Vila
november 3, 2010
Vill ge nåt jag gjorde precis där någongång när Trettonplusen rullade ihop sig, föll i dvala.
Märker vi av en kort tid av sömnlöshet nu? Uppjagad av öl? Eller börjar ett verkligt uppvaknande?
Ibland när jag smugit nära den tungt vilande kroppen och gått igenom alla inlägg har jag stannat upp, slagits av vilken fin sak bloggen ändå var.
Är.
Fantastiskt.
Administrator
Lars
felixstrom
martafurmark
jhiortafornas
kajsaobrink
karinknapp
magdalenam771
lenastrand
mariahammarturos
miasteen72
perhillblom
sylvoma
veranw
rosan12
larslundgren
november 4, 2010 kl. 6:07 e m
“va fult hon sjunger” säger Ruben -numer 4 år men fortfarande obegripligt och osunt mammig. Detta är en helt naturlig reaktion och äkta komplimang till inlägget eftersom den stal 6 min, dvs 3 lyssningar på raken, från värdefull mammauppmärksamhetstid mitt under brinnande läggningsdags.
Men vad ska man göra?
Kärleken drar och när det svänger så svänger jag med.
Tack Per
november 5, 2010 kl. 12:29 e m
Fantastiskt.. men först blir jag rädd. Och känner mig utsatt. Kryper under huden gör den musiken, ekar med det som redan finns. Men så tänker jag, att om det redan finns där, dvs här, så är det ju inget att vara rädd för, och hittar plötsligt orden, känslor kallas det… Och nu kan jag se – det är ju vackert!
november 9, 2010 kl. 1:44 e m
Total magi. Jag är knockad.