Det var ju igår…

Det var ju igår som det var min tur att göra ett inlägg och det glömde jag helt bort. Huvudet har varit fyllt till bredden med en massa andra saker. Har inte varit inne här på bloggen på ett tag heller. Men vad har jag hunnit? Jag har knappt hunnit andas vissa dagar. Okej jag ska väl inte överdriva, men ibland har det kännts så. Med betygssättningar av sex klasser som jag precis har lärt känna (nästan i alla fall) , projektinlämningar, jobbansökningar och jobbintervjuer. Puh!

Igår var det riktigt härligt att koppla av en stund och spendera några timmar på biografen. Slumdog millionire var en underbar (och obehaglig) film som jag varmt rekommenderar. Filmmusiken var dessutom helt fantastisk.

Om bara ett par veckor kan jag pusta ut helt och då kommer jag att sätta mig på ett tåg ner till Skåne. Längtar redan…

Det var allt från mig.

Ses på tisdag!

Jag – den eviga singeln

Har du haft många förhållanden? Frågade min VFU-praktikant häromdagen. Nej, inte särskilt, svarade jag. Eller… de har oftast inte varat så länge.  Mest har jag varit singel och levt själv. Faktum är att jag var den eviga singeln till för ett par år sedan. Det ”eviga” singellivet varade i 15 år. Inte för att jag hela tiden var singel, men jag levde själv, delade inte adress med någon under dessa år.

 

Idag kan jag se att större delen av dessa singelår faktiskt var självvalda. Om jag av en händelse blev involverad i en kärlekshistoria såg jag förr eller senare till att sabotera alltihop innan det gick för långt. Min andra taktik som garanterat tog död på ett förhållande var att göra slut. Bättre att lämna än att utsätta sig själv för att bli lämnad. Bättre förekomma än att förekommas. Trots att kärleken både var svuren och besvarad.

 

Jag inbillade mig själv att jag ville förbli singel. Det var för svårt att helhjärtat ge och ta emot kärlek. Det var för sårbart. Men inte bara det, för det mesta var jag en nöjd singel. Det kunde vara skönt att slippa anpassa sig, att inte alltid behöva visa hänsyn, göra som jag själv ville och fatta besluten på egen hand. Men visst fanns det dagar då längtan efter en partner, ett långvarigt förhållande, blev stor.

 

En sommar stötte jag ihop med en före detta kollega på stan. Hon berättade då att hon tagit ett sabbatsår för att kunna resa till Australien. Efter det mötet tänkte jag att jag borde göra likadant själv. Ta ledigt ett år och bege mig till Australien. Leva backpackerliv och slå mig ner där jag behagade. Jag skulle dokumentera landets alla hörn genom att fotografera, teckna och kanske skriva dagbok. Och jag kunde sitta där, ensam i den Australiska öknen och blicka upp mot nattens vackra stjärnhimmel och hitta mig själv.

 

Men tillbaka till mitt ”eviga” singelliv. Vad gav det mig förutom friheten att slippa anpassa mig? Jag blev bra på att byta olja, batteri och däck på bilen och gjorde det som om jag aldrig gjort annat. Det tror jag att nästan bara singeltjejer gör. Min kompis bokade en stuga vid havet på Bjärehalvön. Vi samlade ihop ett gäng glada singeltjejer och firade århundradets mysigaste midsommarafton och pratade, åt och drack natten lång. Jag kunde ha jättekul men framförallt fick jag visshet om att jag klarade nästan allt.

 

Men bakom fasaden fungerade inte allt som det borde göra. Jag hade svårt för att känna tillit i nära relationer. Men det var inte bara där som jag fungerade dåligt. Jag jobbade mycket och hade svårt för att koppla bort och koppla av. Till slut fick jag hjälp utifrån. En kollega hade märkt att jag inte mådde så bra och hon tipsade mig om en terapeut hon kände till. I terapin fick jag öva mig på att känna tillit och sätta gränser. Besöken hos henne började få mig att må bättre. Jag hade fått hjälp att komma vidare.

 

Jag och min VFU:are fortsatte att prata om livet och kärleken. Och om friheten. Den sköna, bitterljuva friheten och om det härliga, kravlösa singellivet. Men då stannade jag upp, något höll mig tillbaka. Jag tänkte en stund och sedan fick jag fram: ”Men friheten har också ett pris. Man vänjer sig så vid friheten att man nästan sörjer den när man vet att man kommer att förlora den. När man har träffat någon man tycker väldigt mycket om. Någon som man vill bli beroende av och alltid ha vid sin sida”.

 

Så en dag kom en varm och omtänksam man in i mitt liv. Kärlek uppstod och den här gången hade jag förmågan att känna tillit. Jag kunde både ge och ta emot. Vi, jag och min nya kärlek var två frihetsälskande, ungkarlsinbitna individer som helst inte ville anpassa oss ett dugg, så det var och är inte så lätt alla gånger. Men vi känner också att vi behöver varandra och hittills har det gått bra, ja till och med bättre än vi vågade hoppas.

