Pelikan i d dur

Tack för sedvanligt trevlig och meppig kväll på Pelikan!
Väl hemma ( rätt sent) på andra änden av Blekingegatan sjunker jag ner i, blir ett med soffan, täckt av ett blodrött bananfläckigt sängöverkast. Det är skumt i rummet. Och så händer det sig att jag fastnar i stum begrundan över teman som avhandlats under kvällen. Klinkande på gitarr, tankarna får vandra…
Tankar om mening, om hur den kommer till uttryck. Bra och dålig mening. Bra och dålig bevekelsegrund för engagemang på jobb och överhuvudtaget. Bra och dålig makt. Makt är inte enkelt, finns det olika typer av makt? Makt som längtan efter att få folk att mötas… Bruka makt (lusten att bruka makt)kan vara uttryck för en längtan efter andra, bättre möten? Men då med blicken lyft, tänker jag, utöver det egna lilla barnet som sitter nånstans i kroppen, eller i hjärnan eller var det nu sitter och vill ha sitt. Undrar hur det känns?
Och apropå möten, vad ska man göra av den lilla tid som finns kvar? Finnas i det lilla, njuta – om man kan, i den mån man kan – av allt det där konstiga, vackra, hemska myllret av mening och liv och lust? Ta strid, som Don Qixote, våga vara patetisk? Eller som ringbäraren (nästan?) utan hopp trava i många långa år genom landet av dålig mening, dålig makt…
Spontant tänker (eller snarare känner) jag: gå förbi dåliga sammanhangen med dålig mening, med dåliga maktstrukturer. – Om man inte har den där stora mängden energi i sig, och om man inte Måste bevisa för sig att man kan och duger: gå förbi dom.
Nu, på morgonen efter, gläds jag åt tanken att i rätt sammanhang, med er, så har jag hjärtat fullt av historier!
(Allt detta ovan är egentligen en översättning, av musik som klinkades fram, eller om både musiken och den här texten är en tolkning av det som faktiskt pågick, vad det nu kan ha varit, hemma i soffan och dessförinnan på pelikan – jag kanske drömde? I alla händelser ska man ju inte hålla på och tolka och förstå så mycket nu mer.)

Så fort jag har besvarat frågan om H2 vs H4, dvs  inhandlat endera modellen, så kommer även musiken att bloggas ned. – Se där, konsumtionstrollen är tillbaka i ljuset och jag med dem! Dags att börja jobba.

/Jocke

SJÄLENS MÖRKA NATT

I alla kreativa processer kommer för eller senare en tidpunkt där tvivlet tar överhanden, man frågar sig: ”vad var det egentligen jag ville göra, och säga, och varför då?” Om man som jag gärna vill att plågsamma mönster i kreativa processer ska ha en mening, gäller det att beskriva det här olyckliga och förnedrande tillståndet på ett sätt att man inte stänger allt hopp ute. Här mitt bästa förslag: ”tvivlet tar i besittning, omsluter och plågar den kreative för att driva honom till en inventering av den bärande – inte sviktande! – grunden för företaget i fråga, på sikt är det till det för att du ska göra vad det nu var du skulle göra bättre”. Dags alltså att rannsaka sitt syfte: vad menar jag med att ”jag vill göra filosofiämnet levande med hjälp av mediepedagogik och ett narrativt perspektiv…”? Vad betyder det, och hur ska det gå till?

Ordet ”mening” infinner sig raskt och med sedvanlig, till intet förpliktande uppsyn och utan att svara på frågorna: vad är meningsfullt, och för vem? Vems mening är lite mer meningsfull än nån annans?

