IT, människan och en grym epilog

 

I helgen hade vi besök av x.

X mönstrade på en båt under det vilda 70-talet, när sådant ännu var möjligt, golvade kaptenen i ungdomligt övermod och fick gå på plankan.  Överlevde men gick på ett antal grynnor och blindskär under sina irrfärder hem. I någon svart djuphavsgrav stötte x på en elak fogde, i skepnad av en jättebläckfisk men efter en evighet började fogden tappa taget.  Nu är x en fullvärdig medborgare igen! Men ack under irrfärderna var x så upptagen av allehanda vidunder så han missade IT-revolutionen.  En vacker dag vill x ha en boplats att kalla sin egen men för det krävs det en egen email-adress och regelbunden inloggning för att få stå kvar i bostadskön.

Mödosamt rörde sig fingrarna över tangenterna och jag fick en konkret bild av de genomgripande förändringar som tagit plats och att det bland oss finns de som ohjälpligt halkat efter. Men allt ordnade sig och x lämnade huset med lätta steg och framtidstro i blick!

 

Har jag sagt något någongång om nätets urinnevånare? Lika dumt som Olle Adolfssons text om det gåtfulla folket.! Allt kommer ur ett sammanhang, inget dyker upp ur tomma intet, ( ska vara kometer då). Så måste jag också förhålla mig till mina elever. (Kan det vara så att hennes tjusiga visioner krockat med verkligheten? )

 

I grannskapet har jag lagt märke till en mycket gammal man som dubbelvikt över sin rullator rastar sin hund i ur och skur. Utan att väja har han styrt sin rullator över allehanda hinder, gatkanter och snövallar. När jag fick höra att han var några och hundra blev jag mäkta förvånad.  102 år, smaka på den. När jag senare av initierad källa, ensomåktemedtaxichaufförensombrukadeskjutsamannentillhansföreläsningar fick berättat för mig att när han var ute med hunden så var det hans fru som uppmanat honom att gå ut för att han suttit för länge vid datorn lyfte jag på bägge ögonbrynen! Tro´t  om du vill, inget är ändå som man tror men sant är det!

 

 

En gång i den här loggens tillblivelse var det någon som skrev om en mus. En glad mus.

Anitcimex,:”man måste gå långt, långt om man inte vill dränka´n, giftlåda”, smärtfritt, ok då. Ingen mus i lådan, knaper knaper, plötsligt en dag alldeles tyst, han har nog kilat ut i vårsolen. Kikar in under diskbänken, en mörk liten skugga i den musvänliga buren. Där låg han, svältdöden.  Shame on you.

 

Hej, nyss hemkommen från estetkongress i Gävle, mitt huvud är sprängfyllt, det finns inte plats för formuleringar i någon som helst form alls. Jag går och badar, varmt, varmt, doppar huvudet så hör jag ingenting. Men, på facebook finns en grupp som heter ”bevara estetiska utbildningar”, om man vill kan man gå med där. 

/Kajsa

sorry

hoppas den här länken fungerar bättre

Jag har inte så mycket att säga. Om du har lust och tid , ca 43 min, titta i stället gärna på den här dokumentären från SVT Play, om den, i alla fall för mig, okända konstnären Ester Hennings livsöde.  Det är inte så länge sedan.

 I mitt projekt ska vi nu avslutningsvis jobba med performances.  Det ska bli kul. ”Den kuliga estetiken”, det är den bästa, den får vi inte glömma bort.  Man kan undra hur Ester Hennings liv gestaltat sig om hon hade kunnat göra det, gjort en och annan performance, menar jag.

 

Medans ni tittar kan ni äta;

 Blåsta fikon

Tag en påse fikon

Blötlägg i 1.5 tim eller mer. (man kan ta konjak!)

Skär uti fikonen ett kryss

Placera en cashewnöt, eller annan valfri nöt, i varje kryss.

Smörj ett ugnsfast fat och placera fikonen i fatet.

Grädda i ugn, 225 eller 175 grader jag minns inte så noga det spelar ingen roll, ca 25 min.

Servera med vispad grädde.

 

http://svtplay.se/t/1028t/k_special

 

Det var det hele.

/Kajsa

 

 

 

 

 

vad är

Nu är ni alla ute i snödrivorna och sportar och jag kan bre ut mig här på bloggen. När jag tog del av fotot i Rolands inlägg så dök en installation från Dokumenta 12 av konstnären Romuald Hazoume upp  Ett vackert foto av en lång exotisk strand, en klunga människor  Drömsemestern i något avlägset oexploaterat land långt borta? En båt framför den långa stranden, tillverkad av oljedunkar, plats för 421 passagerare.  ”Damned if they leave and damned if they stay, better, at least, to have gone and be doomed in the boat of their dreams.”

