Textmoln – framför mig, inom mig.

Den är snart klar. Hade inte respiten till måndag dykt upp så hade jag nog kunnat pressat mig fram till ett hyfsat resultat att lämna idag. Nu behövde jag inte det. Istället kunde jag ägna onsdagskvällen åt fotbollsmatchen och två glas whiskey. Det var inte helt fel. Jag har så mycket ord i huvudet just nu att det gör ont att andas. En paus från skrivandet, från tänkandet, var underbart att få.

Istället körde jag den befintliga textmassan genom Wordle som skapar ett grafiskt textmoln baserat på de mest använda orden. Det blev ju fint, även om jag blev lite besviken på att så få avancerade termer kom med trots att jag valt att wordle skulle sålla bort de vanligaste svenska orden.

Nej, nu får jag ligga i de sista dagarna med facklitteraturen och synonymlexikonet så att måndagens textmoln ser lite mer avancerat ut. Innehåll och form i all ära men ytan är ändå det viktigaste.

Eller hur var det nu?

Att berätta sig själv.

”Jag dricker svart kaffe. Jag skriver akademiska. Jag dricker mer svart kaffe. Jag röker en cigarett. Jag skriver mer akademiska. Jag gör det bra. Jag har druckit svart kaffe, skrivit akademiska och rökt förut.

Det är skönt att vara i bekanta trakter igen.

Det sägs att det finns bloggar som berättar om världen och försöker förändra den. Jag har aldrig förstått det där. Jag kan bara skriva om mig. Kanske därför läsarna och kommentarerna blir allt mer sällsynta. Men jag tänker inte sälja mig. Jag tänker inte hora för uppmärksamhet. Jag vänder världen ryggen. Och blickar inåt.”

Det är skönt att vara i bekanta trakter.

Ovanstående rader skrev jag på min blogg för några dagar sedan. Ja, jag har en sådan. En alldeles egen. Den heter Vegaland – Sällsamma sånger från Sundbyberg och har funnits i sin nuvarande form i lite mer än två år. Jag antar att den är ett uttryck för mitt behov att få berätta… mig själv. Mitt främsta begär är onekligen det narrativa och min identitet är likaså den narrativ. Jag inser det mer och mer för varje dag som går, för varje text som skrivs, för varje del av mig själv som görs synlig.

Jag har berättat mig själv över nätet ända sedan det blev tillgängligt för mig. Långt innan blogg som begrepp existerade skrev jag dagboksliknande texter i några av de första forum som fanns för det. Det måste vara över tio år nu. Någon gång från mitten av nittiotalet. Och fast jag alltid skrev under synonym och utan bild fylldes mitt behov av att se och bli sedd. Det var fantastiskt att upptäcka och inse att det fungerade så (för att inte tala om att alla terapeutkostnader jag lyckades spara in på så sätt). För mig. Och säkerligen för alla andra som skrev regelbundet i samma forum.

Dessa skrivforum var små förhistoriska embryon till de stora communitys som senare utvecklades och som ungdomarna efter ett tag tog över. Många krävde dessutom ett godkännande från forumets ägare eller moderator för platserna var begränsade. Antalet aktiva skribenter kunde vara sexton, som jag minns från ett exempel, och för att bli en av dem, i mån av plats, fick man skriva provtexter och skicka in och sedan hoppas att moderatorn tyckte att de var så pass välskrivna och fyllda med intressant innehåll att man sedan fick en av platserna när möjlighet fanns.

Jag vet inte hur jag kunde bli invald. Mina texter på nittiotalet var svarta inåtblickande ältande litanior. Men det var det väl som var gångbart. Vem vill läsa någon som berättar om att de dammsugit golvet och sedan ämnar skura det? Det är ju tankarna och känslorna man vill åt i mötet med andra människor. Och dem där sista åren i äktenskapet, innan jag vågade sätta ord på allt inför henne och kanske framför allt inför mig själv, var det via skrivandet, att se mina egna tankar och känslor svart på vitt framför mig, som jag dels kunde andas och dels nådde en förståelse av det sammanhang jag befann mig i.

Sedan jag lade jag ner det inåtblickande forumskrivandet. Jag mötte Åsa, hon blev en del av mitt liv och plötsligt kunde jag andas igen utan problem. Jag fortsatte skriva sporadiskt vid behov men nöjde mig med att spara texterna som mail ställda till mig själv.

Men givetvis har skrivandet förändrats. Sedan jag skaffade en offentlig blogg, som även de som känner mig i det verkliga livet läser, försvann de mest privata och innersta tankarna och känslorna. Jag antar att det var oundvikligt. Det narrativa formas efter det sammanhang det verkar inom. Och jag är dessutom lycklig nu och har inte längre samma behov av att älta ångest och instängda tankar genom att skriva.

Sålunda skriver jag därför nu om golv, damm, städning och andra intressanta ämnen.

Min äldsta dotter tycker för övrigt också om att skriva, att vara uppkopplad och att se och bli sedd. Men för henne tar det sig andra uttryck. Hennes narrativa begär kanaliseras just nu i att skriva en egen fortsättning på Stephanie Meyers Twilight-svit. Hon är uppe i 84 tätskrivna wordsidor nu, åtminstone sist jag frågade, och av det jag läst börjar hon bli riktigt skicklig i att använda språket sett utifrån hennes ålder. Jag vet att hon har skrivit in sig själv som en fiktiv karaktär i denna berättelse och det är onekligen ett intressant sätt att bearbeta sina tankar om identitet och tillvaron som hon valt.

Nätet använder hon till att chatta över MSN och kommunicera via kommentarsmöjligheten i Bilddagboken. Bilderna hon publicerar där är visserligen i första hand en utgångspunkt för de samtal hon sedan för via kommentarer med sina vänner. Men de fyller nog, och då framför allt de collage hon blir allt bättre på att sätta samman, fler funktioner än så.

Så jag misstänker att hon är mer multimodal i sitt skapande av sig själv än vad jag är, som nog – efter mitt långvariga (miss)bruk av det – sitter ohjälpligt fast i det skrivna ordet. Trots att hon bara är tolv år. Och trots att det är jag som kan förklara begreppet.

Men vem behöver förklara något som är självklart?

De med och de utan betydelse.

