TRETTONplusSTINA.

Första riktiga sommarhelgen och doften av gräs och solvarm hud dröjer sig ännu kvar i näsan. Vid Zinkensdamm där jag bor kan man varma sommarkvällar höra brölet ifrån överförfriskade picknickare ifrån såväl Skinnarviksberget som Tantolunden. Hos mig är det dock lugnt, ett stilla snusande ifrån tre små flickor som sover med öppna munnar är det enda som stör (eller skapar?) friden. Jag är gräsänka sedan några dar och vore jag inte så fullständigt slut så skulle längtan efter ett vuxet sällskap kunna infinna sig. Tänker på dem som alltid är ensamma när barnen har somnat, och på vilken fantastisk tillgång den medierade kommunikationen är för människor som av olika anledningar inte kan förflytta sin lekamen. Telefoner, communities, bloggar (!), spel. Att kunna umgås, samtala, gå på fest, fast man sitter utanför en nedsläckt barnkammare är ändå en fantastisk möjlighet. Om man bara orkar…

Länge har man ju, inom forskningen liksom i folkmun, gjort skillnad på det liv som levts i ettor och nollor, jämfört med det som pulserat av kött och blod (In Real Life). Under Pirate Bay-rättegången turnerade de åtalade en fråga om vad som hänt IRL med att de inte längre talar i dessa termer. Deras distinktion gällde istället livet AFK (Away From the Keyboard) till skillnad emot det liv som levdes genom/vid tangentbordet. En helt rimlig distinktion tycker jag, om än svindlande i vissa dimensioner. Nu är inte längre de nätbaserade platserna för umgänge, handel, politik, m.m. i stort skilda ifrån andra platser exempelvis vad gäller lagliga rättigheter och skyldigheter. Man kan tjäna, äga och göra av med pengar i otaliga former på Internet. Köpa och sälja. Leka och spela. Begå brott.

När min äldsta dotter, Rut, var fyra år ville hon ofta tillbringa tid i den virtuella världen Second Life. I Second Life kunde hon förutom att äga en vuxen kvinnas kropp och ha hår ned till midjan (något som verkade lockande på henne) både gå på havsbottnen och flyga. Vi fick hjälpa henne att logga in och förflytta sig (till någorlunda barnvänliga platser), men själva navigationen i den virtuella världen lärde hon sig snart att bemästra. En eftermiddag stod jag i köket och lagade mat och försökte roa hennes lillasyster Mina, då ett drygt år. Plötsligt ropade Rut ”Mamma, Mamma, jag kan inte röra mig”. Synen på skärmen var förfärande: mitt lilla fyraåriga barn (med en vuxen kvinnas kropp och hår ned till midjan) stod omringad av stora biffiga FBI-agenter, som samtliga tryckte sig emot henne. Hon hade klampat in på privat område och endast en snabbt manövrerad flygtur fick henne ur deras grepp. En virtuell värld med skrämmande förtecken: riktiga pengar, riktig äganderätt, riktiga övertramp, där ett litet litet barn (med oansvariga föräldrar) kunde klampa omkring hur som helst. Numera får hon bara vara på Bolibompa-webben, och nöjer sig tack och lov med det.

Genom de öppna fönstren hörs spridda ljud ifrån Hornsgatan. I lägenheten är det är stilla, endast några försynta fnysningar ifrån minstingen (Marta, nu fem månader) spräcker tystnaden. Med en sambo på jättekul konferens i Boston, en 16-åring (bonusdotter) på jättekul picknick på stan och tre sovande små känner jag mig ganska ensam och lite trist, kanske som en mamma helt enkelt. Fast en mamma som utan att vara en dålig sådan faktiskt skulle kunna gå på nöjespalats, rockkonsert eller engagera sig för att rädda världen redan denna kväll, utan att behöva lämna barnen i sticket. Det mesta kan man faktiskt göra i ettor och nollor, med (nästan?) samma intensitet, känsla och socialt engagemang som AFK. Men en sak finns som inte alls kan göras i virtuell skepnad (med större framgång i alla fall): sova. Och det är vad jag längtar efter allra mest just nu. God natt och all lycka med era magisteruppsatser och projekt!

Stina B

Under konstruktion

Bloggen öppnar i 1 februari -09.