjligt att höra vad han sa eftersom folkets jubel överröstade honom gång på gång. Jag stod tyst, som vanligt. Det var många främmande ansikten i folkmassan men det var några jag kände ingen. Johannes Haffner var där och jag såg till och med Grete Mutschmann, då strosar säkert hennes bröder runt här också, tänkte jag. Jag visste redan innan att Hans skulle vara där och att han skulle bära den svarta uniformen med hakkorset på armen. Jag visste men jag blev ändå så chockad när jag såg honom där i ledet, skrikandes ”sieg heil”. Han vinkade glatt till mig, jag vinkade inte tillbaka.

 

(Ebba Schenk 1932)

 

Min utgångstanke var att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag var framför allt intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Idén fick jag just före jul, i MEP-salen på Södertörn, efter att ha läst Brynn Alexander och Alan Levines artikel Web 2.0 Storytelling – Emergency of a new genre. I den omnämns hur bloggar kan användas till att publicera ”brev” från svunna tider skrivna utifrån ett skönlitterärt berättandeperspektiv och/eller som en del av en lärande kontext. Jag började fundera på hur jag skulle kunna använda mig av detta synsätt och plötsligt började bit efter bit ramla på plats.

 

När jag mötte eleverna i januari beskrev jag omedelbart vad jag såg framför mig. Jag förklarade att var och en skulle skapa en rollfigur utifrån ett påhittat tyskt namn som de skulle få av mig. Till sin hjälp, och för att bidra till en viss enhetlighet, fick de ett antal hjälpfrågor som jag formulerade utifrån de s.k. sju v:na som Bengt Larsson, under höstens kursmomentet i Scenisk Gestaltning, föreslog som en god utgångspunkt för arbete kring rollgestaltning. Mina elever fick 6 av de 7 v:na, sitt namn i ett kuvert så att de – om de så önskade – kunde skriva helt anonymt utan vetskap om varandras fiktiva identiteter, och året 1919 att placera sin rollfigur i.

 

Därefter har vi, parallellt med gemensamma genomgångar, diskussioner och uppgifter utifrån bilder och filmer, läsning i såväl lärobok som andra texter, upplevt och förhållit oss till olika händelser under en viss tidsperiod utifrån våra fiktiva rollfigurer. Det har skett via ett individuellt skrivande, som veckans hemläxa, men där sedan varje text har gjorts tillgänglig för samtliga deltagare på en för projektet skapad blogg: Northeimdagböckerna.

 

Texterna kan genremässigt, antar jag, benämnas som faktion, en blandning av fakta och fiktion, där den yttre ramen är de historiska händelser och skeenden som utspelades i Tyskland och Europa mellan åren 1919-1945. Eleverna gavs friheten att själv skapa händelser, i Northeim eller övriga Tyskland, så länge dessa inte motsades av den faktiska händelseutvecklingen inom den aktuella tidsperioden. 

 

Hon kom förbi skomakeriet och hade väl bara tänkt att titta förbi. Men vi började prata och jag kände att jag ville prata med henne om hur jag påverkas av nazisterna. Jag berättade precis hur det var. Att jag absolut inte ville, men på något sätt så trängde sig deras idéer in i mitt huvud och väl där inne så verkade dem realistiska.

Då hände det som inte fick hända…

 

Elise sa att hon var tvungen att berätta något. Hon började prata om hennes gamla släktingar och deras traditioner. Sedan kom de orden som aldrig kommer lämna mitt huvud.

- Min mor är judinna, sade hon.

 

(Ulrich von Kappel, 17 september 1932)

 

 

Jag poängterade också att samtliga åsikter som framförs i bloggen i första hand representerar rollfiguren och inte nödvändigtvis behöver delas av sin skapare/författare. Sålunda är det antal elever som valt att låta sina rollfigurer att, likt så många tyskar då det begav sig, av varierande skäl bli medlemmar i NSDAP och därigenom utforska de mörkare djupen i människan.

 

Apropå makt, när jag berättar saker för mina kamrater om vad de ska göra så känner jag en känsla som jag aldrig känt förut. Den känslan när flera hundra människor lyssnar på allt man säger och gör precis som man vill att de ska göra. Den känslan är den vackraste känslan som finns. Den överstiger kärleken och förälskelsen, för det är känslan av makt som få har fått äran att känna.

