Att berätta sig själv.

”Jag dricker svart kaffe. Jag skriver akademiska. Jag dricker mer svart kaffe. Jag röker en cigarett. Jag skriver mer akademiska. Jag gör det bra. Jag har druckit svart kaffe, skrivit akademiska och rökt förut.

Det är skönt att vara i bekanta trakter igen.

Det sägs att det finns bloggar som berättar om världen och försöker förändra den. Jag har aldrig förstått det där. Jag kan bara skriva om mig. Kanske därför läsarna och kommentarerna blir allt mer sällsynta. Men jag tänker inte sälja mig. Jag tänker inte hora för uppmärksamhet. Jag vänder världen ryggen. Och blickar inåt.”

Det är skönt att vara i bekanta trakter.

Ovanstående rader skrev jag på min blogg för några dagar sedan. Ja, jag har en sådan. En alldeles egen. Den heter Vegaland – Sällsamma sånger från Sundbyberg och har funnits i sin nuvarande form i lite mer än två år. Jag antar att den är ett uttryck för mitt behov att få berätta… mig själv. Mitt främsta begär är onekligen det narrativa och min identitet är likaså den narrativ. Jag inser det mer och mer för varje dag som går, för varje text som skrivs, för varje del av mig själv som görs synlig.

Jag har berättat mig själv över nätet ända sedan det blev tillgängligt för mig. Långt innan blogg som begrepp existerade skrev jag dagboksliknande texter i några av de första forum som fanns för det. Det måste vara över tio år nu. Någon gång från mitten av nittiotalet. Och fast jag alltid skrev under synonym och utan bild fylldes mitt behov av att se och bli sedd. Det var fantastiskt att upptäcka och inse att det fungerade så (för att inte tala om att alla terapeutkostnader jag lyckades spara in på så sätt). För mig. Och säkerligen för alla andra som skrev regelbundet i samma forum.

Dessa skrivforum var små förhistoriska embryon till de stora communitys som senare utvecklades och som ungdomarna efter ett tag tog över. Många krävde dessutom ett godkännande från forumets ägare eller moderator för platserna var begränsade. Antalet aktiva skribenter kunde vara sexton, som jag minns från ett exempel, och för att bli en av dem, i mån av plats, fick man skriva provtexter och skicka in och sedan hoppas att moderatorn tyckte att de var så pass välskrivna och fyllda med intressant innehåll att man sedan fick en av platserna när möjlighet fanns.

Jag vet inte hur jag kunde bli invald. Mina texter på nittiotalet var svarta inåtblickande ältande litanior. Men det var det väl som var gångbart. Vem vill läsa någon som berättar om att de dammsugit golvet och sedan ämnar skura det? Det är ju tankarna och känslorna man vill åt i mötet med andra människor. Och dem där sista åren i äktenskapet, innan jag vågade sätta ord på allt inför henne och kanske framför allt inför mig själv, var det via skrivandet, att se mina egna tankar och känslor svart på vitt framför mig, som jag dels kunde andas och dels nådde en förståelse av det sammanhang jag befann mig i.

Sedan jag lade jag ner det inåtblickande forumskrivandet. Jag mötte Åsa, hon blev en del av mitt liv och plötsligt kunde jag andas igen utan problem. Jag fortsatte skriva sporadiskt vid behov men nöjde mig med att spara texterna som mail ställda till mig själv.

Men givetvis har skrivandet förändrats. Sedan jag skaffade en offentlig blogg, som även de som känner mig i det verkliga livet läser, försvann de mest privata och innersta tankarna och känslorna. Jag antar att det var oundvikligt. Det narrativa formas efter det sammanhang det verkar inom. Och jag är dessutom lycklig nu och har inte längre samma behov av att älta ångest och instängda tankar genom att skriva.

Sålunda skriver jag därför nu om golv, damm, städning och andra intressanta ämnen.

Min äldsta dotter tycker för övrigt också om att skriva, att vara uppkopplad och att se och bli sedd. Men för henne tar det sig andra uttryck. Hennes narrativa begär kanaliseras just nu i att skriva en egen fortsättning på Stephanie Meyers Twilight-svit. Hon är uppe i 84 tätskrivna wordsidor nu, åtminstone sist jag frågade, och av det jag läst börjar hon bli riktigt skicklig i att använda språket sett utifrån hennes ålder. Jag vet att hon har skrivit in sig själv som en fiktiv karaktär i denna berättelse och det är onekligen ett intressant sätt att bearbeta sina tankar om identitet och tillvaron som hon valt.

