Junior-MEP

Har fått starta upp en liten juniorfilial till MEP - dvs en SV/SO inriktning på skolan – där jag givetvis passar på att testa gamla bekanta såväl som nya idéer jag fått (och förhoppnings kommer fortsätta få) under det senaste året som elev på DI och Södertörn.

Denna filial – Junior-MEP? – kan man besöka i deras nyskapade digitala hem: http://svsosh.blogspot.com/

Välkomna!

Att berätta sig själv.

”Jag dricker svart kaffe. Jag skriver akademiska. Jag dricker mer svart kaffe. Jag röker en cigarett. Jag skriver mer akademiska. Jag gör det bra. Jag har druckit svart kaffe, skrivit akademiska och rökt förut.

Det är skönt att vara i bekanta trakter igen.

Det sägs att det finns bloggar som berättar om världen och försöker förändra den. Jag har aldrig förstått det där. Jag kan bara skriva om mig. Kanske därför läsarna och kommentarerna blir allt mer sällsynta. Men jag tänker inte sälja mig. Jag tänker inte hora för uppmärksamhet. Jag vänder världen ryggen. Och blickar inåt.”

Det är skönt att vara i bekanta trakter.

Ovanstående rader skrev jag på min blogg för några dagar sedan. Ja, jag har en sådan. En alldeles egen. Den heter Vegaland – Sällsamma sånger från Sundbyberg och har funnits i sin nuvarande form i lite mer än två år. Jag antar att den är ett uttryck för mitt behov att få berätta… mig själv. Mitt främsta begär är onekligen det narrativa och min identitet är likaså den narrativ. Jag inser det mer och mer för varje dag som går, för varje text som skrivs, för varje del av mig själv som görs synlig.

Jag har berättat mig själv över nätet ända sedan det blev tillgängligt för mig. Långt innan blogg som begrepp existerade skrev jag dagboksliknande texter i några av de första forum som fanns för det. Det måste vara över tio år nu. Någon gång från mitten av nittiotalet. Och fast jag alltid skrev under synonym och utan bild fylldes mitt behov av att se och bli sedd. Det var fantastiskt att upptäcka och inse att det fungerade så (för att inte tala om att alla terapeutkostnader jag lyckades spara in på så sätt). För mig. Och säkerligen för alla andra som skrev regelbundet i samma forum.

Dessa skrivforum var små förhistoriska embryon till de stora communitys som senare utvecklades och som ungdomarna efter ett tag tog över. Många krävde dessutom ett godkännande från forumets ägare eller moderator för platserna var begränsade. Antalet aktiva skribenter kunde vara sexton, som jag minns från ett exempel, och för att bli en av dem, i mån av plats, fick man skriva provtexter och skicka in och sedan hoppas att moderatorn tyckte att de var så pass välskrivna och fyllda med intressant innehåll att man sedan fick en av platserna när möjlighet fanns.

Jag vet inte hur jag kunde bli invald. Mina texter på nittiotalet var svarta inåtblickande ältande litanior. Men det var det väl som var gångbart. Vem vill läsa någon som berättar om att de dammsugit golvet och sedan ämnar skura det? Det är ju tankarna och känslorna man vill åt i mötet med andra människor. Och dem där sista åren i äktenskapet, innan jag vågade sätta ord på allt inför henne och kanske framför allt inför mig själv, var det via skrivandet, att se mina egna tankar och känslor svart på vitt framför mig, som jag dels kunde andas och dels nådde en förståelse av det sammanhang jag befann mig i.

Sedan jag lade jag ner det inåtblickande forumskrivandet. Jag mötte Åsa, hon blev en del av mitt liv och plötsligt kunde jag andas igen utan problem. Jag fortsatte skriva sporadiskt vid behov men nöjde mig med att spara texterna som mail ställda till mig själv.

Men givetvis har skrivandet förändrats. Sedan jag skaffade en offentlig blogg, som även de som känner mig i det verkliga livet läser, försvann de mest privata och innersta tankarna och känslorna. Jag antar att det var oundvikligt. Det narrativa formas efter det sammanhang det verkar inom. Och jag är dessutom lycklig nu och har inte längre samma behov av att älta ångest och instängda tankar genom att skriva.

Sålunda skriver jag därför nu om golv, damm, städning och andra intressanta ämnen.

Min äldsta dotter tycker för övrigt också om att skriva, att vara uppkopplad och att se och bli sedd. Men för henne tar det sig andra uttryck. Hennes narrativa begär kanaliseras just nu i att skriva en egen fortsättning på Stephanie Meyers Twilight-svit. Hon är uppe i 84 tätskrivna wordsidor nu, åtminstone sist jag frågade, och av det jag läst börjar hon bli riktigt skicklig i att använda språket sett utifrån hennes ålder. Jag vet att hon har skrivit in sig själv som en fiktiv karaktär i denna berättelse och det är onekligen ett intressant sätt att bearbeta sina tankar om identitet och tillvaron som hon valt.