- Meningsfullt för eleverna såklart, för mig, för alla… Vad jag önskar och vill är att det, vad det nu när som vi pratar om, ska uppfattas som att det spelar roll. Göra skillnad. Handling är ett nyckelord. Demokrati. Hanna Arendt, citerad av Jan Thavenius , påpekar apropå skolans bildningsuppgft, vikten av att göra

(…) individen i stånd att orientera sig i en komplex värld, uppfatta kvalitativa skillnader och göra egna val (…)

Arendt fortsätter längre ner på sidan

I jämförelse med den verklighet som konstitueras genom att ses och höras, för de starkaste krafterna i vårt inre liv (…) en oviss skuggtillvaro, förutsatt att de inte förvandlas (…) och omformas på ett lämpligt sätt för att framträda inför offentligheten.

Efter att ha kämpat med den möjligen omöjliga uppgiften att bryta ned ett luddigt utformat syfte till begriplig beskrivning av ”nån slags görande”, infinner sig frågan: har detta hänt? Är det något som har inträffat på mina lektioner och under tiden för mitt projekt?
Jag skulle vilja svara nåt bra här, men jag vet inte, kanske… Jag känner mig stärkt i det jag vill göra. Nästa gång kommer jag att känna en större säkerhet och en större frihet. Och apropå att ”göra filosofiämnet levande…”, vad än det kan betyda, och hur man nu gör: det är det syfte jag har, det är vad jag på krångligt vis hela tiden jobbar med, just nu, under förra terminen, och – i höst!
Ja, jag har fått en idé för min uppsatts. Jag tänker att jag kan ta kontakt med ett antal (tre?) duktiga filosofilärare, prata med dom om hur man får ämnet att bli angeläget, levande. Auskultera. På så sätt kommer jag att skrapa ihop ett material. Jobba med intervjuer, samtal, teori, egen reflektion, analys… Inte bara för uppsatsen kan det vara lyckat, jag kommer att få en massa idéer om hur man kan jobba. Gud vad kul! Eller vad tror ni? undrade han osjälvständigt i det han rättade till glasögonen och blev tyst.

På handledningsträffen på Mep för en vecka sen pratade jag om min kommande redovisning för projektet. Jag sa att jag kommer kanske ha en powerpoint, och så ska jag berätta vad vi har gjort. Så enkelt som möjligt. Modest? Ja, absolut. Det här ska bli ingenting som kan komma att ta mycket tid att förbereda, lovade jag, det här ska bli ingenting svårt eller krångligt eller som kan leda ut på okänt vatten – narrativitet, kreativitet, radikalt, kalla det vad ni vill jag vill inte ha det.

Jag fiskar inte efter stora fiskar, nej, utan jag vill ha en fin lite g-fisk. Slapp i köttet kommer den att vara min fisk, i det närmaste färglös, då den har levat sitt betydelselösa liv i dyn. Smaken är därefter. Mycket ben. – Gud vad jag ska älska den fisken!

A, vanligtvis en sensitiv och närvarande lyssnare, har fått en ljus idé.

- Jag tänker mig att du kunde göra nåt, som du gjorde i din stretchövning. Som en pjäs?

- (osäkert) Nej…

- Den var så rolig!

- När du säger så där, A, så känner jag igen att jag har tänkt på nåt liknande… Vänta, får jag förklara: precis som Platon med konstnärerna, har jag varje gång jag fått såna tankar visat dem på porten. Inte ovänligt, men bestämt, har jag visat dom en plats inte långt härifrån, och som i folkmun kallas ”trettonbloggen”. Där kan ni få vara. Åk dit.

HECTOR
(Funderar)
”Jag tycker att han är duktig på att simma, jämfört med mig är alla duktiga. Det säger jag också till honom, jag tycker inte att det verkar som att han är så glad. Han berättar för mig att han glömde ta med låset till skåpet idag igen, och så fick han köpa nytt. Idag igen. Han har en hel kastrull full med lås hemma.
Jag får ibland känslan av att det är nånting han skulle vilja fråga mig om men inte vågar. Han kanske tycker att det är konstigt att jag kämpar på så här och inte gör några framsteg. Och så är han är han rädd att säga nåt så att jag ska känna mig nedtryckt. Jag tror att man måste lita på människor.
De flesta människor vill inte att man ska tycka synd om dom. Jag är Hector. Jag har ett bra liv, vill jag säga. Vi är bra på olika saker, det är okej.”