Jag har också sett henne. Susan Boyle. Det var inte helt oväntat Anders, min anglofiliska vän och kollega, som visade mig klippet för några dagar sedan. Ja, vad ska man säga? Hon sjunger makalöst vackert och jag låter mig manipuleras av hela upplägget till den grad att jag nästan får tårar i ögonen av insikten att hon nu inte längre tillhör gruppen människor helt utan betydelse. Nu kommer hon få sin stund i rampljuset. Bra Susan, njut av din stund i uppmärksamhet. Du förtjänar den.

Men var tog Pol Pot (Paul Potts?) vägen? Han som sjöng sig fram i rampljuset förra året. Är hans stund över nu? Är han återförd till kategorin betydelselösa människor igen?

På tal om det. Jag läste klart Johan Klings hyllade Människor helt utan betydelse i helgen som gick. Den som bland annat fått beröm för det fantastiska stilistiska språket. Vad menas egentligen med ett stilistiskt språk? Jag inser att jag inte har en aning.

 

Jag läser förlagets saxade recensionsklipp från olika tidningar och samlar ihop allt språkrelaterat i förhoppningen om att komma det stilistiska på spåret:

 

Varsamt, mycket varsamt, målar han fram sin Magnus som den enda betydliga människan i en stad av silhuettklippta obetydligheter. Det är en vacker och ömsint debut som är diskret som en snyftning i eftermiddagssolen.
Jonas Thente, Dagens Nyheter

 

Elegant är det, helt enkelt. En klassisk liten flanörroman full med fina detaljer, med skildringar av skuggor och ljus – av aprikosfärgad skymning, stilla dragande moln och grus som dammar över skorna. Prydligt, men också stämningsfullt. Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd.
Anneli Dufva, SR

 

Det är en liten nätt volym; en bladvändare fylld av glasklart språk och vackra vemodiga bilder från ett sommartomt Stockholm.
Mikael Ankarvik, Norra Skåne

 

Med ett avskalat rent språk fångar han precist det sociala spelet och tränger utan större åthävor in under huvudpersonens hud.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar

 

Jag blev i alla fall först lite besviken. På boken. Kanske för att jag är så förtjust i filmen han gjorde; Darling. Jag tyckte det kändes som en bok skriven av en människa hämtad från en reklambyrå som skrivit en liten novell med hjälp av sin (stilistiska?) yrkesförmåga. Skickligt hantverk men utan den innerliga och djupa relation till det skrivna språket som jag romantiskt inbillar mig att s.k. riktiga författare har.

Men visst, mediaelitens elitistiska ytlighet, huvudpersonens handlingsförlamning och låga självkänsla gav mig onekligen ont i magen. Kling manipulerade mig antagligen lika skickligt som producenterna bakom den brittiska talangshowen. Och det är väl ett tecken på att vara en riktig författare: att kunna få läsaren dit man vill?

 

Dessutom tog min relation till boken inte slut efter att sista sidan var läst. Den har fortsatt att hemsöka mig. För nu är jag i första hand inte besviken på boken. Utan på mig själv. Ty alla recensionerna fortsätter att rida mig likt maror om natten. De kan ju inte alla ha fel? Och är det inte de som har fel… då måste det vara jag som inte förmår att se vad de ser i boken.

 

Kling kan det här, han har fullständig kontroll över det vardagsspråk han klär sin berättelse i, inte minst i de ofta virtuosa dialogerna. Den inre monologen är finstämd och uttrycker lika lågmält som effektivt huvudpersonens handlingsförlamning. Och man slås av den innerlighet med vilken han förmår skildra mänsklig patetik utan att vända bort blicken eller ens trösta läsaren med en förlösning.”
Jens Liljestrand, Sydsvenskan

 

I dialogerna finns vackra tomrum, uteblivna ord och fraser som genom sin frånvaro bara blir tydligare och starkare. De understryker det fint utmejslade psykologiska spelet mellan karaktärerna.
Fredrik Borneskans, Borås Tidning

 

Det är en liten bok, drygt 150 sidor, men med hög densitet. Det som överraskar mest är Klings språk. Rent, utan skönhetsfläckar, med en tvingande poesi mellan orden. Resultatet är exakt och djupt som en Edward Hopper-tavla. Rent stilistiskt är det en inre monolog byggd på dialog hämtad ur dessa vardagsmöten där inte människorna, men väl deras prat, förefaller vara helt utan betydelse och där alla säger en sak och menar något annat. Det är grymt skickligt, språkligt nerkokat, avskalat, effektivt, minerat.
Landskrona-Posten

 

Jens, Fredrik, Landskronaposten… Nåd, jag ber om nåd! Jag orkar inte längre. Det är jag. Det är mig det är fel på. Jag förstod inte. Inte då. Men nästa gång jag läser boken vet jag att också jag kommer att se det ni såg. Jag lovar.

 

Den kom bara vid fel tillfälle för mig. Böcker kan göra det. Som den där gången jag försökte läsa Satres Äcklet trots att jag befann mig i ett religiöst universum iklädd en religiös identitet med de heliga tovorna i skägg och hår. Det gick inte. Den gången fick jag för övrigt också ont i magen.

 

Ja, så var det nu också. Klings bok kom till mig vid fel tillfälle. Jag ville inte bli påmind om allt det där jag ansträngt mig så hårt för att hålla på avstånd: känslan av att vandra genom dagarna som en av människorna helt utan betydelse.

 

Nästa gång jag läser den, när det rätt tillfälle, kommer allt gå bättre. Jag kommer också associera till Hjalmar Söderberg, Annelie! Ty det är en man som betyder något.

 

För mig.

 

Men jag vill inte sluta i melankoli. Inte som Magister Glas. Jag vill vara något annat. Valborgsmässoaftonskanin Santelius, med presenter… det vill jag vara! Så varsågod… här kommer några vackert målade (visuellt eller audiellt) brinnande häxägg:

 

 

 

Jag är sådan. Jag kan vara sådan. En ohelig treenighet av stillsam dans alldeles inom sig själv, med känslorna likt anemonens spröt svävande runt om kroppen, hyperreaktiva och transparenta, utan att det alls är märkbart på ytan. Inte ens en enda krusning.

 

Som om det vore eftersträvansvärt.

 

Så galet.

Waitin” around to die.

