Vila

Vill ge nåt jag gjorde precis där någongång när Trettonplusen rullade ihop sig, föll i dvala.

Märker vi av en kort tid av sömnlöshet nu? Uppjagad av öl? Eller börjar ett verkligt uppvaknande?

Ibland när jag smugit nära den tungt vilande kroppen och gått igenom alla inlägg har jag stannat upp, slagits av vilken fin sak bloggen ändå var.

Är.

Fantastiskt.

A Grand Day Out

Jag håller animationsworkshop för lärare i Gnesta kommun.
Leranimation. Wallace och Gromit i klassrummet.
Jag berättar om tidiga metoder att åstadkomma rörliga bilder. Flippböcker, zoetrope, Muybridge och märker att jag letar mig tillbaka till det gamla Egypten.

Berättar om en korridor. Bilder på fåglar. Små variationer mellan varje bild. Vingarna lyfts, breder ut sig och ned igen. Kejsaren bekvämt placerad i en liten tron på en vagn, stirrade in i väggen, på fåglarna, medan ekipaget dras framåt. Och de lyfter sina vingar. Svävar. Och så ned igen. 

 

Jag börjar tvivla på mig själv. Minns jag rätt? Har jag läst det här någonstans?
Eller har jag drömt om det forna Egyptens sätt att åstadkomma rörliga bilder? 

Jag granskar lärarna i Gnesta. Ingen verkar ha något att invända.

Jag sammanfattar.

 

Animation handlar om att skapa rörelse medan film fångar den.

Per = Tisdag/Returrytm/Förmaning/Omedvetet [etc]

Spectroscope

På långfredagen (jag vet det är länge sedan) hjälpte jag Spectroscope att filma en spelning på Kafé Lillebror i Eskilstuna. Oscar från bandet (han som spelar gitarr och bas med fötterna på en Roland PK-5) har klippt ihop I wish I could do magic, en trevlig låt med en titel som förövrigt sammanfattar min nuvarande status angående rapporten. Enjoy.

/per

Into the light of the dark black night

 

Jag sitter i soffan med Einar i famnen. Han har precis somnat. 
Dörren står på glänt och en koltrast sjunger.

Jag har suttit hela dagen hängandes över datorn och försökt komma någonstans med projektet. Får idéer. Tar dom tillbaka. Lyssnar på inspelade samtal med lärare. Tror mig hitta något. Vet förresten inte. 

Naturligtvis får jag Blackbird i huvudet. Det får man alltid när man lyssnar på koltrastar. Och jag är säker på att Beatles är historiens band med stort B. 

(Depeche Mode är förresten stora D)

/per

Ansvar

Häromdagen fick jag post.
Du är utvald att delta i Sveriges Radio P4:s Svensktoppsjury
Carolina Norén ler och pekar mot mig. ”You’re the One!”

Jag tar mig samman. Bestämmer mig för det enda rätta.
På första plats: Du är min man med BAO och Helen Sjöholm.

247 veckor på listan. 

Inte en chans att Helen åker ut.

Not on my watch. 

Listan vilar på dina axlar!

/per

Tidsmarkörer

INT. KVÄLL. VARDAGSRUM
Måndag 16 mars 2009
I soffan sitter Per. Bredvid ligger Einar och sover. ACE är i köket.

                                                             PER
                            Jag måste göra nåt till bloggen ikväll.

                                                             ACE
                                                             (off)
                       Va? Redan? Jag tyckte du höll på med det alldeles nyss.

                                                             PER
                                          Det är två veckor sedan.

                                                             ACE
                                                             (off)
                              Herregud, jag tyckte det var alldeles nyss.

                                                              PER
                                          Det är två veckor sedan…

ACE kommer in i vardagsrummet.

                                                              ACE
                                       Det är så man vet att tiden går.
                                       Att det är dags för bloggen igen.

                                                              PER
                                                            Mmm.

(Mer blogg i manusstil? – läs min kompis Helena: http://gamlaskolan.wordpress.com)

Andra tidsmarkörer i mitt liv just nu:

AHA, det är söndag – NIP/TUCK SVT 1 kl 21.15

AHA, det är måndag – Alla grannar ställer ut sina soptunnor för hämtning

AHA, det är tisdag - Backar nästan på soptunnan när jag åker till jobbet

AHA, det är onsdag – Tacka nej till Thomas mailfråga om jag ska spela innebandy ikväll (hinner inte just nu)

AHA, det är torsdag – Ensam hemma med Einar när ACE går på Eskilstuna filmstudio

AHA, det är fredag – Kö framför TACO-hyllan på Coop (går förbi och fnyser)

AHA, det är lördag – morgondansa med Einar till sid fyra på Stevies Songs In The Key of Life (As är vår favorit)

Försäljarmanér

När din dag i trettoncykeln närmat sig oroväckande fort och de snillrika resonemangen ännu lyst med sin frånvaro har du ibland sneglat mot den. Den har verkat så lockande. Så kravlös och enkel. Lätt som en plätt (ja faktiskt en ren glädje) men ändå kreativ, modern, tidstypisk. Kanske det enda rimliga för oss arbetande och pendlande och skapande (och allting annat) studenter. Se, där är den – Mikrobloggen. En enda mening (www.bloggy.se) eller kanske bara ett ord (http://nanoblogg.se)? Underbart är sannerligen kort, kort, kort.
Men det är väl som att bara läsa löpsedeln och inte ett ord i tidningen säger de som inte vill dig väl .
So What, svarar du, när köpte du senast en tidning (nu räknas inte DN som fortfarande ligger vikt på stolen i hög “jag-läser-i-fatt-hela-veckans-kulturdelar-till-helgen)? Just det, efter din genomskummade Metro gäller ändå bara de få orden på Aftonbladet/Expressens gula rubrikplakat utanför Pressbyrån. Så varför inte låta det fortsätta? Ta det in i dig. Reducera resonemangen som den där såsen du sjuder långsamt precis som kockarna på tv en gång visade. Rör försiktigt då och då. Tillslut ser du nyfiket ned i karotten och de kärnfulla fragment som samlats. Räds ej den ringa mängden. Ge dem till världen, ty välvilliga läsare skall tolka dem. Likt kaffesump.

/Per

Pendlarelectronica

På väg hem dök den lilla melodin upp.  
Jag kunde inte låta bli att spela in.
Pendlarelectronica.
phhq / someone (someone)

/per
 

Pendlarblues

Pendlarblues

Jag råkade nyligen se om slutet av Appollo 13. Jag försökte värja mig, fnyste åt stråkarna. Det gick inte. Fast. Tårögd. Klump i bröstet. Till min jungfrufärd med Tretton ville jag göra nåt liknande. Med mobiltelefonen (naturligtvis). Tack Dusty. Tack Einar.