 

När jag ser tillbaka så förstår jag att jag behövde dom där åren för mig själv. Jag var tvungen att komma tillrätta med det som hindrade mig.

 

Jag hade inget annat val än att börja med mig själv. Där skulle jag hitta svaren. Där skulle jag hitta stjärnorna och inte i Australiens mörka stjärnhimmel.

 

Friheten sörjer jag inte heller.

 

Tror jag i alla fall.

 

Siesta/Fiesta

I veckan hade vi en kulturdag, eller en Siesta/Fiestadag på skolan om poeten Federico Garcia Lorca. Han belv en symbol för fascismens offer i det Spanska inbördeskriget. Men han var inte bara poet, han var även musiker och konstnär.

En hel dag ägnade vi åt denne man och Spanien. Vi engagerade niorna som fick göra tapas på hemkunskapen, måla på lakansväv efter Federico Garcia Lorcas motiv på bilden, spela Lorcas musik på musiken och rita propagandaaffischer på SO:n, läsa och översätta dikter på spanskan och sy flaggor på slöjden. Efter lunch var det tapasmingel och konsert för sjuorna som också bjöds på måleri – live! Det blev verkligen en lyckad dag från början till slut. Något som kan inspirera så här i sluttampen!

Måleri efer Lorcas motiv i bildsalen

9:orna minglar med tapas innan föreställningen.

/Marta

Ute med (inne) MEPgänget

Öl, nötter och Cosmopolitan med MEP

Så var det då dags igår för terminens sista träff inför den där magiska dagen då projektet med stort P ska lämnas in. Men det blir vad man gör det till, tänker jag. Varken mer eller mindre. Det var många av oss som var överens om att man behöver släcka törsten efter ännu en reflekterande och lärorik dag på Södertörn. Kanske för att få sina ännu oformulerade och grumliga tankar klarare för att sedan kunna transformera dessa i skrift. Men det kanske gällde mest för min egen del.

Idag var jag tillbaka på min skola igen. Uppdraget var att intervjua en elev mellan 10:20 till ca. 10:45.

Väl på skolan där jag infann mig i god tid blev jag stoppad av elever som ville snacka betyg, en lärare som undrade hur det hade gått med hennes klass när jag undervisade dessa sist och så vidare. När jag väl hade hittat killen som jag stämt träff med hade jag bara en kvart på mig till  intervjun, men det gick bra. Vad gör man inte för sitt projekt? Tydligen vad som helst när tiden börjar bli knapp.

Tillbaka i Helenelund väntade en lunchdate  med min sambo. Till helgen gäller det att jobba på och skriva flitigt. Skriva. Flitigt.

Hej från mej!

Vårlik tidsmarkör

Vi har varit och köpt blomlökar. Här ska planteras! Så fort tjälen gått ur jorden och snön smält bort ska vi sätta spaden i jorden.

Det ska bli kul och spännande och se om det blir något.  Följa blommorna från små frön till  långa och praktfulla blomster. Det komiska är att jag aldrig har planterat förut, förutom gran och tallplantor då förstås. Varken i Umeå eller Ängelholm där jag bodde på markplan och hade en liten täppa. Hade det inte varit för min sambo hade det säkert bara varit brun jord och ris från i fjol i vår rabatt.

Apropå tidsmarkörer…det här blev en vårlik sådan! 

/Marta

Om Sally Mann

 

Förra våren hade den amerikanska fotografen Sally Mann en retrospektiv utställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Jag var inte sen med att ta dit mina elever i fotoklassen. Hennes bilder var mycket speciella. Motiven hämtar hon från sin hemmiljö och de olika projkekten går under namnen Immediate Family där hennes barn är huvudmotiven.

I Deep South är det landskapet runtomkring sitt hem  hon fotat. Bildserien What Remains upplevede jag som något motbjudande. Där har hon fotat lik av både människor och djur. Hon säger att idén kom till henne efter att hon hittat ett människolik på sin tomt.

Det som också gör henne till en så speciell fotograf är att hon alltid använder sig av en mycket gammeldags teknik, som är oerhört omständlig och tidskrävande.

Youtubeklippet här nedan är visar hur hon gör när arbetar med den tekniken. /Marta

http://www.youtube.com/watch?v=Khn5GN9cHWA

Norrland tur och retur

Jag har gjort en liten turné till Norrland och kom tillbaka till Stockholm med natt-tåget i morse. Igårmorse blir det egentligen, för nu är timmen sen och det är lördag. Jag ber om ursäkt för att mitt inlägg nu hamnar på fel datum. Det tar lite tid att få ihop allting när man inte har någon superrutin.