Jag funderar på form och innehåll.  För mitt Northeimprojekt blev det (som oftast i skolans värld) det skrivna ordet som hamnade i fokus trots nyttjandet av webb 2.0 för de historiska blogginlägg som eleverna författade. Visserligen använde vi oss av både film och bilder under lärsekvensens första transformationscykel men under den andra transformationscykeln, där eleverna skulle gestalta sin förståelse, fanns bara det skrivna ordet att välja på. (Men indirekt finns ändå andra medieformer representerade i många elevers texter likt matriserrs texter likt matriser att hämta känslor och handlingar för rollfigurerna från, vilket kanske inte är så förvånande: film som input ger filmisk text som output. Dessa elever vred det skrivna ordet i multimodal riktning för att omforma situationen för att passa det behov mot vilket de var orienterade.) Så hade jag iscensatt det

I efterhand är jag inte helt nöjd med detta. Till stor del innebar det att den frihet och kontroll som jag uppfattade att eleverna gavs mest var skenbar. Innehållet kunde de påverka. Men formen var låst för dem. Och om då formen är en del av innehållet genom att den styr vilket innehåll som möjligt att presentera. Hur mycket kunde eleverna då egentligen påverka? Jag har funderat på varför det blev så. Jag vill tro att det berodde på någon form av välvilja att hjälpa eleverna att begränsa alternativen inför deras uppgift att producera och presentera en representation. (Men kanske bottnar det mest i en osäkerhet i mig inför hur dessa varierande representationer annars skulle bedömas.) Det fanns redan så mycket annat nytt för dem i arbetsområdet. Likt kemilärarna i Design för Lärande skulle elevernas eftersökta förståelse i SO – i grundskolans senare år – för första gången konkretiseras med hjälp av en berättelse.

Min utgångstanke har ju varit att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag har framför allt varit intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Kunde narrativiteten, i form av ett regelbundet bloggskrivande för eleverna, fungera som en röd tråd (en didaktisk design?) för ett arbetsområde vars syfte var att öka deras medvetenhet om att den Stora berättelsen, såsom historien ofta presenteras, egentligen består av många små som sinsemellan skiljer sig åt?

Det är i alla fall otroligt roligt att få bearbeta resultatet av detta projekt. Ändå gnager den låsta formen i mig. Den gnagde ganska illa ända tills jag omformade det kommande arbetsområdet för årskurs 9, övningen i att analysera, till något som åtminstone släpper in mer gestaltningsformer än det skrivna ordet: 

Framtidsfrågan

Det är dock fortfarande låst till bloggens form. Och det är fortfarande långt kvar tills eleverna får dansa fram sin samhällsanalys inför mig. Men allt har sin tid (och kanske plats).

I övrigt är jag hypokondrisk. Min vänstra arm och axel domnar bort, pirrar och gör ont. Den har gjort det i flera veckor nu. Kanske går jag till en doktor snart. Kanske. Ty jag är inte den sortens hypokondriker som ränner till doktorn regelbundet. Jag lider i tysthet. Lider och fantiserar ihop nya hemska diagnoser som kommer att ställas på mig om det väl fastlås vad som orsakar mitt tillstånd.

För tillfället ser jag framför mig Amyotrofisk lateralskleros.

Och det verkar inte alls kul.

Därför blir Townes van Zandts sång om sin vän vid bordet extra vacker i mina öron. Jag är nog lite sårbar just nu. Precis som hans vän. Men vem skulle inte gråta om Townes hade skrivit en sådan här fantastisk sång om en.

En längre version med hela introt där vännen berättar om sitt liv, dock med lite sämre bild, finns här.

Vibrerande blå tidsklyka

 

Jag är sjuk. Ser du det? Jag misstänker att du gör det. Jag kan inte längre dölja det. I mörka rum går sjukdomen att skönja likt ett sken som tränger fram ur mina porer. Men det svider inte. Tvärtom är det stunderna då jag till synes glöder som den annars dova bedövande känslan av obehag släpper.

 

”Ordet nostalgi skapades i slutet av 1670-talet som en medicinsk term för sjuklig hemlängtan. Under 1800-talet blir ordet ett socialt symtom, för att hundra år senare helt förlora sin status som äkta känsla, berättar Karin Johannisson.

 

Ord kan tilldelas olika mening i olika tider. De kan försvinna och komma tillbaka. I dag står nostalgi för en bitterljuv, men ibland tung känsla av förlust och längtan, säger hon

 

Det är dags att ge ordet nostalgi upprättelse, tycker hon, även om det knappast skulle falla någon in att i dag be om medicinsk behandling mot hemlängtan.

 

Men på 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater – som låg i krig långt hemifrån – som led av nostalgi. De blev tystlåtna, apatiska, enstöriga, grubblande och till sist helt okänsliga och likgiltiga inför livet självt, som en av samtidens läkare beskrev deras sjukdomsförlopp. Den enda medicinen som hjälpte var att soldaterna skickades hem igen, berättar Karin Johannisson.

 

När nostalgin försvann som medicinsk diagnos på 1800-talet ersattes den av neurasteni som betyder nervtrötthet eller kronisk trötthet.

 

1800-talet präglades av snabba förändringar och diagnosen nostalgi accepterades inte längre, eftersom den moderna människan inte tilläts att lida av hemlängtan. Nostalgi kunde tolkas som att man längtade till en tid som var förbi, att vara reaktionär. Att drabbas av överansträngning, trötthet och leda, var däremot accepterat.

 

Den tiden och fram till sekelskiftet 1900 beskriver Karin Johannisson som ett slags ”megaschizofreni” – framstegsberusat och samtidigt fixerat vid ett tillbakablickande.

 

Man skulle bejaka det nya, men det tog tid för själen att hänga med, ­om den alls kom i kapp. Egentligen sa de medicinska definitionerna nostalgi och neurasteni samma sak, nämligen att människan kände främlingskap inför omvärldens krav och tempo.

 

Att vara nostalgisk var detsamma som att längta efter livsformer som moderniteten hade lämnat bakom sig. Det var så tabubelagt och ordet försvann, inte bara ur dagligt tal, utan också ur svenska uppslagsverk.

 

Det finns en likhet mellan det som skedde i slutet av 1800-talet och vår tid, menar hon, nämligen rotlösheten – både den existentiella, den sociala och den geografiska. Statistik från sekelskiftet 1900 visar också på en tydlig ökning av antalet psykiskt sjuka.

