Vibrerande blå tidsklyka

 

Jag är sjuk. Ser du det? Jag misstänker att du gör det. Jag kan inte längre dölja det. I mörka rum går sjukdomen att skönja likt ett sken som tränger fram ur mina porer. Men det svider inte. Tvärtom är det stunderna då jag till synes glöder som den annars dova bedövande känslan av obehag släpper.

 

”Ordet nostalgi skapades i slutet av 1670-talet som en medicinsk term för sjuklig hemlängtan. Under 1800-talet blir ordet ett socialt symtom, för att hundra år senare helt förlora sin status som äkta känsla, berättar Karin Johannisson.

 

Ord kan tilldelas olika mening i olika tider. De kan försvinna och komma tillbaka. I dag står nostalgi för en bitterljuv, men ibland tung känsla av förlust och längtan, säger hon

 

Det är dags att ge ordet nostalgi upprättelse, tycker hon, även om det knappast skulle falla någon in att i dag be om medicinsk behandling mot hemlängtan.

 

Men på 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater – som låg i krig långt hemifrån – som led av nostalgi. De blev tystlåtna, apatiska, enstöriga, grubblande och till sist helt okänsliga och likgiltiga inför livet självt, som en av samtidens läkare beskrev deras sjukdomsförlopp. Den enda medicinen som hjälpte var att soldaterna skickades hem igen, berättar Karin Johannisson.

 

När nostalgin försvann som medicinsk diagnos på 1800-talet ersattes den av neurasteni som betyder nervtrötthet eller kronisk trötthet.

 

1800-talet präglades av snabba förändringar och diagnosen nostalgi accepterades inte längre, eftersom den moderna människan inte tilläts att lida av hemlängtan. Nostalgi kunde tolkas som att man längtade till en tid som var förbi, att vara reaktionär. Att drabbas av överansträngning, trötthet och leda, var däremot accepterat.

 

Den tiden och fram till sekelskiftet 1900 beskriver Karin Johannisson som ett slags ”megaschizofreni” – framstegsberusat och samtidigt fixerat vid ett tillbakablickande.

 

Man skulle bejaka det nya, men det tog tid för själen att hänga med, ­om den alls kom i kapp. Egentligen sa de medicinska definitionerna nostalgi och neurasteni samma sak, nämligen att människan kände främlingskap inför omvärldens krav och tempo.

 

Att vara nostalgisk var detsamma som att längta efter livsformer som moderniteten hade lämnat bakom sig. Det var så tabubelagt och ordet försvann, inte bara ur dagligt tal, utan också ur svenska uppslagsverk.

 

Det finns en likhet mellan det som skedde i slutet av 1800-talet och vår tid, menar hon, nämligen rotlösheten – både den existentiella, den sociala och den geografiska. Statistik från sekelskiftet 1900 visar också på en tydlig ökning av antalet psykiskt sjuka.

 

Anpassningen till tidens krav handlade då inte bara om att man flyttade från hembygden till tätorten, utan också om att man bröt upp från generationers nedärvda livsmönst er. Förlusten av hemhörighet blev både geografisk, social och känslomässig. Kritiska vetenskapliga röster från den tiden ansåg att moderniteten dragit upp människan med rötterna från invanda traditioner, gemenskaper, normer och värdesystem.

 

Kritikerna ansåg också att det moderna samhället hade skapat en splittrad materialiserad och egoistisk individ med friheten som imaginär vinst. Man menade att människan rörde sig bort från sitt sanna jag. Att hon vandrade mot förfrämligande, mot tomhet och förytligande, säger Karin Johannisson.

 

Enligt Max Weber, tysk sociolog, ekonom och filosof i Berlin, hade den europeiska rationaliteten utvecklat en framgångsrik teknologi, men glömt nödvändigheten av mentala strukturer för att hantera den snabba utvecklingen.

 

Därför var det kanske inte så konstigt att ju mer svåröverskådlig världen blev, desto mer odlades myten om byn, stugan och det lilla lokalsamhället. Där fanns trösten, trodde man.

 

Precis som många människor trodde på 1970-talet, då ”gröna vågen” grep tag i storstadsbor som ville sätta nya bopålar i en mark där generationer före dem hade levt.

 

Kanske är det därför som begreppet nostalgi, har blivit intressant även på 2000-talet. Uttrycket tycks fånga in frånvaron av trygghet, stabilitet och kontinuitet. Vi förutsätts vara moderna, framåtblickande och flexibla, men vi längtar också efter stabilitet. Vi kanske håller på att förlora själva förhållningssättet till livet och de sinnliga upplevelserna, tror Karin Johannisson.