 

Idag beordrades jag att skicka ut mina medlemmar till olika tyska städer för att besöka alla bibliotek eller affärer där det finns böcker och bränna upp böckerna som är skrivna av antinazister eller andra som på något annat sätt går emot vårt tankesätt.

 

(Gregor Lilienthal, 18 mars, 1930)

 

Det stora flertalet har dock valt att antingen forma sina rollfigurer till individer som aktivt tar avstånd från nazismen som ideologi eller som rollfigurer som förfasas i tysthet men av rädsla för att själva utsättas inte förmår göra sin stämma hörd i det nazistiska samhället som sakta växer fram i vår fiktiva verklighet.

 

De brände ner dem. Alla böcker som stod i vår lilla bokhandel tillsammans med flertal från andra. Jag såg röken sprida sig långt bort och jag undrade om inte Heidi till och med kände den nere i vår källare. Flera stod och grät och jag kunde inte låta bli att sätta mig på huk och hålla händerna för ansiktet, jag såg en skymt av Johannes Haffner och även han som är så tystlåten kunde inte hålla tillbaka tårarna. Detta är sorgens dag, en dag då en värld av lärdom brinner upp.

 

(Grete Mutschmann, 10 mars 1933)

 

För att driva ramberättelsen berättelsen framåt, inte bara i klassrummet genom min roll som lärare, utan även i skrivandet skapade även jag en rollfigur i staden. Han fick namnet Johannes Haffner (som en intertextuell blinkning till Sebastian Haffner, som skildrade den tyska mellankrigstiden i mästerverket En tysk mans historia) och är verksam i staden som borgmästarens sekreterare. Johannes Haffner publicerar en s.k. nyckeltext inför varje ny tidsperiod som eleverna ska låta sina rollfigurer uppleva och förhålla sig till. I dessa nyckeltexter beskriver jag dels faktiska skeenden i Tyskland under den aktuella tidsperioden samt låter dessa avspegla sig i fiktiva händelser i Northeim.

 

I framför allt den sistnämnda kategorin använder jag mig medvetet av elevernas rollfigurer och försöker väva in dem i nyckeltexterna utifrån vad de har skrivit om dem. Jag gör det dels för att visar eleverna att jag faktiskt läser samtligas berättelser men också för att visa på vilken nytta de kan ha av varandras texter som utgångspunkt för interaktivitet mellan texterna. En interaktivitet som jag tror kan leda till ett ökat lärande då de utnyttjar varandras kunskap på ett helt annat sätt än vid traditionellt och individuellt skrivande i syfte att öva förmågan till perspektivbyte. Och via bloggen är samtligas texter hela tiden bara ett musklick bort.

 

Det skapar också känslan av att alla texter verkligen ingår i en enda större berättelse. Något som många, inte minst jag själv, verkar uppleva som enormt fängslande. Men samtidigt, blir vi också medvetna om att denna Stora berättelse egentligen består av en mängd små som sinsemellan skiljer sig markant åt i frågan om hur ett och samma skeende upplevs och tolkas.

 

Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. En grupp demonstrerande nationalister skrek slagord som de garanterat fått från att läsa Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München. Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Deichmans betongindustri skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar följa med förbannelserna. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att slicka sina sår. De lär mötas igen.

 

(Johannes Haffner, 1 november 1923)

 

Jag kom nyss hem från värsta slagsmålet jag har sett på länge. Det började så att en grupp demonstrerande nationalister stod och skrek och höll på, egentligen hade jag bara velat tysta varendas käft i gruppen. Och just då, som på beställning, kom en massa människor som verkade ha samma tanke som jag. Så jag rycktes med i gruppen och stod o skrek mot nationalisterna, det kunde ju inte gå på ett annat sätt än att vi började slåss, vi och nationalisterna.

 

 Till min förvåning såg jag efter ett tag att det var flera av mina kompisar bland nationalisterna, då kunde jag inte göra något annat än att sticka där ifrån.