JOCKE
(Reser sig med ett förvridet leende ur bubbelpoolen, snor runt och håller på snubbla först på handduken och sen på ett trappsteg, tar ett par steg mot omklädningsrummet.)

HECTOR
(Ropar efter Jocke.)
Förlåt, sa jag nåt fel? Jag har inte sagt nåt. Är det nåt som blev fel?

JOCKE
(Tvärstannar. Blir stående med ryggen emot oss i ett par tre sekunder, vänder sig om, utbrister lyckligt.)
Jag kan få g! Jag vill ha g!

(Enliten länk)

http://www.youtube.com/watch?v=5aDSMjgVNjI

simlogg 3/4

Böjda ben från knäna, alldeles för stora rörelser, dom på nåt sätt motverkar och tar ut varann. Oss emellan, det är under att han inte sjunker.

Kort därefter i bastun, platsen för en uppmuntrande, hoppfull, konstruktiv kritik: vad ska jag säga?

– Snälla Hector, det går inte… det är ingen idé. Lägg ner!

Det kan man alltså inte säga. Så vad göra?
Man sänker sig själv, och säger (vilket för övrigt är sant) att man tycker det är svårt och att man har problem med andningen åt vänster. Istället för att följa Nalles (pedagogen) allt mer uppgivna instruktioner har jag fastnat i en kippande rörelse framåt med huvudet, lite som en duva – ett tics alltså, ett symptom, någonting är inte bra. I teorin är det enkelt: med lugn värdighet vrid på huvudet upp mot vänster axel, andas – en fråga om karaktär.
En känd skådespelare som jag respekterar sa nån gång apropå hur han kan vara så bra på det han gör, att han trodde att det handlade mycket om att hamna i ”rätt vatten”. Då kan man vara bra för andra, alltså om man hittar bra sammanhang och kan växa fint utifrån sina förutsättningar. Då är man fri, eller är jag snurrig nu? Jag menar att det är det som är så viktigt när man jobbar som lärare, att vara sån att man kan ge en rätt knuff, vara ett rätt stöd.

- Syrebrist kort sagt, säger jag till Hector, jag får inte luft. Och så blir jag rädd och så blir det ännu sämre.

Ångest kan vara bra. Bara att nu är det inte så att jag går och lär mig crawla för att inte drunkna.

Hector tänker ett tag innan han på en gång sammanfattar och vinglar vidare på den väg som är vårt konstiga utbyte.

- När jag tänker på armarna stannar benen, när jag tänker på benen…
- Ja det svårt, säger jag och menar ingenting.
- Du kommer att fixa det. Jag kommer att få gå om. Men för dig, det är inga problem.
- Tack Hector, svarar jag. Det känns bra att du säger det.

Underbara, fullvärdiga människor

Simlogg 2/3

Nyheten slår ner som en bomb bland oss deltagare: Nalle, vår duktige lärare är sjuk… Istället kommer en vikarie, Kristina, och ska guide oss igenom det tuffa (vatten)passet.
”Nu gäller det att fokusera än hårdare, Jocke. Tränga bort alla små otäcka tvivel, våga tro att det kan fungera. Ingenting är fast, inget kan vi ta för givet. Sånt är livet. Och vad är föresten alternativet?”