 

Man säger att människan i dag är utkastad från de stora berättelserna. Att vi inte självklart ingår i några intressegrupper eller i framåtriktade rörelser. Därför måste vi skapa oss andra berättelser där vi kan känna oss trygga – i oss själva.

 

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då – barndomen.

 

Ordet nostalgi börjar komma tillbaka i klinisk mening. Några talar i dag om nostalgisk fixering, till exempel vid invandringsrelaterad ohälsa. Det är ett tillstånd som innebär att man hänger så djupt fast i det man har lämnat att man inte kan anpassa sig till det nya, och det kan yttra sig i olika sjukdomsbilder.

 

I tider av existentiell oro tillåter vi oss att återvända till det som vi minns som äkta. Därför behöver vi nostalgin. Inte som något slags utopi eller falsk idyll, utan snarare som ett sätt att spränga tiden, menar Karin Johannisson.

 

Vi behöver förvandla tiden till ett rum som vi kan stiga in i och ut ur, för att hitta balans i livet.

 

I dag finns det, förenklat uttryckt, bara två socialt accepterade tillstånd. Antingen är vi med i flödet och då är vi friska. Eller så står vi utanför och då är vi sjuka.

 

Jag kan inte ringa till jobbet och säga att jag behöver komma ikapp mig själv. Sjukdom är i dag den enda socialt accepterade avvikelsen. Därför förlägger vi så mycket inom sjukdomsbegreppet – kanske också längtan efter närhet och trygghet, säger Karin Johannisson.”

 

(DN 20050614)

 

I helgen var jag i Luleå. Min mamma som plågas av en rad krämpor (riktiga fysiska krämpor till skillnad från mitt eget metafysiska lidande – även om jag onekligen försöker finna någon form av erkännande i artikeln med idéhistoriker Johannisson) behövde hjälp och jag ställde utan tvekan upp och flög de hundra milen tillbaka till hemstad och det som en gång var.

 

Ty ett Då uppstod i helgens Nu. Likt jag nyttjandet en vibrerande blå tidsklyka (de fanns före  Beam me Up, Scotty-teknologin) fick jag för en stund återvända till det förflutna. Två gamla vänner hade gemensam 40årsfest och i den hyrda lokalen samlades människor från mina tonår och framåt. Fler än jag vanligtvis hinner möta under en resa norrut.

 

Och under kalaset fick jubilarerna, som delar musikalisk bakgrund, åter spela med punkbandet de bildade på fritidsgården vid trettonårsålder. Och det var så vackert att se hur de som är idag är rektor, universitetslärare, fritidspedagog och poet/kulturjournalist fortfarande inte bara mindes utan också njöt av sina punkposer och alla närvarande, inte bara de på scenen, blev lika upprymda av konserten, av kvällen, av att få minnas vilka vi en gång var och vilka vi ville bli (innan vi blev de vi blev), på den tiden då framtiden fortfarande verkade vara oskriven.

 

 

 

 

Kanske är framtiden fortfarande oskriven. Kanske är den faktiskt det. Och finner du min tvekan inför detta sorglig betänk då att jag är, trots sjukdomsinsikten, sjuk.

 

Måhända ska jag ändå ringa jobbet och säga att jag behöver komma ikapp mig själv.

Det vidgade hinduiska textbegreppet.

Inom hinduismen, där jag för tillfället befinner mig ur undervisningssynpunkt, har en utveckling skett från det heliga som något hörbart till det heliga som något synligt.

 

Till en början reciterades Veda, den religiösa kunskapen, som kretsade kring det rituella offrandet som stod i fokus för den vediska religionen, av prästerskapet som byggde hela sin maktställning på att de, och endast de, kunde recitera de icke-nedskrivna formlerna och hymnerna som krävdes för att offret skulle accepteras av gudarna.

 

När den vediska kulturen århundradena före vår tid sakta pressas undan till förmån för prototyperna av dagens varianter av hinduism återinförs skriften i området, den samlade religiösa kunskapen skrivs ned, nya texter författas och gudastatyer skapas. Men trots att det visuella alltmer börjar betraktas som viktigare än hörseln för att nå kunskap om det gudomliga behåller det talade ordet speciella egenskaper som ljud vilket ger den skrivna texten som ljud högre status än den enbart skrivna synliga texten.