 

Nu förstår jag att dom jag slagits tillsammans med var kommunister, fast det spelar egentligen inte så stor roll. Den stora frågan som jag har suttit och funderade över hela kvällen är hur dom, mina kompisar, kunnat ansluta sig till det där gänget, nationalisterna.

 

(Urs Bauerhoff, 1 november 1923)

 

När jag stod i kassa på förmiddagen idag så hörde jag hur rösterna kraftigt höjdes ute på torget. Jag och herr Wägner gick ut för att kolla varför det var en sådan uppståndelse, och där möttes vi av en syn jag sent kommer att glömma. Det var en grupp nationalister som stod och skrek fula ord om judarna, kriget och Versaillesfreden. En kort stund senare ser vi hur en stor grupp kommunister kommer springandes. Det blir ett vilt slagsmål mellan de båda grupperna och man kan se hur alla kvinnor och barn flyr från platsen.

 

När jag sedan berättade om denna incident för far (som nu endast är sängliggandes) var hans kommentar: det kommer att gå utför för Tyskland, jag känner det på mig.

 Ta väl hand om dig Susi, sa han och kollade sedan allvarligt på mig.

 

Jag vet inte vad min far menade när han sade så – men är sak vet jag och det var att jag såg min kusin Konrad vid torget idag när han slogs för nationalisterna.

 

(Susi Wieghardt, 1 november 1923)

 

Idag vid middagsbordet hörde jag hur lärarna resonerade kring något. Jag kunde inte riktigt höra vad de sa, men vad min hörsel kunde tyda var att det var slagsmål idag. Utanför Lehmanns järnaffär. Det var nationalisterna som var i bråk med kommunisterna. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag hoppas att kommunisterna fick kvad de förtjänar, men tanke på vad dom ställt till det här i Tyskland!

 

(Marta Schleicher, 1 november 1923)

 

Vad har jag då fått syn på under dessa inledande veckor? Det första som slog mig var med vilket liv och lust ett stort antal av de elever som vanligtvis inte gör många knop under lektionstid tog sin an uppgiften. Det var något i denna form av undervisning och eftersträvad kunskap som lockade dem. För det andra att.. nej, jag vill inte försöka fånga allt detta i ord redan nu. Jag vill genomföra hela projektet, utvärdera det noga och därefter reflektera över vad som egentligen skedde med vårt gemensamma lärande. Det har skapat så många nya tankar kring narrativitet, lärande och digitala medieteknologier hos mig. Tankar som blev ännu flera när jag läste Elmfeldt & Erixons Skrift i rörelse där jag fann många tänkvärda beröringspunkter.

 

Men bara en sak till: en fantastisk möjlighet med texter som skrivs på nätet är den möjlighet till hypertextualitet som t.ex. bloggen som verktyg medför. När jag/Johannes Haffner skriver sina nyckeltexter tillförs möjligheten att, inte bara t.ex. beskriva att rollfiguren passerar förbi en biograf och att filmen som där inne visas är Leni Riefenstahls Viljans triumf, utan jag kan, genom att länka texten ge läsaren möjligheten att själv ta steget, via texten, in på biografen, och själv uppleva vad våra fiktiva rollfigurer kunde se samma år på sina biografer. Det är på gränsen till yrselframkallande. Åtminstone i mig.

 

På vägen hem, efter en middag på Vildsvinet, passerade jag biografen. Det var kö utanför, trots att det var nästan en timme kvar tills kvällens film skulle börja. På biografen visar de ohämmad nazipropaganda. Det är Hitlers nya gunstling: Leni Riefenstahls film Triumph des Willens (Viljans triumf) som rullar kväll efter kväll. Jag förstår inte varför folk betalar för att se den. De lever ju redan mitt i den.

 

(Johannes Haffner, 15 september 1935)

 

På samma sätt kan jag i nyckeltexterna, som utifrån vad jag kan se fungerar utmärkt som lärotexter – det är inte alltid eleverna orkar lyssna på allt vad jag har att säga under lektionstid, men texterna verkar de på sin fritid läsa grundligt – koppla alla begrepp och situationer som ger chansen till ett ökat lärande, till länkar som jag själv valt ut och kan rekommendera.

 

Gud, vad jag pladdrar. Tar det aldrig slut? Ja, det gör det.

 

Nu.