Nätet använder hon till att chatta över MSN och kommunicera via kommentarsmöjligheten i Bilddagboken. Bilderna hon publicerar där är visserligen i första hand en utgångspunkt för de samtal hon sedan för via kommentarer med sina vänner. Men de fyller nog, och då framför allt de collage hon blir allt bättre på att sätta samman, fler funktioner än så.

Så jag misstänker att hon är mer multimodal i sitt skapande av sig själv än vad jag är, som nog – efter mitt långvariga (miss)bruk av det – sitter ohjälpligt fast i det skrivna ordet. Trots att hon bara är tolv år. Och trots att det är jag som kan förklara begreppet.

Men vem behöver förklara något som är självklart?

Vad har jag gjort?

Tilltalet ska vara personligt. Inte privat. Vad innebär det egentligen? Betyder personligt att formen är genomtänkt, lite lagom kulturkreddigt nischad – full av nonchalant droppade spår av möjliga konnotationer till allehanda hög- och populärkulturella traditioner – med en egen touch över det hela, medan innehållet – präglat av tillrättalagda lagom uppseendeväckande tankar och känslor – egentligen spelar andra fiolen?

 

Och privat, är det då tankarna och känslorna är av den magnituden inombords att de lämnar hemmakajen och vildsint ger sig av i riktning: Planlöst – utan att hamnkaptenen hinner, eller kanske bryr sig om, att kontrollera huruvida någon annan hamn egentligen är intresserad av att ta emot dem? Då formen hamnar i skymundan bakom ett innehåll som för subjektet är AlltSomBetyderNågot, men som för alla andra som behärskar den sociala koden blir till en potentiellt påträngande pinsamhet: ty innan något kommuniceras måste budskapet filtreras till den grad att… det blir personligt, inte privat…

 

…och den eventuella betydelsen överlämnas till mottagaren att definiera eller överhuvudtaget se.

 

Äsch. Vad vet väl jag? Jag har aldrig någonsin funderat över tilltalsproblematik tidigare. Jag blir bara så förvirrad ibland av alla borde och måsten. Och kanske är det därför jag viger denna veckas inlägg till den lägsta och mest privata formen av bloggestetik:

 

Bloggbekännelsen. Den som ingen bett om men ändå blir påtvingad. Likt ett skepp kommer lastat…

 

Lyra fick en gummianka av min vän och kollega Hasse i födelsedagspresent. Hon blev glad. Det visade sig dock vara Satans egen gummianka från Helvetets innersta domäner. Den kunde nämligen börja kvacka – helt oprovocerad – när som helst under dygnet – och sedan fortsätta kvacka tills den själv fann lust att vara tyst. För den gick inte att stänga av när den väl satt igång.

 

Häromdagen kvackade den på i över tolv timmar. Och jag kunde inte kasta bort den. Lyra älskar sin anka. När hon hade somnat för natten satte jag mig framför datorn och skrev lite håglöst på min projektrapport. Jag kunde höra ankan kvacka i badrummet. Trots att dörren var stängd. Jag försökte vänta ut den. Den skulle snart ge upp. Men nej. Det var förgäves.

 

Till slut – halvvägs som jag var nerför vansinnets brant – reste jag mig från stolen, letade rätt på ankan och virade in den i en handduk. Sedan placerade jag den på kylskåpet längst in i köket, så långt bort från mig själv som möjligt. Det gjorde att även jag kunde somna den kvällen. Även om jag av någon anledning sov oroligt.

 

På morgonen, när jag klev upp för att laga barnens havregrynsgröt, rådde tystnad i köket. Det tog ett tag innan insikten om vad det innebar landade i mig. Jag vände mig mot kylskåpet. Handduken låg kvar där jag lagt den. Jag vecklade upp den. Gummiankans stela livlösa ögon mötte mina. Den var död. Troligen kvävd till döds.

 

Jag var en mördare.

 

 

Nästa natt var drömmarna en enda lång anklagelseakt riktad mot mig. Det goda liv gummiankan hade levt och som jag hade tagit från den hemsökte och red mig likt en mara. Ungefär så här var det…