Lyckan kan vara SEX…

…till skolan inköpta H2:or.

Junior-MEP

Har fått starta upp en liten juniorfilial till MEP - dvs en SV/SO inriktning på skolan – där jag givetvis passar på att testa gamla bekanta såväl som nya idéer jag fått (och förhoppnings kommer fortsätta få) under det senaste året som elev på DI och Södertörn.

Denna filial – Junior-MEP? – kan man besöka i deras nyskapade digitala hem: http://svsosh.blogspot.com/

Välkomna!

Ny termin, nya friska tag?

Jag antar att vår blogg inte kommer vara prioriterad för oss under denna termin med alla andra uppdrag som våra liv består i. Och ärligt talat är jag osäker på vilken som är min veckodag.

Jag tycker att när helst någon har lust ork att bidra med något kan man göra det…oavsett veckodag.

Själv uppdaterar jag regelbundet mitt privata hem i bloggosfären: Vegaland och dit är man alltid välkommen.

Må gott alla tills  vi ses igen.

Tacksamhet

Jag ska inte vara långrandig.

Jag ska inte vara pretentiös.

Jag ska bara säga tack.

Tack för den här terminen.

Det långrandiga och pretentiösa lämnade jag kvar i Vegaland.

Textmoln – framför mig, inom mig.

Den är snart klar. Hade inte respiten till måndag dykt upp så hade jag nog kunnat pressat mig fram till ett hyfsat resultat att lämna idag. Nu behövde jag inte det. Istället kunde jag ägna onsdagskvällen åt fotbollsmatchen och två glas whiskey. Det var inte helt fel. Jag har så mycket ord i huvudet just nu att det gör ont att andas. En paus från skrivandet, från tänkandet, var underbart att få.

Istället körde jag den befintliga textmassan genom Wordle som skapar ett grafiskt textmoln baserat på de mest använda orden. Det blev ju fint, även om jag blev lite besviken på att så få avancerade termer kom med trots att jag valt att wordle skulle sålla bort de vanligaste svenska orden.

Nej, nu får jag ligga i de sista dagarna med facklitteraturen och synonymlexikonet så att måndagens textmoln ser lite mer avancerat ut. Innehåll och form i all ära men ytan är ändå det viktigaste.

Eller hur var det nu?

Att berätta sig själv.

”Jag dricker svart kaffe. Jag skriver akademiska. Jag dricker mer svart kaffe. Jag röker en cigarett. Jag skriver mer akademiska. Jag gör det bra. Jag har druckit svart kaffe, skrivit akademiska och rökt förut.

Det är skönt att vara i bekanta trakter igen.

Det sägs att det finns bloggar som berättar om världen och försöker förändra den. Jag har aldrig förstått det där. Jag kan bara skriva om mig. Kanske därför läsarna och kommentarerna blir allt mer sällsynta. Men jag tänker inte sälja mig. Jag tänker inte hora för uppmärksamhet. Jag vänder världen ryggen. Och blickar inåt.”

Det är skönt att vara i bekanta trakter.

Ovanstående rader skrev jag på min blogg för några dagar sedan. Ja, jag har en sådan. En alldeles egen. Den heter Vegaland – Sällsamma sånger från Sundbyberg och har funnits i sin nuvarande form i lite mer än två år. Jag antar att den är ett uttryck för mitt behov att få berätta… mig själv. Mitt främsta begär är onekligen det narrativa och min identitet är likaså den narrativ. Jag inser det mer och mer för varje dag som går, för varje text som skrivs, för varje del av mig själv som görs synlig.

Jag har berättat mig själv över nätet ända sedan det blev tillgängligt för mig. Långt innan blogg som begrepp existerade skrev jag dagboksliknande texter i några av de första forum som fanns för det. Det måste vara över tio år nu. Någon gång från mitten av nittiotalet. Och fast jag alltid skrev under synonym och utan bild fylldes mitt behov av att se och bli sedd. Det var fantastiskt att upptäcka och inse att det fungerade så (för att inte tala om att alla terapeutkostnader jag lyckades spara in på så sätt). För mig. Och säkerligen för alla andra som skrev regelbundet i samma forum.