Söndagens nyhetskrönika berättar att strömmen av båtflyktingar till EU konstant ökar och att länderna runt Medelhavet har fullt i uppsamlingslägren och för asylsökanden.  Krav ställs på de andra medlemsländerna, oss. På samma nyhetskrönika får vi veta att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland svenskar från 17-årsåldern och upp till 45-årsåldern. När jag åker hem med tåget efter Södertörn och puben blir vi sittande strax utanför Knivsta. Strömmen har slagits av på hela U-a central och söderut och norrut. Det ”har skett en olycka” och spåren ”måste rensas upp”. Vi kommer ingen vart. Mobilerna går varma och inom fem minuter har jag fått  händelseförloppet klart för mig genom att lyssna på alla samtal.  Så tar vi oss in till Knivsta vi kliver ut i vinterkylan och i samlad trupp går vi raskt till stationsplan . Där stannar vi upp, ställer oss och väntar, på vad? Jag vet inte, jag har aldrig varit där förut, förresten följde jag bara med. Ska vi stå där hela natten och stirra ut i mörkret? Vi är i alla fall inte ensamma. Jag får inte tänka på de två ölen jag drack på puben, om jag vore man skulle jag bara gå bort en bit runt hörnet.. Det är kallt och jag rör inte en fena. Äsch får vi vänta för länge har nöden ingen lag. ”Jaha  det tar väl tid för SJ att sätta in ersättningsbussar grymtar någon”. Hur ska man ha beredskap för att någon slutat drömma?

 Runt knuten rullar en varm buss in, jag ser den i ögonvrån och börjar gå snabbt tillsammans med några andra. Vi blir fler och fler, några börjar småspringa, ska jag få plats? Jajamensan, jag ställer mig stadigt i kön och stirrar rakt framåt, knuffas framåt och sitter där till slut alldeles tyst på ett säte medans bussen fylls på av ståpassagrare. Utanför står en skara  som inte fick plats och bligar upp mot den varma bussen. ”Jahadu Kajsa, här sitter du i värmen och tiger. Vad skulle du göra i en riktig krissituation tror du? Vill du ens tänka på det?”. En liten flicka är orolig för hur de ska hinna med bussen vidare hem. Mamman säger att de hinner , men flicka insisterar ”om vi inte hinner då”? ”Jamen då tar vi en taxi och genskjuter bussen”, flickan hör att mamma har en plan och drar en lättnadens suck . De kommer att komma hem! Jag blir också glad, man kan göra något, det finns lösningar, ingjuta hopp! Sen bär det av på en sightseeingtur i den Uppländska natten, de som väntade på SJ:s bussar behövde inte betala någon biljett och kom säkert fram lika fort som vi. Tji fick jag.

På samma Documenta stod giraffen  Brownie knapphändigt upp på vingliga uppstoppade ben. Han levde på det enda zoot på västbanken. Efter en attack 2002 när militära styrkor invaderade stan hittades han död, troligtvis hade han i panik sprungit in i ett stängsel under attacken och dött. Han stoppades upp av en lokal veterinär tillsammans med andra djur som dog under attacken och nu stod han här i en utställningshall i Kassel som en berättelse om något.

På lördag morgon har vi äntligen lyckats fånga musen som gäckat oss under nätterna. Med små svarta pepparkornsögon tittar den skräckslaget upp på oss men slutar inte att äta på brödet den har mellan tassarna. Den lilla fridstöraren försöker anfalla mina vantar när jag lägger buren i en påse. Den gör sig ömsom liten och platt och ömsom stor och stark.”Din lilla rackare, om du visste vad vi kunnat göra med dig”. Vid ett stall i närheten försöker vi släppa ut den. Den klamrar sig fast i buren. Plötsligt, snabbare än ögat är den borta. I halmstacken bredvid ser vi hur den dyker upp och försvinner i höga glada skutt bakom halmhögarna. En kängurumus! En raritet har vi släppt ut! Upp på fårstängslet och in i fårhuset.  När den piper in i väggen tystnar alla fåren.  Vad vet vi om får och om möss?

 

I morgon kväll ska jag gå och lyssna på Freddie Wadling!

/Kajsa

 

kajsa

 

Sen fredag i februari. Jag kom hem från skolan till en tyst, tom och mörk lägenhet. En svag doft av parfym skvallrade om att någon nyss varit här och försvunnit ut i Uppsalakvällen.  En grön tennisboll hade letat sig in i ett kökshörn, jag blev glad, den måste ha trillat ner från en annan tidsdimension. 

Jag mötte Greger på Vaksala torg runt sju. Det var rått och kallt och vi klev tysta genom grå sörja över torget. Hade inte bokat något bord, ville inte vara ute längre, hittade en restaurang nere vid Dombron, mat och vin! 

Ute igen, himlen hängde blöt och mättad ända nere vid gatstenarna. Fyrisån strömmade kall och mörk, domkyrkotornen försvann i ett grått töcken och glada röster hördes i diset. Jag snodde runt, lycklig med mobilkameran.  I väntan på bussen bligade Martin Luther strängt på oss från ett antikvariatfönster.

När sista bussen kom knäppte det till i ytterdörren och friden sänkte sig i natten.

Tidigt på lördag morgon väcks jag av en entonig fågelstämma 

 

 

 

å¨ö