Nätet använder hon till att chatta över MSN och kommunicera via kommentarsmöjligheten i Bilddagboken. Bilderna hon publicerar där är visserligen i första hand en utgångspunkt för de samtal hon sedan för via kommentarer med sina vänner. Men de fyller nog, och då framför allt de collage hon blir allt bättre på att sätta samman, fler funktioner än så.

Så jag misstänker att hon är mer multimodal i sitt skapande av sig själv än vad jag är, som nog – efter mitt långvariga (miss)bruk av det – sitter ohjälpligt fast i det skrivna ordet. Trots att hon bara är tolv år. Och trots att det är jag som kan förklara begreppet.

Men vem behöver förklara något som är självklart?

Waitin” around to die.

Jag funderar på form och innehåll.  För mitt Northeimprojekt blev det (som oftast i skolans värld) det skrivna ordet som hamnade i fokus trots nyttjandet av webb 2.0 för de historiska blogginlägg som eleverna författade. Visserligen använde vi oss av både film och bilder under lärsekvensens första transformationscykel men under den andra transformationscykeln, där eleverna skulle gestalta sin förståelse, fanns bara det skrivna ordet att välja på. (Men indirekt finns ändå andra medieformer representerade i många elevers texter likt matriserrs texter likt matriser att hämta känslor och handlingar för rollfigurerna från, vilket kanske inte är så förvånande: film som input ger filmisk text som output. Dessa elever vred det skrivna ordet i multimodal riktning för att omforma situationen för att passa det behov mot vilket de var orienterade.) Så hade jag iscensatt det

I efterhand är jag inte helt nöjd med detta. Till stor del innebar det att den frihet och kontroll som jag uppfattade att eleverna gavs mest var skenbar. Innehållet kunde de påverka. Men formen var låst för dem. Och om då formen är en del av innehållet genom att den styr vilket innehåll som möjligt att presentera. Hur mycket kunde eleverna då egentligen påverka? Jag har funderat på varför det blev så. Jag vill tro att det berodde på någon form av välvilja att hjälpa eleverna att begränsa alternativen inför deras uppgift att producera och presentera en representation. (Men kanske bottnar det mest i en osäkerhet i mig inför hur dessa varierande representationer annars skulle bedömas.) Det fanns redan så mycket annat nytt för dem i arbetsområdet. Likt kemilärarna i Design för Lärande skulle elevernas eftersökta förståelse i SO – i grundskolans senare år – för första gången konkretiseras med hjälp av en berättelse.

Min utgångstanke har ju varit att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag har framför allt varit intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Kunde narrativiteten, i form av ett regelbundet bloggskrivande för eleverna, fungera som en röd tråd (en didaktisk design?) för ett arbetsområde vars syfte var att öka deras medvetenhet om att den Stora berättelsen, såsom historien ofta presenteras, egentligen består av många små som sinsemellan skiljer sig åt?

Det är i alla fall otroligt roligt att få bearbeta resultatet av detta projekt. Ändå gnager den låsta formen i mig. Den gnagde ganska illa ända tills jag omformade det kommande arbetsområdet för årskurs 9, övningen i att analysera, till något som åtminstone släpper in mer gestaltningsformer än det skrivna ordet: 

Framtidsfrågan

Det är dock fortfarande låst till bloggens form. Och det är fortfarande långt kvar tills eleverna får dansa fram sin samhällsanalys inför mig. Men allt har sin tid (och kanske plats).

I övrigt är jag hypokondrisk. Min vänstra arm och axel domnar bort, pirrar och gör ont. Den har gjort det i flera veckor nu. Kanske går jag till en doktor snart. Kanske. Ty jag är inte den sortens hypokondriker som ränner till doktorn regelbundet. Jag lider i tysthet. Lider och fantiserar ihop nya hemska diagnoser som kommer att ställas på mig om det väl fastlås vad som orsakar mitt tillstånd.

För tillfället ser jag framför mig Amyotrofisk lateralskleros.

Och det verkar inte alls kul.

Därför blir Townes van Zandts sång om sin vän vid bordet extra vacker i mina öron. Jag är nog lite sårbar just nu. Precis som hans vän. Men vem skulle inte gråta om Townes hade skrivit en sådan här fantastisk sång om en.

En längre version med hela introt där vännen berättar om sitt liv, dock med lite sämre bild, finns här.