Dessa skrivforum var små förhistoriska embryon till de stora communitys som senare utvecklades och som ungdomarna efter ett tag tog över. Många krävde dessutom ett godkännande från forumets ägare eller moderator för platserna var begränsade. Antalet aktiva skribenter kunde vara sexton, som jag minns från ett exempel, och för att bli en av dem, i mån av plats, fick man skriva provtexter och skicka in och sedan hoppas att moderatorn tyckte att de var så pass välskrivna och fyllda med intressant innehåll att man sedan fick en av platserna när möjlighet fanns.

Jag vet inte hur jag kunde bli invald. Mina texter på nittiotalet var svarta inåtblickande ältande litanior. Men det var det väl som var gångbart. Vem vill läsa någon som berättar om att de dammsugit golvet och sedan ämnar skura det? Det är ju tankarna och känslorna man vill åt i mötet med andra människor. Och dem där sista åren i äktenskapet, innan jag vågade sätta ord på allt inför henne och kanske framför allt inför mig själv, var det via skrivandet, att se mina egna tankar och känslor svart på vitt framför mig, som jag dels kunde andas och dels nådde en förståelse av det sammanhang jag befann mig i.

Sedan jag lade jag ner det inåtblickande forumskrivandet. Jag mötte Åsa, hon blev en del av mitt liv och plötsligt kunde jag andas igen utan problem. Jag fortsatte skriva sporadiskt vid behov men nöjde mig med att spara texterna som mail ställda till mig själv.

Men givetvis har skrivandet förändrats. Sedan jag skaffade en offentlig blogg, som även de som känner mig i det verkliga livet läser, försvann de mest privata och innersta tankarna och känslorna. Jag antar att det var oundvikligt. Det narrativa formas efter det sammanhang det verkar inom. Och jag är dessutom lycklig nu och har inte längre samma behov av att älta ångest och instängda tankar genom att skriva.

Sålunda skriver jag därför nu om golv, damm, städning och andra intressanta ämnen.

Min äldsta dotter tycker för övrigt också om att skriva, att vara uppkopplad och att se och bli sedd. Men för henne tar det sig andra uttryck. Hennes narrativa begär kanaliseras just nu i att skriva en egen fortsättning på Stephanie Meyers Twilight-svit. Hon är uppe i 84 tätskrivna wordsidor nu, åtminstone sist jag frågade, och av det jag läst börjar hon bli riktigt skicklig i att använda språket sett utifrån hennes ålder. Jag vet att hon har skrivit in sig själv som en fiktiv karaktär i denna berättelse och det är onekligen ett intressant sätt att bearbeta sina tankar om identitet och tillvaron som hon valt.

Nätet använder hon till att chatta över MSN och kommunicera via kommentarsmöjligheten i Bilddagboken. Bilderna hon publicerar där är visserligen i första hand en utgångspunkt för de samtal hon sedan för via kommentarer med sina vänner. Men de fyller nog, och då framför allt de collage hon blir allt bättre på att sätta samman, fler funktioner än så.

Så jag misstänker att hon är mer multimodal i sitt skapande av sig själv än vad jag är, som nog – efter mitt långvariga (miss)bruk av det – sitter ohjälpligt fast i det skrivna ordet. Trots att hon bara är tolv år. Och trots att det är jag som kan förklara begreppet.

Men vem behöver förklara något som är självklart?

De med och de utan betydelse.

Jag har också sett henne. Susan Boyle. Det var inte helt oväntat Anders, min anglofiliska vän och kollega, som visade mig klippet för några dagar sedan. Ja, vad ska man säga? Hon sjunger makalöst vackert och jag låter mig manipuleras av hela upplägget till den grad att jag nästan får tårar i ögonen av insikten att hon nu inte längre tillhör gruppen människor helt utan betydelse. Nu kommer hon få sin stund i rampljuset. Bra Susan, njut av din stund i uppmärksamhet. Du förtjänar den.

Men var tog Pol Pot (Paul Potts?) vägen? Han som sjöng sig fram i rampljuset förra året. Är hans stund över nu? Är han återförd till kategorin betydelselösa människor igen?