Jag har bland annat stannat till i Skellefteå. Det är en stad som jag  själv inte har någon som helst anknytning till, men det är trevligt att komma dit ibland. Det har bara vräkt ner snö över stan i år. Det märktes!

Jag tog en promenad med kameran och det här är vad som fastnade på linsen.

Marta

Jag sitter på altanen och njuter av den tidiga sommarmorgonen och frukosten som består av marmeladmackor och kaffe. Njuter av att jag har ett långt sommarlov framför mig. Njuter av  utsikten som är bedårande.  Jag blickar ner över hagarna på andra sidan vägen där de biffiga tjurarna stångas och mäter sina krafter. Än leker dom. Lyckligt ovetandes om att det  är deras sista sommar i frihet innan de till hösten körs iväg till närmaste slakteri. Bortanför hagen den lummiga Söderåsen som breder ut sig mitt emellan Ljungbyhed och Klippan.

Bredvid mig står Casper. Han har slutit sina ögon och vilar sin nos på mitt lår. Jag stryker honom över pannan och nosen och tänker att han nog är den finaste hund jag klappat. Casper är på samma gång stor och graciös och med vaktinstinkter ända ut i klorna. Så snart någon passerar på  vägen utanför huset rycker han till och skäller. Men nu kan jag lugnt sitta  här och han låter sig klappas. Jag är accepterad nu, en del av familjen. Accepterad av en stor svart dobermanhanne.  Om en stund ska jag koppla Casper. Vi ska ta en promenad ner till Rönneån som slingrar sig mellan de  överblommade rapsfälten.

Vattnet nere vid ån glittrar och fåglarna kvittrar. Solens starka strålar skulle irritera mig om inte  solglasögonen skyddat mina ögon. Casper nosar på nästan allt som kommer i hans väg och ibland stannar han till. Om han blev rädd, tänker jag, och fick för sig att fly, skulle jag inte ha en chans. Drog han iväg med sin fulla kraft skulle jag antagligen flyga som en vante efter honom. Men allt är lugnt, frid och fröjd.

Så småningom tar vi av på en liten väg som med serpentinkrokar leder in mot en skog. Här har vi inte gått förut. Vi närmar oss ett grått gammalt hus med pangade rutor och en dörr som står på glänt. Här ser verkligen tomt och övergivet ut. Vi går närmare huset men så kryper Casper ihop. Pälsen reser sig vid nacken och han vill helt  plötsligt inte ta ett enda steg framåt. Efter en stund inser jag att  vi kan lika gärna vända, när vi ändå inte  kommer vidare. Och vi vänder och Casper blir sig lik och slappnar av igen.  Jag är konfunderad, tänker på huset och hunden. Den långa promenaden går mot sitt slut när vi kommer till backkrönet i början av byn, och jag kan skönja  den vitputsade gamla skolan som jag numera nästan har börjat kalla mitt hem.

 På kvällen när Carsten kommer hem berättar jag vad som hänt, om Casper som kröp ihop och blev rädd när vi kom till den där skogen med det där huset där jag aldrig varit tidigare. Det har visst hänt något i det där huset, säger Carsten. Någon har blivit dräpt där på den gården, det har grannen berättat för mig.  Ett äktenskapsdrama, fortsätter Carsten. Vi pratar om hur det egentligen förhåller sig med djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Är det så att djur känner och hör saker som vi vanliga dödliga människor inte gör, undrar jag. Eller är alltihop bara nonsens, ren och skär inbillning,  från vår horisont?

Det är då Carsten börjar berätta om en kväll när han var hemma hos sin pappa. Casper hade flygit upp mot ytterdörren och samtidigt gett ifrån sig ett högst skall. Men ingen hade varit där. Hunden hade lugnat sig efter ett tag och de slog sig ner i soffan igen. Men så knackar någon på dörren. Casper flyger upp igen, men ingen där. En stund senare trycks handtaget ner och dörren öppnas för att sedan gå igen med en kraftig smäll. Jag tror att det var min mamma, säger Carsten. Hon ville hälsa till oss.

Vi sitter i det stora vardagsrummet som varit en lektionsal en gång i tiden. Väggarna är vitmålade och i rummet står ett långt vitbetsat bord i ek. Runt bordet står åtta vitbetsade karmstolar med stoppade säten i mjukt ljusbrunt skinn. Möbler som Carsten kommit över helt gratis när tingsrätten i Klippan skulle rensa ut och bygga nytt. I varje väderstreck förutom mot öster sitter två höga fönster. I den öppna spisen sprakar elden som vi tänt med tändstickor och bitar av bark. Vi pratar en stund om det otroliga när vi märker hur ljuset som står och brinner i ett av fönstren plötsligt slocknar. Vi tittar förvånat, utan ett ord, en lång stund på varandra. Säger så småningom godnatt till den ljumma försommarnatten.

Marta