Astrofuturism

Moon is the oldest television. Så heter ett verk av Nam June Park beståendes av tolv tv-monitorer som visar månen i olika faser. Det visades för första gången i mitten av 1960-talet. Att Park intresserade sig för såväl televisionen som rymden är kanske inte så konstigt då 1960-talet dominerades av såväl Kalla krigets rymdkapplöpning som utbyggnaden av ett internationellt tv-system med hjälp av satelliter. Men som Park poängterar, rymden och månen har fascinerat mänskligheten sedan långt innan televisionens inträde. Om man nöjer sig med att titta på science fiction litteraturen kan man snabbt konstatera att de två fadersfigurerna Jules Verne och H.G. Wells tidigt intresserade sig för månen och rymdfärder, Vernes Från Jorden till Månen kom i mitten av 1860-talet och 1901 släppte Wells sin First Men in the Moon. Mindre känt är kanske att fransmannen George Méliès använde dessa som förlaga för sin film A trip to the moon som kom redan 1902 (filmen finns i flera olika versioner på Youtube för din som vill kolla). Så månfärderna tycks har funnits med redan i de rörliga bildernas vagga.

 

Ingen av dessa tre herrar levde länge nog för att få uppleva den första riktiga månlandningen. Och man kan ju förstås frågas sig hur mycket science fiction överhuvudtaget har något att göra med Sputnik, Apollo och Christer Fugelsang? Mer än vad man kan tro. Faktiskt.

 

När andra världskriget led mot sitt slut så var det inte bara en kapplöpning om att nå fram till Berlin. Samtidigt, om än inte lika uppmärksammat, så försökte såväl Sovjet som USA nå fram till Peenemünde på den tyska nordkusten. Där hade tyskarna utvecklat sitt missilprogram, framförallt som ett vapensystem, men tanken på rymdraketer fanns hela tiden latent. Ryssarna kontrollerade till slut det mesta av forskningsstationen men amerikanarna lyckades ändå lägga beslag på ett hundratal så kallade V2-missiler, och inte minst den ledande raketingenjören – Wernher von Braun. Lite drygt 20 år senare landade Apollo 11 på månen, och von Braun hade kommit att spela en mycket viktigt roll under rymdkapplöpningen som ledde fram till landningen. Men jag lämnar von Brauns vetenskapliga bidrag därhän.

 

Han var nämligen inte bara en mycket framstående raketbyggare, han var också skicklig på att förankra sitt arbete även utanför den närmaste ingenjörskretsen. Han insåg snabbt att hans villkor i USA var helt beroende av att han lyckades få stöd för sitt fortsatta arbete, inte bara från de inom rymdprogrammet men också från politiker och en intresserad allmänhet. Von Braun blev därför en del av vad som senare har kommit att kallas Astrofuturismen som rör sig i gränslandet mellan fiktion och (natur)vetenskap. Han var inte på något sätt den förste eller ende rymdforskaren som på detta sätt kombinerade ett vetenskapligt intresse med populära framställningar av rymden; David Lasser skrev populärvetenskapliga böcker om rymdfärder redan på 30-talet, andra namn är Willy Ley (också exiltysk) som var med och grundande det tyska Verein für Raumshiffart, Carl Sagan och mer kända science fiction författare som Arthur C. Clark  och Robert E. Heinlein. En förenande faktor mellan alla dessa (förutom att de var män) var att de insåg att vetenskapen behövde fiktionen lika mycket som fiktionen behövde vetenskapen, och all stod de med ett ben i varje läger. Genom att skriva science fiction lyckades man helt enkelt hålla det (nationella) intresset för yttre rymden levande och la därmed grunden för 50 – och 60-talets space age.

 

Men det handlade inte bara om att grunda populärvetenskapliga föreningar eller skriva science fiction romaner i Vernes och Wells anda. Redan i mitten av 1950-talet engagerades von Braun och Willy Ley som konsulter (’imagineer’ på Disney-språk) av Disney och mellan 1955 och 1957 sändes tre tv-serier om framtida rymdfärder; Man in Space (mars 1955), Man and the Moon (dec 1955) och Mars and Beyond (dec 1957). Förutom att bidra med expertkunskap till tv-seriernas producenter så medverkade von Braun ibland själv i avsnitten (vilket ni kan se nedan). I tv-serierna framställs inte rymden som en avlägsen oupnåelig dröm utan tvärtom som något vi oundvikligen är på väg in i, eller ut i, snart. von Braun var inte bara en pionjär inom det amerikanska rymdprogrammet, han lade också grunden för ett samarbete som kommit att prägla den amerikanska tv- och filmindustrin under de senaste 50 åren.

 

 

Han är både övertygande och charmig, den där Wernher!

 

Idag är det få som skulle motsätta sig att den rörliga bilden kan vara en viktig del i en kunskapsprocess, och inte heller som PR-verktyg. Men hur har egentligen filmindustrins och rymdindustrins samarbete utvecklats, hur ser det som ibland kallas the military-information-entertainment complex ut idag, dryga 50 år efter Man in Space sändes första gången? I samband med lanseringen av Wall-E, Disneys senaste (?) storfilm meddelade Disney och NASA att:

  

“This collaboration [mellan Disney och NASA] highlights the similarities between the movie’s storyline and NASA’s real-life work in robot technology, propulsion systems and astrophysics.”

 

Musse Pigg i rymden? På riktigt? Jajamän!

 

Lasse