På tal om det. Jag läste klart Johan Klings hyllade Människor helt utan betydelse i helgen som gick. Den som bland annat fått beröm för det fantastiska stilistiska språket. Vad menas egentligen med ett stilistiskt språk? Jag inser att jag inte har en aning.

 

Jag läser förlagets saxade recensionsklipp från olika tidningar och samlar ihop allt språkrelaterat i förhoppningen om att komma det stilistiska på spåret:

 

Varsamt, mycket varsamt, målar han fram sin Magnus som den enda betydliga människan i en stad av silhuettklippta obetydligheter. Det är en vacker och ömsint debut som är diskret som en snyftning i eftermiddagssolen.
Jonas Thente, Dagens Nyheter

 

Elegant är det, helt enkelt. En klassisk liten flanörroman full med fina detaljer, med skildringar av skuggor och ljus – av aprikosfärgad skymning, stilla dragande moln och grus som dammar över skorna. Prydligt, men också stämningsfullt. Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd.
Anneli Dufva, SR

 

Det är en liten nätt volym; en bladvändare fylld av glasklart språk och vackra vemodiga bilder från ett sommartomt Stockholm.
Mikael Ankarvik, Norra Skåne

 

Med ett avskalat rent språk fångar han precist det sociala spelet och tränger utan större åthävor in under huvudpersonens hud.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar

 

Jag blev i alla fall först lite besviken. På boken. Kanske för att jag är så förtjust i filmen han gjorde; Darling. Jag tyckte det kändes som en bok skriven av en människa hämtad från en reklambyrå som skrivit en liten novell med hjälp av sin (stilistiska?) yrkesförmåga. Skickligt hantverk men utan den innerliga och djupa relation till det skrivna språket som jag romantiskt inbillar mig att s.k. riktiga författare har.

Men visst, mediaelitens elitistiska ytlighet, huvudpersonens handlingsförlamning och låga självkänsla gav mig onekligen ont i magen. Kling manipulerade mig antagligen lika skickligt som producenterna bakom den brittiska talangshowen. Och det är väl ett tecken på att vara en riktig författare: att kunna få läsaren dit man vill?

 

Dessutom tog min relation till boken inte slut efter att sista sidan var läst. Den har fortsatt att hemsöka mig. För nu är jag i första hand inte besviken på boken. Utan på mig själv. Ty alla recensionerna fortsätter att rida mig likt maror om natten. De kan ju inte alla ha fel? Och är det inte de som har fel… då måste det vara jag som inte förmår att se vad de ser i boken.

 

Kling kan det här, han har fullständig kontroll över det vardagsspråk han klär sin berättelse i, inte minst i de ofta virtuosa dialogerna. Den inre monologen är finstämd och uttrycker lika lågmält som effektivt huvudpersonens handlingsförlamning. Och man slås av den innerlighet med vilken han förmår skildra mänsklig patetik utan att vända bort blicken eller ens trösta läsaren med en förlösning.”
Jens Liljestrand, Sydsvenskan

 

I dialogerna finns vackra tomrum, uteblivna ord och fraser som genom sin frånvaro bara blir tydligare och starkare. De understryker det fint utmejslade psykologiska spelet mellan karaktärerna.
Fredrik Borneskans, Borås Tidning

 

Det är en liten bok, drygt 150 sidor, men med hög densitet. Det som överraskar mest är Klings språk. Rent, utan skönhetsfläckar, med en tvingande poesi mellan orden. Resultatet är exakt och djupt som en Edward Hopper-tavla. Rent stilistiskt är det en inre monolog byggd på dialog hämtad ur dessa vardagsmöten där inte människorna, men väl deras prat, förefaller vara helt utan betydelse och där alla säger en sak och menar något annat. Det är grymt skickligt, språkligt nerkokat, avskalat, effektivt, minerat.
Landskrona-Posten

 

Jens, Fredrik, Landskronaposten… Nåd, jag ber om nåd! Jag orkar inte längre. Det är jag. Det är mig det är fel på. Jag förstod inte. Inte då. Men nästa gång jag läser boken vet jag att också jag kommer att se det ni såg. Jag lovar.

