Tacksamhet

Jag ska inte vara långrandig.

Jag ska inte vara pretentiös.

Jag ska bara säga tack.

Tack för den här terminen.

Det långrandiga och pretentiösa lämnade jag kvar i Vegaland.

Det vidgade hinduiska textbegreppet.

Inom hinduismen, där jag för tillfället befinner mig ur undervisningssynpunkt, har en utveckling skett från det heliga som något hörbart till det heliga som något synligt.

 

Till en början reciterades Veda, den religiösa kunskapen, som kretsade kring det rituella offrandet som stod i fokus för den vediska religionen, av prästerskapet som byggde hela sin maktställning på att de, och endast de, kunde recitera de icke-nedskrivna formlerna och hymnerna som krävdes för att offret skulle accepteras av gudarna.

 

När den vediska kulturen århundradena före vår tid sakta pressas undan till förmån för prototyperna av dagens varianter av hinduism återinförs skriften i området, den samlade religiösa kunskapen skrivs ned, nya texter författas och gudastatyer skapas. Men trots att det visuella alltmer börjar betraktas som viktigare än hörseln för att nå kunskap om det gudomliga behåller det talade ordet speciella egenskaper som ljud vilket ger den skrivna texten som ljud högre status än den enbart skrivna synliga texten.

 

Sanskrit, ansågs vara det enda språk som religiösa sanningar kunde uttryckas med, och att lära sig hantera språket ses än idag som en aktivitet som underlättar vägen till frälsning (även om de s.k. diktarhelgonen senare påvisar att den yttersta sanningen kan formuleras på andra lokala språk). Ty den yttersta gudomliga verkligheten är en verklighet av ljud, sabdabrahman, och sanskrit blir därmed en tillgänglig manifestation av denna verklighet och anses dessutom vara det språk som gudarna använder för att tala sinsemellan.

 

Det är detta faktum som gör att ett mantra på sanskrit får en sådan kraft. Ljuden som ett mantra består av är hämtade från sabdabrahman, den yttersta verkligheten som inte låter sig beskrivas, men som heliga män lyckats få tillgång till och därmed delvis kan göra tillgänglig för människan att interagera med.

 

Det innebär också att en text, i första hand, inte är helig på grund av dess mening eller huruvida den kan förstås av människan som möter den, utan utifrån dess karaktär som ljud som reciteras. När t.ex. Rigveda reciterades var formen, inte meningen, så central att det vid fel uttal av en stavelse eller fras riskerade hela offerritualen att misslyckas.

 

Ljuden har ansetts vara så heliga att skriften i jämförelse periodvis betraktats som oren. Prästlärjungar instruerades därför att inte recitera Veda efter att ha ätit kött, sett blod eller ett lik, haft samlag, utfört en olaglig handling eller skrivit ner något.

Kunskap som tillägnats via läsning ansågs vara underlägsen den kunskap som en lärare muntligen kunde överföra. Sålunda uttrycks ”att lära” på många indiska språk med verbet ”att höra” och en lärd person är inte beläst utan en som hört mycket, en s.k. bahusruta.

Elever som lärde från böcker var den värsta sortens elever då böcker ansågs tillhöra den grupp av hinder för kunskap dit även spelberoende, teater, kvinnor, slöhet och sömn hörde.

 

Varför nu denna antipati gentemot skriften i det gamla indiska samhället?

 

Ja, skriften som återinförd i samhället ansågs fortfarande under period som något främmande. Sedan var prästerskapet intresserade av att bevara sin status som utgick från deras exklusiva kontroll över den religiösa kunskapen. För dem fanns ingen vinst i att kunskapen gjordes tillgänglig för alla. Ur pedagogisk synpunkt saknade texten också den närvarande lärarens, vars erfarenhet av att kontextualisera och förklara texten såväl som att kontrollera rätt uttal och tonfall blev inlärt, förmåga att fungera som ett föredöme för eleven i lärprocessen.

 

Senare traditioner tillför texten dess roll som meningsbärare. Det gäller framför allt Upanishaderna (de äldsta är från 800talet f.vt) – som rymmer de flesta av de begrepp som utgör kärnan för dagens moderna hinduiska inriktningar – till vilka en mängd kommentarer och tolkningar publicerats genom århundradena för att ”säkra” (eller kanske styra?) läsarens förståelse. Av mängden kommentarer och tolkningar som en text tillägnats under åren kan dess betydelse för de religiösa traditionerna utläsas och vissa hinduiska texter går överhuvudtaget inte att förstå utan de tillhörande kommentarerna och förklaringarna. Men samtidigt är blotta namnet Upa-ni-sad, viket kan översättas med att sitta nära, en hänvisning till att ursprungligen förmedlades kunskapen muntligen från en lärare till lärjungarna som vanligtvis bokstavligen satt ner framför honom.

 

Allt efter att tiden går ökar texternas status. Heliga skrifter får inte läsas av vem som helst. Att kopiera böcker och skänka dem till tempel blir handlingar som medför ytterst god karma. Inom vissa traditioner, t.ex. den gururörelse som senare blir känd under namnet sikhismen, hamnar boken som föremål i centrum för den religiösa kulten. Vissa texten går helt enkelt vidare till att betraktas som Murti, en synlig form av Gud. I Bhagavadgita förklarar Krishna att texten ska ses som ”den språkliga manifestationen av” honom själv på jorden. Att se boken blir sålunda detsamma som att se Gud. Och nu har det ursprungliga ljudet gått till att vara bild.

 

Och plötsligt förs även det visuella in i heligheten via den form av tillbedjan som kallas för Darshan som innebär att den troende, via gudastatyn eller gudabilden, genom att möta dess blick, ser och blir sedd av Gud. Men Darshan är i sig ett så fascinerade begrepp att det förtjänar ett eget framtida inlägg.

 

Ja, där gick jag några dagar i Norrtäljeland och uppdaterade mina kunskaper i hinduismen inför arbetsområdet jag skulle starta upp när sportlovet var över. Jag funderade över detta med ljud och mening och plötsligt, någonstans mellan stugan och pulkabacken, dök frågan upp huruvida om sabdabrahmans heliga ljud även kunde fungera i en kontext som svensk sportlovsskog. Väl hemma förverkligade jag mina tankar och så här blev det:

 

  

För övrigt anser jag att Carthago redan är förstört och att essän om Homo Documentus, den bildtagande människan, som publicerades i DN häromdagen är klart läsvärd.