Reflexion eller reflektion?

Det stavas olika i litteraturen. Jag gillar x men skriver oftast med kt eftersom jag inte är hundra på att det inte finns en betydelseskillnad. Har förresten sett refleksjon också, i en norsk bok, men jag är inte säker. Säker är något jag inte är. Tror jag. Men om jag tänker efter är jag nog det ändå när allt kommer omkring. Eller nästan allt. Det som är omkring ser man i reflexioner. Men inte alltid helt klart. Helt klart ser man inte allt helt klart, så klart. Hur klart? Så klart! Ska vi riva hela haket?

Bilden blir liksom dubbel eller trippel eller kvadrupel när man ska fotografera sitt surbröd och sin katt samtidigt.

Vad är det på TV? Eller i TV? Något svartvitt. En elev sa en gång på en redovisning: Dom gick mycket på teatern på Shakespeares tid för dom hade ju inte teve… eller kanske svartvit? 

Hur långt räcker egentligen en backspegel? Det får man kanske veta senare. Om inte förr.

/F

Jubel i busken

Nu är det väl min tur igen?

Jag missade min söndag förra gången och ber om ursäkt därföre. 

Nu är jag på Blidö sen en vecka. jag har skrivit jäkligt mycket i syfte att rädda mitt projekt, men det enda jag har kommit fram till är att jag inte har en susning om hur man gör. Jag skriver och skriver men hamnar konstant i framtiden eller utopia. Jag har förstått att ett projekt handlar om att man vill ta reda på något snarare än att bekräfta något. Det har jag aldrig gjort förut, tror jag. Hur bortser man från sina egna föresatser, sin förförståelse eller fördomar? Jag är som ett barn, ursopigt på att leta men hyfsad på att finna. Men vad i helvete gör man med det man hittar. Jag trodde det var guld, men det visar sig vara svavelkis i ljuset av min avkönade frågeställnings bleka sken. 

Muminfamiljen förvarar sitt guld antingen i rabatten eller i dammens bruna vatten där det är som vackrast. 

Jag har bakat igen. Besatt av längtan efter att kunna göra surdegsbröd har jag satt den ena satsen efter den andra. Ett par av bröden har hållit måtten men jag har ännu inte lärt mig att styra processen. Jag vill gå mot ett  ännu surare resultat hur sur jag själv än må vara.

Fann min far (han med typsnittet) och hans Elena med törnesnår i hår. Påskigt!

Ses! Felix

Skulle inte vi ses nu?

Va? Jo. Men jag har varit lite upptagen på sistone. Såg min dotter Tove  göra cirkuskonster i Alby och sen fick hon en bukett av mig. Jättefina blommor var det. Sen åt vi lasagne.

Hej då!

Felix

Bloggande – en gen erationsfråga!

Jag härstammar – åtminstone på ingiftet – från en känd bloggarsläkt.

Var min släkt ursprungligen kommer ifrån har jag ingen aning om. Eller – rättare sagt – det har jag visst det! Jag läste nämligen i DN för ett par år sedan att för endast 70 000 år sedan så  emigrerade från Afrika den enskilde man  som skulle komma att bli anfader till alla nu levande män som inte är afrikaner. Av någon outgrundlig orsak tog han sig igenom det som nu är Saharas öken men som då var möjligt att passera på grund av ett mer tillåtande klimat i regionen. Mannen har ett namn i genforskarkretsar; i naturvetenskaplig anda består detta namn av en kryptisk kombination av bokstäver och siffror. Men den man som runt 20 000 år tidigare befruktade ett antal kvinnor på samma kontinent har av samma vetenskapsmän, utöver siffrorna fått – det kanske blasfemiska – namnet ”Adam”. Adam är enligt genetikerna allas på jorden nu levande män gemensamme förfader.

Utöver insikten att det löjligt korta tidsperspektivet på knappt  5000 generationer förvandlade allt vad rasism heter till ett småaktigt familjebråk så gav mig artikeln tillfredsställelse på ett mer personligt plan och förde mig i tanken tillbaka till Vänersborg för försumbara 35 år sedan.