 

Den kom bara vid fel tillfälle för mig. Böcker kan göra det. Som den där gången jag försökte läsa Satres Äcklet trots att jag befann mig i ett religiöst universum iklädd en religiös identitet med de heliga tovorna i skägg och hår. Det gick inte. Den gången fick jag för övrigt också ont i magen.

 

Ja, så var det nu också. Klings bok kom till mig vid fel tillfälle. Jag ville inte bli påmind om allt det där jag ansträngt mig så hårt för att hålla på avstånd: känslan av att vandra genom dagarna som en av människorna helt utan betydelse.

 

Nästa gång jag läser den, när det rätt tillfälle, kommer allt gå bättre. Jag kommer också associera till Hjalmar Söderberg, Annelie! Ty det är en man som betyder något.

 

För mig.

 

Men jag vill inte sluta i melankoli. Inte som Magister Glas. Jag vill vara något annat. Valborgsmässoaftonskanin Santelius, med presenter… det vill jag vara! Så varsågod… här kommer några vackert målade (visuellt eller audiellt) brinnande häxägg:

 

 

 

Jag är sådan. Jag kan vara sådan. En ohelig treenighet av stillsam dans alldeles inom sig själv, med känslorna likt anemonens spröt svävande runt om kroppen, hyperreaktiva och transparenta, utan att det alls är märkbart på ytan. Inte ens en enda krusning.

 

Som om det vore eftersträvansvärt.

 

Så galet.

Waitin” around to die.

Jag funderar på form och innehåll.  För mitt Northeimprojekt blev det (som oftast i skolans värld) det skrivna ordet som hamnade i fokus trots nyttjandet av webb 2.0 för de historiska blogginlägg som eleverna författade. Visserligen använde vi oss av både film och bilder under lärsekvensens första transformationscykel men under den andra transformationscykeln, där eleverna skulle gestalta sin förståelse, fanns bara det skrivna ordet att välja på. (Men indirekt finns ändå andra medieformer representerade i många elevers texter likt matriserrs texter likt matriser att hämta känslor och handlingar för rollfigurerna från, vilket kanske inte är så förvånande: film som input ger filmisk text som output. Dessa elever vred det skrivna ordet i multimodal riktning för att omforma situationen för att passa det behov mot vilket de var orienterade.) Så hade jag iscensatt det

I efterhand är jag inte helt nöjd med detta. Till stor del innebar det att den frihet och kontroll som jag uppfattade att eleverna gavs mest var skenbar. Innehållet kunde de påverka. Men formen var låst för dem. Och om då formen är en del av innehållet genom att den styr vilket innehåll som möjligt att presentera. Hur mycket kunde eleverna då egentligen påverka? Jag har funderat på varför det blev så. Jag vill tro att det berodde på någon form av välvilja att hjälpa eleverna att begränsa alternativen inför deras uppgift att producera och presentera en representation. (Men kanske bottnar det mest i en osäkerhet i mig inför hur dessa varierande representationer annars skulle bedömas.) Det fanns redan så mycket annat nytt för dem i arbetsområdet. Likt kemilärarna i Design för Lärande skulle elevernas eftersökta förståelse i SO – i grundskolans senare år – för första gången konkretiseras med hjälp av en berättelse.

Min utgångstanke har ju varit att undersöka kopplingen mellan narrativitet och Web 2.0 Storytelling som ett sätt att bearbeta, befästa och förmedla kunskap och förståelse. Jag har framför allt varit intresserad av att finna en form för undervisningen som gav eleverna chansen att öva sin förmåga att tolka och samtidigt skapa en förståelse för ett specifikt historiskt skeende och för hur ett sådant kan upplevas och förklaras ur olika perspektiv. Kunde narrativiteten, i form av ett regelbundet bloggskrivande för eleverna, fungera som en röd tråd (en didaktisk design?) för ett arbetsområde vars syfte var att öka deras medvetenhet om att den Stora berättelsen, såsom historien ofta presenteras, egentligen består av många små som sinsemellan skiljer sig åt?

Det är i alla fall otroligt roligt att få bearbeta resultatet av detta projekt. Ändå gnager den låsta formen i mig. Den gnagde ganska illa ända tills jag omformade det kommande arbetsområdet för årskurs 9, övningen i att analysera, till något som åtminstone släpper in mer gestaltningsformer än det skrivna ordet: 

Framtidsfrågan

Det är dock fortfarande låst till bloggens form. Och det är fortfarande långt kvar tills eleverna får dansa fram sin samhällsanalys inför mig. Men allt har sin tid (och kanske plats).