 

Sanskrit, ansågs vara det enda språk som religiösa sanningar kunde uttryckas med, och att lära sig hantera språket ses än idag som en aktivitet som underlättar vägen till frälsning (även om de s.k. diktarhelgonen senare påvisar att den yttersta sanningen kan formuleras på andra lokala språk). Ty den yttersta gudomliga verkligheten är en verklighet av ljud, sabdabrahman, och sanskrit blir därmed en tillgänglig manifestation av denna verklighet och anses dessutom vara det språk som gudarna använder för att tala sinsemellan.

 

Det är detta faktum som gör att ett mantra på sanskrit får en sådan kraft. Ljuden som ett mantra består av är hämtade från sabdabrahman, den yttersta verkligheten som inte låter sig beskrivas, men som heliga män lyckats få tillgång till och därmed delvis kan göra tillgänglig för människan att interagera med.

 

Det innebär också att en text, i första hand, inte är helig på grund av dess mening eller huruvida den kan förstås av människan som möter den, utan utifrån dess karaktär som ljud som reciteras. När t.ex. Rigveda reciterades var formen, inte meningen, så central att det vid fel uttal av en stavelse eller fras riskerade hela offerritualen att misslyckas.

 

Ljuden har ansetts vara så heliga att skriften i jämförelse periodvis betraktats som oren. Prästlärjungar instruerades därför att inte recitera Veda efter att ha ätit kött, sett blod eller ett lik, haft samlag, utfört en olaglig handling eller skrivit ner något.

Kunskap som tillägnats via läsning ansågs vara underlägsen den kunskap som en lärare muntligen kunde överföra. Sålunda uttrycks ”att lära” på många indiska språk med verbet ”att höra” och en lärd person är inte beläst utan en som hört mycket, en s.k. bahusruta.

Elever som lärde från böcker var den värsta sortens elever då böcker ansågs tillhöra den grupp av hinder för kunskap dit även spelberoende, teater, kvinnor, slöhet och sömn hörde.

 

Varför nu denna antipati gentemot skriften i det gamla indiska samhället?

 

Ja, skriften som återinförd i samhället ansågs fortfarande under period som något främmande. Sedan var prästerskapet intresserade av att bevara sin status som utgick från deras exklusiva kontroll över den religiösa kunskapen. För dem fanns ingen vinst i att kunskapen gjordes tillgänglig för alla. Ur pedagogisk synpunkt saknade texten också den närvarande lärarens, vars erfarenhet av att kontextualisera och förklara texten såväl som att kontrollera rätt uttal och tonfall blev inlärt, förmåga att fungera som ett föredöme för eleven i lärprocessen.

 

Senare traditioner tillför texten dess roll som meningsbärare. Det gäller framför allt Upanishaderna (de äldsta är från 800talet f.vt) – som rymmer de flesta av de begrepp som utgör kärnan för dagens moderna hinduiska inriktningar – till vilka en mängd kommentarer och tolkningar publicerats genom århundradena för att ”säkra” (eller kanske styra?) läsarens förståelse. Av mängden kommentarer och tolkningar som en text tillägnats under åren kan dess betydelse för de religiösa traditionerna utläsas och vissa hinduiska texter går överhuvudtaget inte att förstå utan de tillhörande kommentarerna och förklaringarna. Men samtidigt är blotta namnet Upa-ni-sad, viket kan översättas med att sitta nära, en hänvisning till att ursprungligen förmedlades kunskapen muntligen från en lärare till lärjungarna som vanligtvis bokstavligen satt ner framför honom.

 

Allt efter att tiden går ökar texternas status. Heliga skrifter får inte läsas av vem som helst. Att kopiera böcker och skänka dem till tempel blir handlingar som medför ytterst god karma. Inom vissa traditioner, t.ex. den gururörelse som senare blir känd under namnet sikhismen, hamnar boken som föremål i centrum för den religiösa kulten. Vissa texten går helt enkelt vidare till att betraktas som Murti, en synlig form av Gud. I Bhagavadgita förklarar Krishna att texten ska ses som ”den språkliga manifestationen av” honom själv på jorden. Att se boken blir sålunda detsamma som att se Gud. Och nu har det ursprungliga ljudet gått till att vara bild.

 

Och plötsligt förs även det visuella in i heligheten via den form av tillbedjan som kallas för Darshan som innebär att den troende, via gudastatyn eller gudabilden, genom att möta dess blick, ser och blir sedd av Gud. Men Darshan är i sig ett så fascinerade begrepp att det förtjänar ett eget framtida inlägg.