 

Anpassningen till tidens krav handlade då inte bara om att man flyttade från hembygden till tätorten, utan också om att man bröt upp från generationers nedärvda livsmönst er. Förlusten av hemhörighet blev både geografisk, social och känslomässig. Kritiska vetenskapliga röster från den tiden ansåg att moderniteten dragit upp människan med rötterna från invanda traditioner, gemenskaper, normer och värdesystem.

 

Kritikerna ansåg också att det moderna samhället hade skapat en splittrad materialiserad och egoistisk individ med friheten som imaginär vinst. Man menade att människan rörde sig bort från sitt sanna jag. Att hon vandrade mot förfrämligande, mot tomhet och förytligande, säger Karin Johannisson.

 

Enligt Max Weber, tysk sociolog, ekonom och filosof i Berlin, hade den europeiska rationaliteten utvecklat en framgångsrik teknologi, men glömt nödvändigheten av mentala strukturer för att hantera den snabba utvecklingen.

 

Därför var det kanske inte så konstigt att ju mer svåröverskådlig världen blev, desto mer odlades myten om byn, stugan och det lilla lokalsamhället. Där fanns trösten, trodde man.

 

Precis som många människor trodde på 1970-talet, då ”gröna vågen” grep tag i storstadsbor som ville sätta nya bopålar i en mark där generationer före dem hade levt.

 

Kanske är det därför som begreppet nostalgi, har blivit intressant även på 2000-talet. Uttrycket tycks fånga in frånvaron av trygghet, stabilitet och kontinuitet. Vi förutsätts vara moderna, framåtblickande och flexibla, men vi längtar också efter stabilitet. Vi kanske håller på att förlora själva förhållningssättet till livet och de sinnliga upplevelserna, tror Karin Johannisson.

 

Man säger att människan i dag är utkastad från de stora berättelserna. Att vi inte självklart ingår i några intressegrupper eller i framåtriktade rörelser. Därför måste vi skapa oss andra berättelser där vi kan känna oss trygga – i oss själva.

 

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då – barndomen.

 

Ordet nostalgi börjar komma tillbaka i klinisk mening. Några talar i dag om nostalgisk fixering, till exempel vid invandringsrelaterad ohälsa. Det är ett tillstånd som innebär att man hänger så djupt fast i det man har lämnat att man inte kan anpassa sig till det nya, och det kan yttra sig i olika sjukdomsbilder.

 

I tider av existentiell oro tillåter vi oss att återvända till det som vi minns som äkta. Därför behöver vi nostalgin. Inte som något slags utopi eller falsk idyll, utan snarare som ett sätt att spränga tiden, menar Karin Johannisson.

 

Vi behöver förvandla tiden till ett rum som vi kan stiga in i och ut ur, för att hitta balans i livet.

 

I dag finns det, förenklat uttryckt, bara två socialt accepterade tillstånd. Antingen är vi med i flödet och då är vi friska. Eller så står vi utanför och då är vi sjuka.

 

Jag kan inte ringa till jobbet och säga att jag behöver komma ikapp mig själv. Sjukdom är i dag den enda socialt accepterade avvikelsen. Därför förlägger vi så mycket inom sjukdomsbegreppet – kanske också längtan efter närhet och trygghet, säger Karin Johannisson.”

 

(DN 20050614)

 

I helgen var jag i Luleå. Min mamma som plågas av en rad krämpor (riktiga fysiska krämpor till skillnad från mitt eget metafysiska lidande – även om jag onekligen försöker finna någon form av erkännande i artikeln med idéhistoriker Johannisson) behövde hjälp och jag ställde utan tvekan upp och flög de hundra milen tillbaka till hemstad och det som en gång var.

 

Ty ett Då uppstod i helgens Nu. Likt jag nyttjandet en vibrerande blå tidsklyka (de fanns före  Beam me Up, Scotty-teknologin) fick jag för en stund återvända till det förflutna. Två gamla vänner hade gemensam 40årsfest och i den hyrda lokalen samlades människor från mina tonår och framåt. Fler än jag vanligtvis hinner möta under en resa norrut.

 

Och under kalaset fick jubilarerna, som delar musikalisk bakgrund, åter spela med punkbandet de bildade på fritidsgården vid trettonårsålder. Och det var så vackert att se hur de som är idag är rektor, universitetslärare, fritidspedagog och poet/kulturjournalist fortfarande inte bara mindes utan också njöt av sina punkposer och alla närvarande, inte bara de på scenen, blev lika upprymda av konserten, av kvällen, av att få minnas vilka vi en gång var och vilka vi ville bli (innan vi blev de vi blev), på den tiden då framtiden fortfarande verkade vara oskriven.

 

 

 

 

Kanske är framtiden fortfarande oskriven. Kanske är den faktiskt det. Och finner du min tvekan inför detta sorglig betänk då att jag är, trots sjukdomsinsikten, sjuk.

 

Måhända ska jag ändå ringa jobbet och säga att jag behöver komma ikapp mig själv.

Det vidgade hinduiska textbegreppet.

Inom hinduismen, där jag för tillfället befinner mig ur undervisningssynpunkt, har en utveckling skett från det heliga som något hörbart till det heliga som något synligt.

 

Till en början reciterades Veda, den religiösa kunskapen, som kretsade kring det rituella offrandet som stod i fokus för den vediska religionen, av prästerskapet som byggde hela sin maktställning på att de, och endast de, kunde recitera de icke-nedskrivna formlerna och hymnerna som krävdes för att offret skulle accepteras av gudarna.

 

När den vediska kulturen århundradena före vår tid sakta pressas undan till förmån för prototyperna av dagens varianter av hinduism återinförs skriften i området, den samlade religiösa kunskapen skrivs ned, nya texter författas och gudastatyer skapas. Men trots att det visuella alltmer börjar betraktas som viktigare än hörseln för att nå kunskap om det gudomliga behåller det talade ordet speciella egenskaper som ljud vilket ger den skrivna texten som ljud högre status än den enbart skrivna synliga texten.

 

Sanskrit, ansågs vara det enda språk som religiösa sanningar kunde uttryckas med, och att lära sig hantera språket ses än idag som en aktivitet som underlättar vägen till frälsning (även om de s.k. diktarhelgonen senare påvisar att den yttersta sanningen kan formuleras på andra lokala språk). Ty den yttersta gudomliga verkligheten är en verklighet av ljud, sabdabrahman, och sanskrit blir därmed en tillgänglig manifestation av denna verklighet och anses dessutom vara det språk som gudarna använder för att tala sinsemellan.