I övrigt är jag hypokondrisk. Min vänstra arm och axel domnar bort, pirrar och gör ont. Den har gjort det i flera veckor nu. Kanske går jag till en doktor snart. Kanske. Ty jag är inte den sortens hypokondriker som ränner till doktorn regelbundet. Jag lider i tysthet. Lider och fantiserar ihop nya hemska diagnoser som kommer att ställas på mig om det väl fastlås vad som orsakar mitt tillstånd.

För tillfället ser jag framför mig Amyotrofisk lateralskleros.

Och det verkar inte alls kul.

Därför blir Townes van Zandts sång om sin vän vid bordet extra vacker i mina öron. Jag är nog lite sårbar just nu. Precis som hans vän. Men vem skulle inte gråta om Townes hade skrivit en sådan här fantastisk sång om en.

En längre version med hela introt där vännen berättar om sitt liv, dock med lite sämre bild, finns här.

Vad har jag gjort?

Tilltalet ska vara personligt. Inte privat. Vad innebär det egentligen? Betyder personligt att formen är genomtänkt, lite lagom kulturkreddigt nischad – full av nonchalant droppade spår av möjliga konnotationer till allehanda hög- och populärkulturella traditioner – med en egen touch över det hela, medan innehållet – präglat av tillrättalagda lagom uppseendeväckande tankar och känslor – egentligen spelar andra fiolen?

 

Och privat, är det då tankarna och känslorna är av den magnituden inombords att de lämnar hemmakajen och vildsint ger sig av i riktning: Planlöst – utan att hamnkaptenen hinner, eller kanske bryr sig om, att kontrollera huruvida någon annan hamn egentligen är intresserad av att ta emot dem? Då formen hamnar i skymundan bakom ett innehåll som för subjektet är AlltSomBetyderNågot, men som för alla andra som behärskar den sociala koden blir till en potentiellt påträngande pinsamhet: ty innan något kommuniceras måste budskapet filtreras till den grad att… det blir personligt, inte privat…

 

…och den eventuella betydelsen överlämnas till mottagaren att definiera eller överhuvudtaget se.

 

Äsch. Vad vet väl jag? Jag har aldrig någonsin funderat över tilltalsproblematik tidigare. Jag blir bara så förvirrad ibland av alla borde och måsten. Och kanske är det därför jag viger denna veckas inlägg till den lägsta och mest privata formen av bloggestetik:

 

Bloggbekännelsen. Den som ingen bett om men ändå blir påtvingad. Likt ett skepp kommer lastat…

 

Lyra fick en gummianka av min vän och kollega Hasse i födelsedagspresent. Hon blev glad. Det visade sig dock vara Satans egen gummianka från Helvetets innersta domäner. Den kunde nämligen börja kvacka – helt oprovocerad – när som helst under dygnet – och sedan fortsätta kvacka tills den själv fann lust att vara tyst. För den gick inte att stänga av när den väl satt igång.

 

Häromdagen kvackade den på i över tolv timmar. Och jag kunde inte kasta bort den. Lyra älskar sin anka. När hon hade somnat för natten satte jag mig framför datorn och skrev lite håglöst på min projektrapport. Jag kunde höra ankan kvacka i badrummet. Trots att dörren var stängd. Jag försökte vänta ut den. Den skulle snart ge upp. Men nej. Det var förgäves.

 

Till slut – halvvägs som jag var nerför vansinnets brant – reste jag mig från stolen, letade rätt på ankan och virade in den i en handduk. Sedan placerade jag den på kylskåpet längst in i köket, så långt bort från mig själv som möjligt. Det gjorde att även jag kunde somna den kvällen. Även om jag av någon anledning sov oroligt.

 

På morgonen, när jag klev upp för att laga barnens havregrynsgröt, rådde tystnad i köket. Det tog ett tag innan insikten om vad det innebar landade i mig. Jag vände mig mot kylskåpet. Handduken låg kvar där jag lagt den. Jag vecklade upp den. Gummiankans stela livlösa ögon mötte mina. Den var död. Troligen kvävd till döds.