 

Ja, där gick jag några dagar i Norrtäljeland och uppdaterade mina kunskaper i hinduismen inför arbetsområdet jag skulle starta upp när sportlovet var över. Jag funderade över detta med ljud och mening och plötsligt, någonstans mellan stugan och pulkabacken, dök frågan upp huruvida om sabdabrahmans heliga ljud även kunde fungera i en kontext som svensk sportlovsskog. Väl hemma förverkligade jag mina tankar och så här blev det:

 

  

För övrigt anser jag att Carthago redan är förstört och att essän om Homo Documentus, den bildtagande människan, som publicerades i DN häromdagen är klart läsvärd.

Blogginlägg med hjälp av Anna Grå

Jag tänkte först göra en replik på Maries inlägg på Moodle. Detta spöklika rum med konstig stressande information (gäller detta mig?) och en känsla jag får av att inte ha hittat rätt. Den påminner om dataspelen mina barn hade när de var mindre där man kom upp till en högre nivå, eller annan värld om man gjorde rätt. Har jag inte hamnat där ännu? Åter till inlägget…om den radikala estetiken.  Alltså skriver jag här i bloggen istället. Vill skolan ha en radikal estetik? Marie, vill din skola skapa förutsättningar för det när det står emot andra behov? Jag menar inte att vi ska skylla allt på skolan, utan att bli tydligare för oss och andra vad vi vill och varför. Jag har funderat mycket på hur det blir i framtidens skola. Våra elever väljer kurser som ger meritpoäng. Det är en stor förändrning av ämnen till Individuella valet inför nästa år. Ord som lust, estetik, onyttig, praktiskt, mänskligt, skapande, oansvarig, den goda skolan dyker upp i min hjärna. Skolan måste förstå ”nyttan” med vad vi gör annars kan vi aldrig hävda oss mot de starka strömmar som kommer emot oss. När jag tittar framåt på den nya gymnasieskolan med alla seriösa, nyttiga, teoretiska kurser som är garanterat valbara och med ett medieprogram som läggs ner – vet jag inte om det kommer att bli så lätt i framtiden heller. Jag funderar just nu på hur vi ska få det stora ämnet Teknikutveckling (i den nya förslaget) att innehålla friheten att uttrycka sig och friheten att försöka skapa mening i den värld vi lever…

När vi bodde trångt i en liten lägenhet så sa vi till barnen att vi inte kunde ha något husdjur. Ni förstår nog vad som hände när vi flyttade till villa…och snart blev den lilla katten (som jag trodde skulle sköta sig själv) flera. Nu är de kastrerade, men mars påverkar dem ändå. Jag blir ständigt avbruten av en kurrande närgången hårig sak. Så nu tar bloggen slut. Jag skulle gärna prata vidare om estetiken någon annan gång med er. 

/Karin

Den helg som var, den helg som kommer

Lyssnade förra veckan på Klas Dykhoff från Dramatiska Institutet som i UR:s regi, och i deras lokaler, talade om Ljudets betydelse vid ett seminarium. Det var intressant även om det mesta tangerade kunskap som förmedlats under hösten till mig under MEP-kursen. Fast han visade en del spännande filmklipp som t.ex. inledningen filmen Contact, baserad på Carl Sagans bok, där sannerligen ljud, icke-ljud och bild kombineras och harmoniserar på ett underbart sätt för att skapa mening och betydelse inom betraktaren utifrån filmens bärande idé.

 

 

 

Helgen som var präglades av att Åsa tog med de två små barnen till stugan och lämnade mig kvar hemma med den stora dottern. Jag hjälpte henne ordna en middag för sin bästis som hon hade bjudit över och de satt senare på kvällen tillsammans i soffan, med en skål grillchips framför sig, och hånade alla artister som uppträdde i Melodifestivalen. De har båda lämnat schlagermusiken bakom sig, tolv år gamla som de nu är, för mer emo-relaterade orkestrar. Alla gamla lojalitetsband till tidigare dyrkade idoler är nu som bortblåsta.

 

Även Måns Z är nu en tönt.

 

Själv drack jag ett glas vin och ägnade mig åt intressanta projekt som att ladda ner program från P1:s Vetandets värld, undersöka hur man gör ljudfiler tillgängliga från en bloggsida och fördjupade mig i Picasa 3:s underbara möjligheter som digital bildbehandlare.

 

Jag antar att det kvalificerar även mig som tönt. I deras ögon.