 

Det är detta faktum som gör att ett mantra på sanskrit får en sådan kraft. Ljuden som ett mantra består av är hämtade från sabdabrahman, den yttersta verkligheten som inte låter sig beskrivas, men som heliga män lyckats få tillgång till och därmed delvis kan göra tillgänglig för människan att interagera med.

 

Det innebär också att en text, i första hand, inte är helig på grund av dess mening eller huruvida den kan förstås av människan som möter den, utan utifrån dess karaktär som ljud som reciteras. När t.ex. Rigveda reciterades var formen, inte meningen, så central att det vid fel uttal av en stavelse eller fras riskerade hela offerritualen att misslyckas.

 

Ljuden har ansetts vara så heliga att skriften i jämförelse periodvis betraktats som oren. Prästlärjungar instruerades därför att inte recitera Veda efter att ha ätit kött, sett blod eller ett lik, haft samlag, utfört en olaglig handling eller skrivit ner något.

Kunskap som tillägnats via läsning ansågs vara underlägsen den kunskap som en lärare muntligen kunde överföra. Sålunda uttrycks ”att lära” på många indiska språk med verbet ”att höra” och en lärd person är inte beläst utan en som hört mycket, en s.k. bahusruta.

Elever som lärde från böcker var den värsta sortens elever då böcker ansågs tillhöra den grupp av hinder för kunskap dit även spelberoende, teater, kvinnor, slöhet och sömn hörde.

 

Varför nu denna antipati gentemot skriften i det gamla indiska samhället?

 

Ja, skriften som återinförd i samhället ansågs fortfarande under period som något främmande. Sedan var prästerskapet intresserade av att bevara sin status som utgick från deras exklusiva kontroll över den religiösa kunskapen. För dem fanns ingen vinst i att kunskapen gjordes tillgänglig för alla. Ur pedagogisk synpunkt saknade texten också den närvarande lärarens, vars erfarenhet av att kontextualisera och förklara texten såväl som att kontrollera rätt uttal och tonfall blev inlärt, förmåga att fungera som ett föredöme för eleven i lärprocessen.

 

Senare traditioner tillför texten dess roll som meningsbärare. Det gäller framför allt Upanishaderna (de äldsta är från 800talet f.vt) – som rymmer de flesta av de begrepp som utgör kärnan för dagens moderna hinduiska inriktningar – till vilka en mängd kommentarer och tolkningar publicerats genom århundradena för att ”säkra” (eller kanske styra?) läsarens förståelse. Av mängden kommentarer och tolkningar som en text tillägnats under åren kan dess betydelse för de religiösa traditionerna utläsas och vissa hinduiska texter går överhuvudtaget inte att förstå utan de tillhörande kommentarerna och förklaringarna. Men samtidigt är blotta namnet Upa-ni-sad, viket kan översättas med att sitta nära, en hänvisning till att ursprungligen förmedlades kunskapen muntligen från en lärare till lärjungarna som vanligtvis bokstavligen satt ner framför honom.

 

Allt efter att tiden går ökar texternas status. Heliga skrifter får inte läsas av vem som helst. Att kopiera böcker och skänka dem till tempel blir handlingar som medför ytterst god karma. Inom vissa traditioner, t.ex. den gururörelse som senare blir känd under namnet sikhismen, hamnar boken som föremål i centrum för den religiösa kulten. Vissa texten går helt enkelt vidare till att betraktas som Murti, en synlig form av Gud. I Bhagavadgita förklarar Krishna att texten ska ses som ”den språkliga manifestationen av” honom själv på jorden. Att se boken blir sålunda detsamma som att se Gud. Och nu har det ursprungliga ljudet gått till att vara bild.

 

Och plötsligt förs även det visuella in i heligheten via den form av tillbedjan som kallas för Darshan som innebär att den troende, via gudastatyn eller gudabilden, genom att möta dess blick, ser och blir sedd av Gud. Men Darshan är i sig ett så fascinerade begrepp att det förtjänar ett eget framtida inlägg.

 

Ja, där gick jag några dagar i Norrtäljeland och uppdaterade mina kunskaper i hinduismen inför arbetsområdet jag skulle starta upp när sportlovet var över. Jag funderade över detta med ljud och mening och plötsligt, någonstans mellan stugan och pulkabacken, dök frågan upp huruvida om sabdabrahmans heliga ljud även kunde fungera i en kontext som svensk sportlovsskog. Väl hemma förverkligade jag mina tankar och så här blev det:

 

  

För övrigt anser jag att Carthago redan är förstört och att essän om Homo Documentus, den bildtagande människan, som publicerades i DN häromdagen är klart läsvärd.

Blogginlägg med hjälp av Anna Grå

Jag tänkte först göra en replik på Maries inlägg på Moodle. Detta spöklika rum med konstig stressande information (gäller detta mig?) och en känsla jag får av att inte ha hittat rätt. Den påminner om dataspelen mina barn hade när de var mindre där man kom upp till en högre nivå, eller annan värld om man gjorde rätt. Har jag inte hamnat där ännu? Åter till inlägget…om den radikala estetiken.  Alltså skriver jag här i bloggen istället. Vill skolan ha en radikal estetik? Marie, vill din skola skapa förutsättningar för det när det står emot andra behov? Jag menar inte att vi ska skylla allt på skolan, utan att bli tydligare för oss och andra vad vi vill och varför. Jag har funderat mycket på hur det blir i framtidens skola. Våra elever väljer kurser som ger meritpoäng. Det är en stor förändrning av ämnen till Individuella valet inför nästa år. Ord som lust, estetik, onyttig, praktiskt, mänskligt, skapande, oansvarig, den goda skolan dyker upp i min hjärna. Skolan måste förstå ”nyttan” med vad vi gör annars kan vi aldrig hävda oss mot de starka strömmar som kommer emot oss. När jag tittar framåt på den nya gymnasieskolan med alla seriösa, nyttiga, teoretiska kurser som är garanterat valbara och med ett medieprogram som läggs ner – vet jag inte om det kommer att bli så lätt i framtiden heller. Jag funderar just nu på hur vi ska få det stora ämnet Teknikutveckling (i den nya förslaget) att innehålla friheten att uttrycka sig och friheten att försöka skapa mening i den värld vi lever…

När vi bodde trångt i en liten lägenhet så sa vi till barnen att vi inte kunde ha något husdjur. Ni förstår nog vad som hände när vi flyttade till villa…och snart blev den lilla katten (som jag trodde skulle sköta sig själv) flera. Nu är de kastrerade, men mars påverkar dem ändå. Jag blir ständigt avbruten av en kurrande närgången hårig sak. Så nu tar bloggen slut. Jag skulle gärna prata vidare om estetiken någon annan gång med er. 