 

Jag var en mördare.

 

 

Nästa natt var drömmarna en enda lång anklagelseakt riktad mot mig. Det goda liv gummiankan hade levt och som jag hade tagit från den hemsökte och red mig likt en mara. Ungefär så här var det…

 

Vibrerande blå tidsklyka

 

Jag är sjuk. Ser du det? Jag misstänker att du gör det. Jag kan inte längre dölja det. I mörka rum går sjukdomen att skönja likt ett sken som tränger fram ur mina porer. Men det svider inte. Tvärtom är det stunderna då jag till synes glöder som den annars dova bedövande känslan av obehag släpper.

 

”Ordet nostalgi skapades i slutet av 1670-talet som en medicinsk term för sjuklig hemlängtan. Under 1800-talet blir ordet ett socialt symtom, för att hundra år senare helt förlora sin status som äkta känsla, berättar Karin Johannisson.

 

Ord kan tilldelas olika mening i olika tider. De kan försvinna och komma tillbaka. I dag står nostalgi för en bitterljuv, men ibland tung känsla av förlust och längtan, säger hon

 

Det är dags att ge ordet nostalgi upprättelse, tycker hon, även om det knappast skulle falla någon in att i dag be om medicinsk behandling mot hemlängtan.

 

Men på 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater – som låg i krig långt hemifrån – som led av nostalgi. De blev tystlåtna, apatiska, enstöriga, grubblande och till sist helt okänsliga och likgiltiga inför livet självt, som en av samtidens läkare beskrev deras sjukdomsförlopp. Den enda medicinen som hjälpte var att soldaterna skickades hem igen, berättar Karin Johannisson.

 

När nostalgin försvann som medicinsk diagnos på 1800-talet ersattes den av neurasteni som betyder nervtrötthet eller kronisk trötthet.

 

1800-talet präglades av snabba förändringar och diagnosen nostalgi accepterades inte längre, eftersom den moderna människan inte tilläts att lida av hemlängtan. Nostalgi kunde tolkas som att man längtade till en tid som var förbi, att vara reaktionär. Att drabbas av överansträngning, trötthet och leda, var däremot accepterat.

 

Den tiden och fram till sekelskiftet 1900 beskriver Karin Johannisson som ett slags ”megaschizofreni” – framstegsberusat och samtidigt fixerat vid ett tillbakablickande.

 

Man skulle bejaka det nya, men det tog tid för själen att hänga med, ­om den alls kom i kapp. Egentligen sa de medicinska definitionerna nostalgi och neurasteni samma sak, nämligen att människan kände främlingskap inför omvärldens krav och tempo.

 

Att vara nostalgisk var detsamma som att längta efter livsformer som moderniteten hade lämnat bakom sig. Det var så tabubelagt och ordet försvann, inte bara ur dagligt tal, utan också ur svenska uppslagsverk.

 

Det finns en likhet mellan det som skedde i slutet av 1800-talet och vår tid, menar hon, nämligen rotlösheten – både den existentiella, den sociala och den geografiska. Statistik från sekelskiftet 1900 visar också på en tydlig ökning av antalet psykiskt sjuka.

 

Anpassningen till tidens krav handlade då inte bara om att man flyttade från hembygden till tätorten, utan också om att man bröt upp från generationers nedärvda livsmönst er. Förlusten av hemhörighet blev både geografisk, social och känslomässig. Kritiska vetenskapliga röster från den tiden ansåg att moderniteten dragit upp människan med rötterna från invanda traditioner, gemenskaper, normer och värdesystem.

 

Kritikerna ansåg också att det moderna samhället hade skapat en splittrad materialiserad och egoistisk individ med friheten som imaginär vinst. Man menade att människan rörde sig bort från sitt sanna jag. Att hon vandrade mot förfrämligande, mot tomhet och förytligande, säger Karin Johannisson.

 

Enligt Max Weber, tysk sociolog, ekonom och filosof i Berlin, hade den europeiska rationaliteten utvecklat en framgångsrik teknologi, men glömt nödvändigheten av mentala strukturer för att hantera den snabba utvecklingen.