 

På söndagen, innan övriga familjen kom tillbaka, gjorde jag s.k. moderna-män-saker: jag rengjorde badrummen, dammsög, skurade golven och lagade till en söndagsstek för middagen. Såsen styrde dock Åsa upp när hon kom hem. Men underbar som hon är poängterade hon att även jag hade kunnat få till den om jag bara hade försökt.

 

Den helg som kommer ser dock också väldigt spännande ut. För lördagen är nämligen barnvakt ordnad och ser ut att fyllas med en middag hos Peter och Paula, pilsnersamkväm med Jörgen, min vän som av någon outgrundlig anledning flyttade tillbaka till Luleå men som under helgen förgyller huvudstaden med sin närvaro, och som en perfekt avslutning på kvällen: ett besök på Sthlm Reggaeklubb nere på Strand vid Hornstull där Christopher Ellis och, inte minst, Syster Sol uppträder.

 

 

Christopher Ellis är väl mest känd för att vara son till legenden Alton Ellis, vilket gör att jag inte har några större förväntningar på honom, men han får gärna överraska mig. Syster Sol däremot gör mig glad och lycklig varje gång hon uppträder, vare sig det är som soloakt eller som del av Livelihood. Hon är alltid full av smittande positiv energi och baktaktsglädje i alla de kulörer. 

 

Jag ser fram emot att höra alstren från hennes kommande skiva. 

Och jag ser fram emot att få dansa och ha roligt med Åsa. 

Det förtjänar vi.

 

Vad jag hämtade från Vetandets värld? Bland annat den här ljudfilen, om hur vårt bildtittande har förändrats genom århundraden, som är ett samtal mellan Lena Johannesson, professor vid Göteborgs universitet och Solfrid Söderlind, professor och chef för Nationalmuseum. Jag hade velat kunna ordna det så att den spelades upp vid ett endaste klick på länken men jag lyckades inte lära mig hur det skulle gå till. Den får laddas ner istället och spelas av intresserade.

 

P1 är för övrigt en fantastisk kanal. Jag är beroende av den. Och deras digitala arkiv på nätet är en guldgruva full av skatter.

 

Picasa, Googles bildbehandlingsprogram, bekantade jag mig med genom att slänga ihop några bilder från de senaste årens besök på Uppsala Reggaefestival till en liten stillbildsfilm som en sorts aptitretare för de vänner som jag brukar åka till festivalen med. Jag har varit där alla år sedan starten 2001. Får jag medalj snart? Hur som helst: kanske ville jag vältra mig i nostalgi. Kanske ville jag bara göra ett återbesök i glada minnen. Kanske längtar jag efter sommaren.

 

Hur som helst fungerar filmen. På mig i alla fall. Jag vill ha sommar igen.

 

 

Och jag vill ha den nu.

 

Jag ska avsluta med en bild. För andra året använder jag nu mig av bilder, på ett litet mer genomtänkt sätt, i religionskunskapsundervisningen för årskurs 8. Jag har en sådan klass nu.  Vi tar oss för tillfället an ett arbetsområde som jag döpt till Kristendomens rötter där vi sätter fokus på hur Jesus lära förvaltades av den kristna kyrkan som institution från dess uppkomst och fram till och med reformationen.

 

Varje vecka, som alla har sitt eget tema eller fokusområde, avslutas med att jag klistras in en bild i deras reflektionsböcker (dvs vanliga skrivhäften döpta av mig till något mer storslaget). Bilden är okänd för dem när de först möter den men bilden illustrerar något eller kan relateras till/förklaras med hjälp av kunskap hämtad från det vi ägnat oss åt under veckan som gått.

 

Till bilden får de några hjälpfrågor. De två första är alltid: Beskriv vad du ser på bilden! (dvs allt du ser som kan vara viktigt att notera för att du senare ska kunna förklara den). Förklara bilden! (dvs på vilket sätt hänger den ihop med det vi läst och talat om under veckan som gått?)

 

Det roliga är att det oftast finns flera ”rätta” svar. Jag brukar poängtera att det viktigaste inte är att pricka in min tanke med bildvalet eller konstnärens tanke bakom motivet, utan att den förklaring de ger fungerar ihop med beskrivningen som den bygger på – förutsatt att kunskapen som används är relevant för arbetsområdet.

 

Igår mötte de bilden jag avslutar mitt inlägg med. Någon som kan förklara den? Utan att ha deltagit på mina lektioner. Jag kan ge följande ledtrådar: tid – den kristna kyrkans första århundraden, fokus – alternativa kristna läror.

 

Beskriv bilden!

Förklara bilden!

Vilken betydelse har trädet i bilden?