/Karin

Försäljarmanér

När din dag i trettoncykeln närmat sig oroväckande fort och de snillrika resonemangen ännu lyst med sin frånvaro har du ibland sneglat mot den. Den har verkat så lockande. Så kravlös och enkel. Lätt som en plätt (ja faktiskt en ren glädje) men ändå kreativ, modern, tidstypisk. Kanske det enda rimliga för oss arbetande och pendlande och skapande (och allting annat) studenter. Se, där är den – Mikrobloggen. En enda mening (www.bloggy.se) eller kanske bara ett ord (http://nanoblogg.se)? Underbart är sannerligen kort, kort, kort.
Men det är väl som att bara läsa löpsedeln och inte ett ord i tidningen säger de som inte vill dig väl .
So What, svarar du, när köpte du senast en tidning (nu räknas inte DN som fortfarande ligger vikt på stolen i hög “jag-läser-i-fatt-hela-veckans-kulturdelar-till-helgen)? Just det, efter din genomskummade Metro gäller ändå bara de få orden på Aftonbladet/Expressens gula rubrikplakat utanför Pressbyrån. Så varför inte låta det fortsätta? Ta det in i dig. Reducera resonemangen som den där såsen du sjuder långsamt precis som kockarna på tv en gång visade. Rör försiktigt då och då. Tillslut ser du nyfiket ned i karotten och de kärnfulla fragment som samlats. Räds ej den ringa mängden. Ge dem till världen, ty välvilliga läsare skall tolka dem. Likt kaffesump.

/Per

Dystopi, hopp och frön

 

Jag har just läst ”Vägen” av Cormac McCarthy. Den är en dystopisk berättelse om en far och son som vandrar omkring i ett nerbränt amerikanskt landskap. Det blir aldrig riktigt ljust eller varmt i deras värld och snön som faller blandas med aska. Jag har en molande ångest i magen genom hela boken. Att vara ute i kylan och aldrig se ljuset är lätt att tänka sig in i. Jag har svårt att komma ur känslan. När jag går på gallerirunda med några vänner hamnar vi på Lars Nilssons utställning med enorma manipulerade foton som bygger på McCarthys bok. De var en av de där hemska mörka dagarna när solen inte riktigt gick upp på hela dagen. 

 Vår värmepump gick sönder och värmen sjönk i hela huset. Vi har haft 15 grader inomhus flera dagar för vår stressade hantverkare hade först inte tid att komma och är nu på semester. Jag sitter och fryser med yllebyxor och ständigt en kopp te på gång. När jag tittar mig omkring ser jag att alla små risiga växter i fönstret börjar spira med nya ljust gröna blad.  Då tänker jag att ljuset faktiskt sakta kommit tillbaka och snön har hjälp till. Jag älskar snön för ljusets och tystnadens skull. Utanför mitt förnster ligger min älskade trädgård och sover.

Det är tid att sätta frön. Det är nu vi trädgårdsmänninskor kan sitta och fantisera! Jag plockar fram mina gamla fröer och tittar i frökataloger. Det är en hel vetenskap runt hur frön gror. De kan behöva värme, kyla, mörker, ljus och mer eller mindre vatten. Det finns en hel databas som en äldre trädgårdsamatör har gjort med hur många frön som grott när han gjort si eller så…Det där är inte min väg. Jag brukar titta igenom alla fröer och planera vilka jag ska så i år. Sedan vilka jag måste så inne och förkultivera och pyssla med innan de kan flyttas ut.  Sedan kommer inte alla upp och tur är väl det för jag vet inte var jag ska ha alla innan de kan komma ut och de ska vänjas vid att vara ute i början och plockas ut och in vid kallare väder….Det som är det roligaste är när fröna kommer upp efter bara ett par dagar och allt är möjligt!  Det är svårt att se vad det är som kommit upp först innan de fått sina riktiga blad. Spännande, jag tror jag ska börja planera i morgon…

Jag får hjälp att uttrycka mig av Antony.

Utan story ingen history.

Ibland undrar jag varför jag blev nazist, inte för att jag tvivlar på mina åsikter, jag bara undrar vad som attraherade mig så tidigt i partiets historia. Jag tvivlar starkt på att det var politiken som var viktigast, den var oviktig för mig på den tiden. Det var mer den glada stämningen, att vi kunde förändra våra liv, våra vänners, våra familjers liv.

 

Hur som helst, sedan slutet av fjolåret har ekonomin stagnerat, Amerika vill inte ge oss pengar och vi kan inte betala tillbaka vårt skadestånd. Nu börjar folk i staden återigen förstå hur djupt såret som judarna skurit i Tysklands pulsåder är. NSDAP har börjat värva hundratals medlemmar, vi har ibland kö utanför Die Revolver-Kugel på möteskvällar. Talarna blir allt bättre när det blir fler i sållet och partiet blir starkare i området. En siffra för vår framgång är att 1742 Northeimbor lade sin röst på Det nationalsocialistiska arbetarpartiet tidigare i år. NSDAP har nu 107 av 577 platser i riksdagen. Numera är det inte endast på Die Revolver-Kugel som man kan tala fritt som nazist, man räds inte längre att göra det offentligt.

 

(Manfred Neuman, 3 september 1930)

 

Jag reser i dessa dagar. Jag reser i tiden. Men jag reser inte ensam. Tillsammans är vi mer än 60 resenärer, tidsresenärer. Vår första resa förde oss tillbaka till året 1919 och den anspråkslösa staden Northeim i Tyskland och tillsammans har vi sedan tillsamman upplevt de händelser som i grundskolans SO-undervisning brukar paketeras under beteckningen Mellankrigstiden/Andra världskriget. För tillfället befinner vi oss någonstans mellan nationalsocialisternas maktövertagande 1933 och krigets utbrott 1 september, 1939.