 

Därför var det kanske inte så konstigt att ju mer svåröverskådlig världen blev, desto mer odlades myten om byn, stugan och det lilla lokalsamhället. Där fanns trösten, trodde man.

 

Precis som många människor trodde på 1970-talet, då ”gröna vågen” grep tag i storstadsbor som ville sätta nya bopålar i en mark där generationer före dem hade levt.

 

Kanske är det därför som begreppet nostalgi, har blivit intressant även på 2000-talet. Uttrycket tycks fånga in frånvaron av trygghet, stabilitet och kontinuitet. Vi förutsätts vara moderna, framåtblickande och flexibla, men vi längtar också efter stabilitet. Vi kanske håller på att förlora själva förhållningssättet till livet och de sinnliga upplevelserna, tror Karin Johannisson.

 

Man säger att människan i dag är utkastad från de stora berättelserna. Att vi inte självklart ingår i några intressegrupper eller i framåtriktade rörelser. Därför måste vi skapa oss andra berättelser där vi kan känna oss trygga – i oss själva.

 

Nostalgi är ett tillstånd. Det handlar om drömmen om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända. Längtan är inte riktad mot ett där, utan mot ett då – barndomen.

 

Ordet nostalgi börjar komma tillbaka i klinisk mening. Några talar i dag om nostalgisk fixering, till exempel vid invandringsrelaterad ohälsa. Det är ett tillstånd som innebär att man hänger så djupt fast i det man har lämnat att man inte kan anpassa sig till det nya, och det kan yttra sig i olika sjukdomsbilder.

 

I tider av existentiell oro tillåter vi oss att återvända till det som vi minns som äkta. Därför behöver vi nostalgin. Inte som något slags utopi eller falsk idyll, utan snarare som ett sätt att spränga tiden, menar Karin Johannisson.

 

Vi behöver förvandla tiden till ett rum som vi kan stiga in i och ut ur, för att hitta balans i livet.

 

I dag finns det, förenklat uttryckt, bara två socialt accepterade tillstånd. Antingen är vi med i flödet och då är vi friska. Eller så står vi utanför och då är vi sjuka.

 

Jag kan inte ringa till jobbet och säga att jag behöver komma ikapp mig själv. Sjukdom är i dag den enda socialt accepterade avvikelsen. Därför förlägger vi så mycket inom sjukdomsbegreppet – kanske också längtan efter närhet och trygghet, säger Karin Johannisson.”

 

(DN 20050614)

 

I helgen var jag i Luleå. Min mamma som plågas av en rad krämpor (riktiga fysiska krämpor till skillnad från mitt eget metafysiska lidande – även om jag onekligen försöker finna någon form av erkännande i artikeln med idéhistoriker Johannisson) behövde hjälp och jag ställde utan tvekan upp och flög de hundra milen tillbaka till hemstad och det som en gång var.

 

Ty ett Då uppstod i helgens Nu. Likt jag nyttjandet en vibrerande blå tidsklyka (de fanns före  Beam me Up, Scotty-teknologin) fick jag för en stund återvända till det förflutna. Två gamla vänner hade gemensam 40årsfest och i den hyrda lokalen samlades människor från mina tonår och framåt. Fler än jag vanligtvis hinner möta under en resa norrut.

 

Och under kalaset fick jubilarerna, som delar musikalisk bakgrund, åter spela med punkbandet de bildade på fritidsgården vid trettonårsålder. Och det var så vackert att se hur de som är idag är rektor, universitetslärare, fritidspedagog och poet/kulturjournalist fortfarande inte bara mindes utan också njöt av sina punkposer och alla närvarande, inte bara de på scenen, blev lika upprymda av konserten, av kvällen, av att få minnas vilka vi en gång var och vilka vi ville bli (innan vi blev de vi blev), på den tiden då framtiden fortfarande verkade vara oskriven.

 

 

 

 

Kanske är framtiden fortfarande oskriven. Kanske är den faktiskt det. Och finner du min tvekan inför detta sorglig betänk då att jag är, trots sjukdomsinsikten, sjuk.

 

Måhända ska jag ändå ringa jobbet och säga att jag behöver komma ikapp mig själv.