Efteråt är alla frågetecken rörande Kristinas förmåga uträtade till therésahlshammarlika utropstecken. Bredvid mig i bubbelpoolen sitter Hector, nyfunnen kamrat. Hur ska jag beskriva Hector? Lätt överviktig, lätt brytning, svårbestämd ålder. Kan vara fyrtio, kan vara sextio, min ålder kort sagt. Hårig. Inte egentligen den sportiga typen. Simning är nog inte – förlåt Hector – hans grej. Vi diskuterar bland annat läxan som går ut på att vi ska träna armtag framför spegeln (Låter larvigt men det är faktiskt viktigt att musklerna lär sig känna igen rörelsen).
Hector menar att fem minuter per dag framför spegeln är för lite.
- ”Men det är väl realistiskt”, menar jag. ”Om hon tar i för mycket är det risk att vi tappar sugen och inte gör nånting .” (Åh, vad tråkigt, hur kan jag vara så tråkig!?)
- ”Tjugo minst”, slår Hector fast. ”Om du vill kan du ta en öl samtidigt.”
Det kommer fram att Hector har gått en annan simkurs nyligen, på nåt annat bad. Den gången var det bröstsim som han skulle lära sig.
- ”Tyvärr, det gick inte så bra.”
. Varför blir jag inte förvånad? Originellt och värt en analys är däremot skälet han anför:
- ”Fotsvamp.”
- ”?”
- ”Jag fick fotsvamp.”

Framför spegeln övande armrörelser kan jag bara förbanna mig själv att jag inte ställde frågan. Nu är tillfället förbi och kommer aldrig igen: på vilket sätt kan det vara ett hinder med fotsvamp?! Det är en gåta. Hur tänker han? Är det så att han tänker på andra, att han inte vill smitta andra? Hector, är du god, säger jag till mig själv i spegeln. Eller tänk om… hemska tanke… tänk om han kanske inte vill lära sig simma… Tänk om det är en bluff? Han kanske bara vill undvika att göra annat, ja alltså nåt viktigt? Alla har vi nåt sånt där, ni vet, stort, och bra, som vi borde ta tag i. Tänk om allting vi gör bara är en dålig ursäkt för att inte göra det vi innerst inne vet att vi borde? och som har att göra med vår utveckling till fullvärdiga, underbara människor?

Taizan

Taizan, min hälsodoktor på Söder, ser mig i ögonen och tar pulsen. Jag har ont i ryggen och kan inte springa runt Årstaviken, inte spela fotboll, vilket gör mig deprimerad, sur, tråkig och uppgiven. Han ser mig i ögonen och säger – det här var för tre år sen, Melvin var sex månader – ”Jocke, du måste sova, det är viktigt att sova”!

Att jag slutade gå hos Taizan var inte för att jag tyckte att hans diagnos var dum och dysfunktionell, utan för att jag inte hade råd att gå kvar. Tusen eller femton hundra i månaden är ganska mycket för mig, och för familjen, alltså slut med springa, slut med fotboll…

 

Taizan är annars en toppenkille. Det sista han sa var ( Gud vad melodramatiskt! jag kanske kommer att börja hos honom igen, när jag bli rik), ”Jocke, du kan crawla”, sa han ”det är bra.”

 

Jag Gillar inte att simma. Det är alltid kallt och jag är verkligen usel, pensionärerna spurtar förbi och stänker på mig så jag får vatten i öronen.

 

Fast nej, det var inte sant! Jag har nämligen börjat en crawlkurs. Idag, torsdag, var min första dag på simskolan i Eriksdalshallen. Otroligt kul att lära sig nåt nytt, otroligt skönt att bli glad för små larviga saker som att läraren berömmer mina bensparkar (vi har inte börjat med armarna än). 17 meter med bara benen! Och på rygg i nästa övning, det gick inte fullt lika bra dock. Svalde otroligt mycket pissigt vatten. Fick i näsan. Såna där små förtretligheter i livet som man inte kommer undan. Ni vet vad jag menar. Är det inte det ena så är det det andra, typ. Kommer ihåg en kille på Bali för tusen år sen, han sa till mig – apropå att jag gnällt över galna hundgäng som alltid skulle anfalla och bitas när man kom hem sent på natten – att vi har ju så mycket bra här. Hundarna bidrar med balans, tror jag att han menade, annars skulle det vara för bra! Jag brukar tänka på honom, säga till mig själv: annars hade det varit för bra…

Massan som livsform och politisk möjlighet…

Vi som inte känner till knepen för hur ett youtubeklipp läggs stadigt mitt i bloggen

tycker

       ändå

att det är    kul

      med en

             liten

      ensam länk!

http://www.youtube.com/watch?v=w5fiJdwMlXM

Den radikala estetiken, eller i huvudet på en som inte läst boken…

Till råga på allt så har jag fått Stig Larsson på hjärnan, kommer ni ihåg? En i mitt tycke brilliant poet och dramatiker. I hans andra diktsamling ”Den andra resan” tar han med sig hela sin grupp till världen ände.