 

Vilka mina medresenärer är? Eleverna i tre niondeklasser på Stadshagsskolan. Två av klasserna undervisar jag själv. Den tredje har en kollega hand om.

 

Hela staden var samlad på torget för att höra Adolf Hitler tala om bättre tider. Det var näst intill omöjligt att höra vad han sa eftersom folkets jubel överröstade honom gång på gång. Jag stod tyst, som vanligt. Det var många främmande ansikten i folkmassan men det var några jag kände ingen. Johannes Haffner var där och jag såg till och med Grete Mutschmann, då strosar säkert hennes bröder runt här också, tänkte jag. Jag visste redan innan att Hans skulle vara där och att han skulle bära den svarta uniformen med hakkorset på armen. Jag visste men jag blev ändå så chockad när jag såg honom där i ledet, skrikandes ”sieg heil”. Han vinkade glatt till mig, jag vinkade inte tillbaka.

 

(Ebba Schenk 1932)

 

Min utgångstanke var att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag var framför allt intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Idén fick jag just före jul, i MEP-salen på Södertörn, efter att ha läst Brynn Alexander och Alan Levines artikel Web 2.0 Storytelling – Emergency of a new genre. I den omnämns hur bloggar kan användas till att publicera ”brev” från svunna tider skrivna utifrån ett skönlitterärt berättandeperspektiv och/eller som en del av en lärande kontext. Jag började fundera på hur jag skulle kunna använda mig av detta synsätt och plötsligt började bit efter bit ramla på plats.

 

När jag mötte eleverna i januari beskrev jag omedelbart vad jag såg framför mig. Jag förklarade att var och en skulle skapa en rollfigur utifrån ett påhittat tyskt namn som de skulle få av mig. Till sin hjälp, och för att bidra till en viss enhetlighet, fick de ett antal hjälpfrågor som jag formulerade utifrån de s.k. sju v:na som Bengt Larsson, under höstens kursmomentet i Scenisk Gestaltning, föreslog som en god utgångspunkt för arbete kring rollgestaltning. Mina elever fick 6 av de 7 v:na, sitt namn i ett kuvert så att de – om de så önskade – kunde skriva helt anonymt utan vetskap om varandras fiktiva identiteter, och året 1919 att placera sin rollfigur i.

 

Därefter har vi, parallellt med gemensamma genomgångar, diskussioner och uppgifter utifrån bilder och filmer, läsning i såväl lärobok som andra texter, upplevt och förhållit oss till olika händelser under en viss tidsperiod utifrån våra fiktiva rollfigurer. Det har skett via ett individuellt skrivande, som veckans hemläxa, men där sedan varje text har gjorts tillgänglig för samtliga deltagare på en för projektet skapad blogg: Northeimdagböckerna.

 

Texterna kan genremässigt, antar jag, benämnas som faktion, en blandning av fakta och fiktion, där den yttre ramen är de historiska händelser och skeenden som utspelades i Tyskland och Europa mellan åren 1919-1945. Eleverna gavs friheten att själv skapa händelser, i Northeim eller övriga Tyskland, så länge dessa inte motsades av den faktiska händelseutvecklingen inom den aktuella tidsperioden. 

 

Hon kom förbi skomakeriet och hade väl bara tänkt att titta förbi. Men vi började prata och jag kände att jag ville prata med henne om hur jag påverkas av nazisterna. Jag berättade precis hur det var. Att jag absolut inte ville, men på något sätt så trängde sig deras idéer in i mitt huvud och väl där inne så verkade dem realistiska.

Då hände det som inte fick hända…

 

Elise sa att hon var tvungen att berätta något. Hon började prata om hennes gamla släktingar och deras traditioner. Sedan kom de orden som aldrig kommer lämna mitt huvud.

- Min mor är judinna, sade hon.

 

(Ulrich von Kappel, 17 september 1932)

 

 

Jag poängterade också att samtliga åsikter som framförs i bloggen i första hand representerar rollfiguren och inte nödvändigtvis behöver delas av sin skapare/författare. Sålunda är det antal elever som valt att låta sina rollfigurer att, likt så många tyskar då det begav sig, av varierande skäl bli medlemmar i NSDAP och därigenom utforska de mörkare djupen i människan.

 

Apropå makt, när jag berättar saker för mina kamrater om vad de ska göra så känner jag en känsla som jag aldrig känt förut. Den känslan när flera hundra människor lyssnar på allt man säger och gör precis som man vill att de ska göra. Den känslan är den vackraste känslan som finns. Den överstiger kärleken och förälskelsen, för det är känslan av makt som få har fått äran att känna.

 

Idag beordrades jag att skicka ut mina medlemmar till olika tyska städer för att besöka alla bibliotek eller affärer där det finns böcker och bränna upp böckerna som är skrivna av antinazister eller andra som på något annat sätt går emot vårt tankesätt.

 

(Gregor Lilienthal, 18 mars, 1930)

 

Det stora flertalet har dock valt att antingen forma sina rollfigurer till individer som aktivt tar avstånd från nazismen som ideologi eller som rollfigurer som förfasas i tysthet men av rädsla för att själva utsättas inte förmår göra sin stämma hörd i det nazistiska samhället som sakta växer fram i vår fiktiva verklighet.

 

De brände ner dem. Alla böcker som stod i vår lilla bokhandel tillsammans med flertal från andra. Jag såg röken sprida sig långt bort och jag undrade om inte Heidi till och med kände den nere i vår källare. Flera stod och grät och jag kunde inte låta bli att sätta mig på huk och hålla händerna för ansiktet, jag såg en skymt av Johannes Haffner och även han som är så tystlåten kunde inte hålla tillbaka tårarna. Detta är sorgens dag, en dag då en värld av lärdom brinner upp.

 

(Grete Mutschmann, 10 mars 1933)

 

För att driva ramberättelsen berättelsen framåt, inte bara i klassrummet genom min roll som lärare, utan även i skrivandet skapade även jag en rollfigur i staden. Han fick namnet Johannes Haffner (som en intertextuell blinkning till Sebastian Haffner, som skildrade den tyska mellankrigstiden i mästerverket En tysk mans historia) och är verksam i staden som borgmästarens sekreterare. Johannes Haffner publicerar en s.k. nyckeltext inför varje ny tidsperiod som eleverna ska låta sina rollfigurer uppleva och förhålla sig till. I dessa nyckeltexter beskriver jag dels faktiska skeenden i Tyskland under den aktuella tidsperioden samt låter dessa avspegla sig i fiktiva händelser i Northeim.