Både min mor och min far kom från Vänersborg. Morfar var ditflyttad distriktslantmätare men farmors och farfars släkt hade vad jag vet fler år på nacken i Västergötland. När farfar var död och farmor hade flyttat från disponentvillan Nabbensberg besökte mamma och jag henne i lägenheten på Östergatan. Jag minns att farmors trä-TV hade jalusilucka och spetsduk med blommor ovanpå. Mamma och farmor pratade länge, och farmor berättade att hon likt sin bästa vänninna Maud Stuart hade börjat släktforska. (Mycket senare påstod mamma att farmor hade varit avundsjuk på Mauds framgångar inom släktforskningen (Mary Stuart – drottning av skottar) och att det var därför farmor kommit fram till anfadern som spöade det mesta –  tidernas störste härskare- Djingis Khan!) Jag minns att farmor pekade på min äldste kusins fotografi för att bevisa vårt släktskap med mongolerna. Peter såg mycket riktigt ut som Charles Bronson med slokande smala mustascher. Jag kände mig överbevisad.

Länge berättade jag anekdoten för att visa att jag tog avstånd från ”fina-familjen-snobberi” av alla de slag. Men så här i efterhand tänker jag att detta nog var lika fåfängt som min farmors önskan att vara finare och ädlare än hon upplevde sig själv, trots att hon gift sig med en man från Vänersborgs ekonomiska societet. Jag vet inte om det finns några kända adelssläkter i Vänersborg men jag misstänker att det (bland annat) var det blåa blodet som saknades för att farmor skulle känna sig trygg i sitt liv, och att det var den obalansen som världshärskaren Djingis återställde när han – som genom ett under – dök upp i min vackra farmors släktforskning.

I DN’s artikel, långt efter farmors död, fick hon… rätt! I alla fall är det högst sannolikt att hon hade rätt. Enligt artikeln härstammar nämligen 1/4 av alla nu levande män utanför Afrika från en enskild mongolisk man som levde ungefär samtidigt som ” morfar Djingis” (vilket vi i familjen kallar honom). Med största sannolikhet är denne man Djingis framgångsrike son Kublai (även han Khan). 

”Bloggeriet!” tänker du nu. ”När i hela helvete ska du du komma till bloggandet, tjatgubbe?”

Lugn bara lugn! som min farmors brorson Karlsson af Taket skulle ha sagt. Min äldste farbror gifte sig nämligen med den äldsta dottern i den kanske näst finaste släkten i Vänersborg. Familjen Petré  ägde tidningen ”Elvsborgs Läns Allehanda” (senare Elvsborgs Läns Annonsblad). När ätterna Ström och Petré förenades upphörde på något sätt konkurrensen men ersattes med en oförblommerad självgodhet som jag känner mig besläktad med. Min ingifta faster, som efter att farfar dött och farmor flyttat till Östergatan huserade i tegelbruksvillan Nabbensberg, skrev i kraft av sitt ägeri av ELA kåserier om trivialiteter och vardagliga irritationsmoment redan på 60-talet!

Nu har hennes son, min kusin, mannen med de mongoliska mustascherna tagit över. Långt innan Blondinbella bloggade denne i rakt nedstigande led ättling till Djingis och Kublai Khan, på nätet om allt från pepparkaksbak och storstädning till nedsågandet av almarna i allén ned mot de gamla statarlängorna där en gång min far som barn åt margarinsmörgås med sirap hos sin kamrat och dennes goda mor på de stunder då han inte spelade tennis eller tittade i franska kulturtidskrifter eller pratade med luffare i närhet av de icke för tillfället uppeldade tegelugnarna där dessa samhällets romantiserade olycksbarn brukade övernatta eftersom de på tegel tömda ugnarna ändå höll värmen då de var ordnade i ring. Ugnarna eldades förstås enligt en Obtus-princip.  Nu är leran slut, liksom sagan, men vi bloggar vidare.