Han, en förslagen ledare – man får väl tänka sig Odyssevs – och så gruppen (vilka det nu är, familj, vänner, elever) som följer efter och litar på honom, så pass  att när han säger hoppa gör de honom till viljes. Tro mig, säger han, det kommer att gå bra. Jag kommer efter, säger han, men så gör han inte det.

Pedagogen i mig vaknar med ett skrik när jag läser den passagen, den mer privata sidan tänker: Det är subtilt!

 

Fast egentligen tänker jag nog mer på ”VD” just nu, en pjäs han skrev och regisserade på åttiotalet med Ernst-Hugo i huvudrollen, och som jag och Alice såg på video(!) i helgen. Fast egentligen tänker jag på vad han gjorde med teatern, dramatiken. Han gjorde så att verkligheten blev verkligare. Precis som med punken skalades det av en massa stelnade konventioner och fånigt utanverk. Allt det som fanns förut var plötsligt, som i ett slag, motbjudande tomt och… kanske modest? Och nu så kommer Alice plötsligt och bråkar om en hemuppgift som hon vill ha hjälp med, och som innebär vad det verkar… – jag har inte tid! – att hon måste läsa ekonomisidorna som hon inte förstår. – Ekonomisidorna!

 

-         Prata med Åsa.

-         Hon säger att jag ska prata med dig…

 

Var var vi?… Jag kunde säga nåt om mitt projekt, tyckte M. – Jag vill med mediepedagogik och ett narrativt upplägg göra filosofiämnet verkligare, mer levande. Alltså pröva om det går (hur man nu ska verifiera det). Se om vi med berättelser kan flytta elevernas vardag in i filosofiklassrummet, och omvänt, se om vi kan lyfta abstrakta begrepp ut i brötet. Lite grann som Lena har jag satsat mig själv som berättelse, gjort digitala bildspel där jag som privatperson är med, och min familj är med. Jag känner inte att jag släpper på masken och blir uppriktig, utan det är mer av en förskjutning. Eller kanske som att jag har en mask här, en där, det är fullständigt naturligt. Eleverna däremot ser mig som privat och personlig. Vilket är meningen för att jag vill att dom ska komma med stoff, för att jag tror att man måste – vilket jag tjatar på eleverna om – våga känna och tänka för att filosofi ska vara meningsfullt. Just här går en fin gräns som jag inte är alldeles klar över… Vad händer mer? eleverna har gjort bildspel (en ganska modest händelse vågar jag påstå utan att ha läst). Och så har dom skrivit essäer, lagt ut på blogg och opponerat. Jag har nåt litet projekt med skönlitteratur kvar, och sen sätter jag punkt och hoppas att det finns nåt där som jag kan berätta för er i början på juni.

 

Det är nåt med den radikala estetiken (förstådd på mitt sätt) som oroar: om det är för att den kräver ett stort mått av närvaro? – Eleven kommer (om jag har lyckats bara lite grann) med någonting som jag har bett om, och så ska vi jobba med det. Det är ett stort ansvar. Eller nåt. Det byggs upp en förtroligt…

 

Stig Larssons pjäs igen: när Ernst-Hugos VD sätter åt en yngre utslagen människa utan framtid med frågan: vem tror du att du är om tio år? Vad tror du att du gör om tio år?

 

Jag tänkte säga nåt mer också men jag orkar inte, det är sent. En sak bara: kanske att man i ett samtal om kunskap, makt och om vad som är gott i livet, faktiskt kunde våga jobba med SL…

köket blues

OBS!!! Klicka inte på den här länken!!!