 

I framför allt den sistnämnda kategorin använder jag mig medvetet av elevernas rollfigurer och försöker väva in dem i nyckeltexterna utifrån vad de har skrivit om dem. Jag gör det dels för att visar eleverna att jag faktiskt läser samtligas berättelser men också för att visa på vilken nytta de kan ha av varandras texter som utgångspunkt för interaktivitet mellan texterna. En interaktivitet som jag tror kan leda till ett ökat lärande då de utnyttjar varandras kunskap på ett helt annat sätt än vid traditionellt och individuellt skrivande i syfte att öva förmågan till perspektivbyte. Och via bloggen är samtligas texter hela tiden bara ett musklick bort.

 

Det skapar också känslan av att alla texter verkligen ingår i en enda större berättelse. Något som många, inte minst jag själv, verkar uppleva som enormt fängslande. Men samtidigt, blir vi också medvetna om att denna Stora berättelse egentligen består av en mängd små som sinsemellan skiljer sig markant åt i frågan om hur ett och samma skeende upplevs och tolkas.

 

Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. En grupp demonstrerande nationalister skrek slagord som de garanterat fått från att läsa Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München. Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Deichmans betongindustri skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar följa med förbannelserna. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att slicka sina sår. De lär mötas igen.

 

(Johannes Haffner, 1 november 1923)

 

Jag kom nyss hem från värsta slagsmålet jag har sett på länge. Det började så att en grupp demonstrerande nationalister stod och skrek och höll på, egentligen hade jag bara velat tysta varendas käft i gruppen. Och just då, som på beställning, kom en massa människor som verkade ha samma tanke som jag. Så jag rycktes med i gruppen och stod o skrek mot nationalisterna, det kunde ju inte gå på ett annat sätt än att vi började slåss, vi och nationalisterna.

 

 Till min förvåning såg jag efter ett tag att det var flera av mina kompisar bland nationalisterna, då kunde jag inte göra något annat än att sticka där ifrån.

 

Nu förstår jag att dom jag slagits tillsammans med var kommunister, fast det spelar egentligen inte så stor roll. Den stora frågan som jag har suttit och funderade över hela kvällen är hur dom, mina kompisar, kunnat ansluta sig till det där gänget, nationalisterna.

 

(Urs Bauerhoff, 1 november 1923)

 

När jag stod i kassa på förmiddagen idag så hörde jag hur rösterna kraftigt höjdes ute på torget. Jag och herr Wägner gick ut för att kolla varför det var en sådan uppståndelse, och där möttes vi av en syn jag sent kommer att glömma. Det var en grupp nationalister som stod och skrek fula ord om judarna, kriget och Versaillesfreden. En kort stund senare ser vi hur en stor grupp kommunister kommer springandes. Det blir ett vilt slagsmål mellan de båda grupperna och man kan se hur alla kvinnor och barn flyr från platsen.

 

När jag sedan berättade om denna incident för far (som nu endast är sängliggandes) var hans kommentar: det kommer att gå utför för Tyskland, jag känner det på mig.

 Ta väl hand om dig Susi, sa han och kollade sedan allvarligt på mig.

 

Jag vet inte vad min far menade när han sade så – men är sak vet jag och det var att jag såg min kusin Konrad vid torget idag när han slogs för nationalisterna.

 

(Susi Wieghardt, 1 november 1923)

 

Idag vid middagsbordet hörde jag hur lärarna resonerade kring något. Jag kunde inte riktigt höra vad de sa, men vad min hörsel kunde tyda var att det var slagsmål idag. Utanför Lehmanns järnaffär. Det var nationalisterna som var i bråk med kommunisterna. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag hoppas att kommunisterna fick kvad de förtjänar, men tanke på vad dom ställt till det här i Tyskland!

 

(Marta Schleicher, 1 november 1923)

 

Vad har jag då fått syn på under dessa inledande veckor? Det första som slog mig var med vilket liv och lust ett stort antal av de elever som vanligtvis inte gör många knop under lektionstid tog sin an uppgiften. Det var något i denna form av undervisning och eftersträvad kunskap som lockade dem. För det andra att.. nej, jag vill inte försöka fånga allt detta i ord redan nu. Jag vill genomföra hela projektet, utvärdera det noga och därefter reflektera över vad som egentligen skedde med vårt gemensamma lärande. Det har skapat så många nya tankar kring narrativitet, lärande och digitala medieteknologier hos mig. Tankar som blev ännu flera när jag läste Elmfeldt & Erixons Skrift i rörelse där jag fann många tänkvärda beröringspunkter.

 

Men bara en sak till: en fantastisk möjlighet med texter som skrivs på nätet är den möjlighet till hypertextualitet som t.ex. bloggen som verktyg medför. När jag/Johannes Haffner skriver sina nyckeltexter tillförs möjligheten att, inte bara t.ex. beskriva att rollfiguren passerar förbi en biograf och att filmen som där inne visas är Leni Riefenstahls Viljans triumf, utan jag kan, genom att länka texten ge läsaren möjligheten att själv ta steget, via texten, in på biografen, och själv uppleva vad våra fiktiva rollfigurer kunde se samma år på sina biografer. Det är på gränsen till yrselframkallande. Åtminstone i mig.

 

På vägen hem, efter en middag på Vildsvinet, passerade jag biografen. Det var kö utanför, trots att det var nästan en timme kvar tills kvällens film skulle börja. På biografen visar de ohämmad nazipropaganda. Det är Hitlers nya gunstling: Leni Riefenstahls film Triumph des Willens (Viljans triumf) som rullar kväll efter kväll. Jag förstår inte varför folk betalar för att se den. De lever ju redan mitt i den.

 

(Johannes Haffner, 15 september 1935)

 

På samma sätt kan jag i nyckeltexterna, som utifrån vad jag kan se fungerar utmärkt som lärotexter – det är inte alltid eleverna orkar lyssna på allt vad jag har att säga under lektionstid, men texterna verkar de på sin fritid läsa grundligt – koppla alla begrepp och situationer som ger chansen till ett ökat lärande, till länkar som jag själv valt ut och kan rekommendera.

 

Gud, vad jag pladdrar. Tar det aldrig slut? Ja, det gör det.

 

Nu.