Kublai fick förvisso många söner – ett par hundra säger ryktet och genitiken – måhända ett sätt att betvinga döden. Vi låter våra ord och bilder- hur tillfälliga och oreflekterade de än är befrukta etern av samma skäl. Framtidens arkeologer kommer att få gräva i oändliga digitala kökkenmöddingar av särskrivningar och självhävdelse. Så kan det gå!

Pling pling!

Felix

Fortsätter i blondinbella stilen

Jag har för stått att det är jag igen eftertypsom det har gått ända till Råland och sen borde det va jag igen, eller hur?

I morse vaknade jag upp i den nya lägenheten. Det kändes som att bo på hotell. Duschen är skit fräsch och idag ringde jag och fixade bred band så att jag skulle kunna skriva i denna bloggen.

Till frukost åt jag äggröra lite – brunchigt kanske – mrs X gick ut och köpte jos och snus och sen myste vi bara i soffan med våra nya kanaler på TV’n. Nu kollar vi hästhoppning på TV.

Innan jag är 50 ska jag:

• ta magisterex amen
• bli oumbärlig på jobbet
• få mer kvalitetstid med min dotter
• åka på spa week end med min fru
• kolla på konsten i Florens och äta gott där i Italien (eller var nu Florens ligger)

Lägger in bilder senare. Ses i veckan.

Felix

Nu är det hela igång! (Och allt kommer att gå toppen.)

I fredags satt min fru Yvonne och jag och pratade om lycka. Hon hade sett på talkshowen ”Skavlan” där en (irriterande ung) professor hade talat om ämnet:

”Vi människor kan inte vara lyckliga i mer än tre månader,” hade han sagt. ”Efter som mest tre månader är man tillbaka i de dominerande känslotillstånden som föregick lyckan, oavsett om man vunnit miljontals kronor eller om man funnit den stora kärleken.” (Tydligen gällde denna normalisering även i någon mån personliga tragedier; ett förlorat ben eller en personlig konkurs är inte lika påträngande efter de magiska tre månaderna.)

Därefter satt Yvonne och jag i vårt blivande före detta vardagsrum och surrade om filosofien trots att ingen av oss är experter. Vi undrade varför något så oundvikligt övergående som lyckan kan ha blivit ett ideal och en utgångspunkt för såväl etisk som estetisk strävan? Vi pratade om hur man, när man är ung som vår dotter tänker på känslotillstånd som eviga. Vi gottade oss i att vara medelålders och förnuftiga i vår brist på fåfänga samt i vår mogna stabilitet. Vi var förnöjda!

Plötsligt loggar Yvonne in på Mälardalens Högskolas hemsida. Ett mail från hennes förtrogna kurskamrat! ”Jag fick godkänt på hemtentan, så nu kör vi vidare!” ”Va, är resultaten ute?” Yvonne lyssnar inte mer på mitt pladder. Nu läser hon. Högt.  Jag ser i hennes ansikte att hon inte förstår de ord som kommer från hennes egen mun: ”Vege…” Jag skrattar. Hon skriker. Vi gråter. Jag skäller på henne: ”Din jävel, varför har du plågat mig så?” ”Jag har vetat det från första stund!” Hon stammar: ”Men de sa ju att de nästan aldrig delar ut VG?”

Nu kan jag se lyckan och i samma stund minns jag ett ögonblick i början av vår relation då Yvonne hade fått ett konstnärsstipendium. Vi behövde pengarna och hon blev lika lycklig då som nu, men jag blev svart i min själ. Utan att ens ha sökt stipendiet missunnade jag min älskade bekräftelsen. Fy fan vad det var synd om mig då! Men det har flutit vatten på broarna sen dess (Refat el Sayed) och där, i den insikten, finner jag min egen lycka.

Nu är vi rika, nu ska vi flytta, alla är snälla, Yvonne har fått VG men snart är det slut! Mina beräkningar ger att partyt är över lagom till Valborg. Men till dess ska jag fan njuta…

Fridens liljor!

Felix